Borderline

Tungt, jag lider med dig och hoppas du tar dig ur det här så stark som möjligt! Det finns berättelser som slutar lyckligt även för de med borderline eller bipolär sjukdom, så tappa inte hoppet.

Har du provat medicinering? I kombination med terapi brukar det fungera bäst, och sedan kan man eventuellt trappa ner på medicin ifall man börjar må bättre. Det är ju som om du har en hjärtsjukdom, pillrena är knappast nyttiga men frågan är vad som är värst; att gå runt med åkomman eller att ta pillrena. Oftast är svaret det förstnämnda.

Min tjej har upplevt liknande saker som du, men hon har inget bra erfarenhet av BUP. Så jag förstår vad du går igenom! Ta hand om dig!

Min son sa häromdan (13 år),

"mamma kommer du ihåg förr i tiden när du hade borderline och mådde sådär dåligt........ "

Jag förstår ju att han farit illa av att se mig må dåligt - trots att jag gjort allt i min makt för att mörka mitt mående för honom, och trott att jag lyckats ganska bra.

Han är lycklig idag, och det är såklart jag också.

Kämpa på alla olycksdrabbade borderlinare, det finns ett liv efter detta h-vete. Jag vet det nu!

Jag startade tråden svartsjuka extrem.kan inte länka, men den ligger i samma fodel

Undrar om någon här (helst utan att bara säga att jag är sjuk i huvudet, för jag känner och vet redan det) tror att jag har borderline.

Jag behöver egentligen akut hjälp, för pendlar mellan att som bäst stå ut, som värst självskada och vilja dö.

Tråden handlar främst om min svartsjuka, men det finns ju fler problem som jag delvis tagit upp, men inte allt.

Hur får man hjälp, min läkare vägrar hjälpa mig, och inom öppenvårdspsykiatrin där jag går finns enbart en läkare. Läkaren tycker jag behöver vara i stadiet av borderline som typ " äter vassa föremål" hans egna ord, för att få hjälp. Att problematik med att plötsligt hugga en kniv i låret för jag tror att min kille ska överge mig verkar inte vara tillräckligt.

Forumdel skulle det stå... Mobil.

Jag har också borderline (plus djup depression och generell ångest syndrom). Haft diagnosen i ca 3 år. Gått MBT behandling i grupp och enskild samtalsterapi. Äter Venlafaxin sedan 1 år tillbaka och det har funkar jättebra... Ja fram tills nu då jag ska kunna hantera min sambos 12 åriga dotter med utbrott lögner och allmänt elakt beteende.

Jobbigt när älska/hata känslorna blir riktade mot nån man måste leva med och träffa nästan varje dag. Suck...

Har precis blivit diagnotiserad borderline. Sedan länge har jag känt kronisk tomhet, haft meningslösa relationer (har då blivit totalt beroende av personerna), aldrig känt lycka o har jag det så har lyckan varat några dagar för man sedan ska få ett bakslag, panikångest, självmordstankar osv.

Till en början blev jag rädd när jag fick reda på att jag har borderline. Nu när jag fått smälta det så känns det skönt att förstå varför jag känt som jag gjort.

Jag skulle gärna vilja ha kontakt med någon i samma situation. Är en tjej på 26 år, makeup artist, gillar att resa, umgås med vänner o allt det där :)

Hej allihop, var ett tag sen man skrev här..

Blev "utkastad" från affektiva mottagningen förra månaden och väntar nu på tid hos öppenpsyk. 
Kul att bli övergiven i vanlig ordning. Har tid hos öppenpsyk på fredag (17'e) så är nu mellan mottagningar vilket ju betyder att ingen mottagning anser att jag tillhör dom. 

Kul.

Det ända roliga som hänt är att jag gått och blivit gravid! Det gör att jag mår bättre faktiskt, även om ångesten kvarstår.

Idag fick jag diagnosen! Har väl vetat ganska länge att jag skulle få den.

Jag uppfyller 7 av 9 kriterier. Jag lider dock inte av självskadebeteende eller självmordsförsök eller något missbruk..

Har 2 barn, 5 år och 8 veckor. Och ett helt fantastiskt förhållande med en man sen 2 år tillbaka.

Känner stor framtidstro och det är kanon att jag just i detta skedet av livet ska få genomgå behandling på MBT. Börjar i januari 2015.

Jag lider mycket av svartsjuka. Min sambo får varken se porrfilmer eller onanera. Jag är sjukt kontrollerande över detta. Jag har svårt för att han ska lämna hemmet utan mig. Känner mig så övergiven då, men jag kämpar och just övergivenheten har jag kommit en lång bit med.

Jag har inte många vänner. Och jag känner att jag inte riktigt kan lita på någon av dom.

Mina släkt är heller inte mycket att lita på.

Nu är jag föräldrarledig men jobbar annars heltid sen 4 år tillbaka, vilket har funkar skapligt. Massa intriger dock.

Hej,
jag söker febrilt efter någon som kan berätta hur det känns från insidan att ha borderline.

