• Anonym (TS)

    Borderline

    Här samlas vi som antingen har diagnosen eller är under utredning för diagnosen Borderline, men även anhöriga till personer med Borderline är Välkomna :)

    Jag har haft diagnosen i 3år, är sjukskriven och går i MBT terapi (grupp & individual)

    Finns det fler?       

  • Svar på tråden Borderline
  • Anonym (Fd anonym IPS)

    Ni som har IPS här i tråden - har ni mycket eller ofta självmordstankar? Uttalar ni dem? Jag är inte suicidal enligt diagnosen men ganska ofta så känns det som att alla skulle må bättre om jag hoppade av tåget - men jag kommer aldrig att göra det. 

    Ni anhöriga - hur hanterar ni det? 

  • Anonym (Fd anonym IPS)
    Anonym (***) skrev 2013-05-07 02:42:50 följande:
    Kan inte sova........ så jag klistrar in ett mail jag skickade till min bästa vän igår.....

    Du vet ju att jag typ älskar dr phil. Jag har väntat sååååå länge på att han någon gång ska ta upp borderline efterssom han så ofta pratar om diagnoser hit och dit.

    Idag gjorde han det!!!!! I över halva programmet pratade han med ett gift par som hade problem i relationen.

    Problemen utgick från att mannen var aggressiv mot både henne och hennes tonårsdotter.

    Men dr phil pratade mkt även med dottern och framförallt mamman såklart. Hon verkade helt oskyldig, men jag fick ändå lite "känna igen mig" känslor i det hon sa.

    Till slut säger han till mannen - du behöver terapi för att hantera dina aggressionsutbrott

    Till kvinnan säger han: jag kan inte ställa diagnos såhär lättvindigt, men jag är så gott som övertygad om att du har en diagnos som heter borderline..... vet du vad det är?

    kvinnan: nej, aldrig hört talas om

    Dr Phil: Det är en diagnos som i det stora hela handlar om att man har svårt i relationer och att allt omkring en oftast blir till kaos.

    Man förstår inte själv varför man "sabbar" allt och man försöker göra bättre nästa gång. Man är också extremt impulsiv och handlar ofta utan att tänka efter före.

    Man försätter sig i situationer som är skadliga för sig själv och ibland även för andra, detta för att man inte förstår bättre själv men också för att man nedvärderar sig själv så mycket och inte bryr sig om vad som händer mot en själv.

    Han avslutade med att säga:
     
    Vilken kanal och vilken tid???????????
    Jag vill verkligen se det avsnittet. Älskar också Dr Phil men har nästan aldrig tid att titta.  
  • Oktagon
    Anonym (Fd anonym IPS) skrev 2013-05-07 09:38:29 följande:