Jag har en nära vän som med stor sannolikhet har Borderline. Vi har känt varandra i tre år och kommit väldigt nära varandra, berättat mycket för varandra. Men relationen har liksom hela tiden fungerat som en lysknapp - off/on - och det senaste året har jag verkligen kämpat med att vara förstående. Han har gått i terapi sedan januari och jag har börjat kunna lägga ett pussel efter vad han säger och vad han gör mot mig (och andra). Men jag är inte psykolog så jag har hela tiden behövt läsa på och lära mig för att förstå. Han gör väl i princip allt en narcissist/Borderline gör mot nära, dvs använder emotionell utpressning (säger att han klipper kontakten med alla som skapar press, och det vore extra sorgligt om det hände med mig), han skyller märkliga beteenden på mig, som att han ändrar uppfattning om beslut eller knuffar undan mig om jag rör vid honom. Frågar jag, kontrar han med att jag också har störningar, han har så enormt stor separationsångest att jag kan se det på honom varje gång vi ska ta avsked (vi bor väldigt långt ifrån varandra). Jag tycker vi har haft en skön stund tillsammans, så nu kan vi fortsätta chatta, mejla tills nästa gång vi ses. Men har han inte muckat gräl med mig på flygplatsen, så i alla fall 48 t senare via mejl om att vi måste coola ner osv....

Jag förlorade mitt enorma tålamod, som jag trots allt turligt nog är beskaffad med, och bad honom om mer information om vad han har för problem, bara så att jag kan förstå bättre och veta vad jag ska göra. Då klippte han helt av med mig. Han t o m hotade med ett "Ska jag behöva bli arg på dig!" "Lämna mig ifred!".

En gemensam vän vi har säger att han bara gör mirroring på mig, att han bara speglar mig hela tiden, och att jag inbillar mig att vi är själsfränder. Bara det är deprimerande att tänka på.

Jag skulle vilja prata med andra som själva har Borderline. Jag har ett stort behov av att förstå från insidan. Vill han att jag ska ta kontakt med honom igen, eller vill han verkligen klippa av helt? Vi har ju massor av gemensamt, dessutom i form av projekt och gemensamma vänner. Det jag lärt mig när jag läst igenom internet är ju att det kan växla väldigt mycket från individ till individ. Han är t ex inte våldsam, men äter för lite, tränar för mycket och dricker för mycket alkohol. Han har stora problem med att röra vid andra. Jag hoppas att jag kan få lite mer klarhet i hur jag kan bete mig. Att sitta i ett vacuum gör mig bara ledsen. Då vill jag hellre definiera brytning på riktigt, men han svarar inte alls på mejl, chattar, telefon...

Jag är inte en person som ger upp och "gör slut" med vänner för att de inte passar in i Tomtebolyckan, men jag önskar jag kunde vara på ett sätt som både respekterar honom och mig själv och mina värderingar.
hjälp!

PS. tycker det är lite snurrigt i forumet, så jag vet inte om jag skriver på rätt ställe. Vill ju skriva där den här frågan når många med samma tankar.

Dirtsa, det är risk för medberoende om du försöker anpassa dig efter vad HAN vill. Tänk på att en personlighetsstörning gör så att personen ofta tappar bort sitt eget "jag". Han vet alltså ofta inte vad han vill.

Om du är en någorlunda trygg person med ett intakt "jag" så tycker jag att du ska utgå ifrån vad DU tycker är rätt. T ex nu när han brutit med dig. Tycker DU att han nog behöver att du finns kvar, att det skulle gynna honom samt att du skulle klara och orka det - då gör du bara det. UTAN att förvänta dig ett tack efteråt! Ungefär som man gör med små trotsiga barn.

Om du vill hjälpa din vän tror jag inte du ska söka för mycket efter hans "rätta jag" eller försöka komma in på insidan. Du ska istället (tycker jag) erbjuda honom en förebild som han låååångsamt kan bygga upp sitt eget jag emot. Då behöver du vara fast och trygg i dina egna värderingar, utan att för den sakens skull bli besserwisser eller fördömande.

Tack Dimisi,
det var ett koncist svar!! Det är ungefär så jag känner. Vänner omkring mig pratar mycket om att hålla mig borta och "låta honom sakna mig", inte låta honom driva med mig, osv, men jag har förstått det som att det inte riktigt funkar så. Utan att jag måste tänka mer som du säger, att han reagerar som ett barn. Bra att man har "umgåtts" (skriver hellre det än ordet "fostrat") två tjejer som nu precis är utflugna. Jag har väldigt sällan gått i försvar eller konflikt med dom, utan samtalat, varit tydlig med mina värderingar och väntat ut (vilket gjorde att hela tonårstiden var en ren och skär fröjd!). Det är ju sällan man tänker sig att den typen av "strategisk" interaktion ska vara nödvändig med en vuxen man. En helt ny erfarenhet för mig.

Jag ska verkligen fundera över det här. Ett stort tack!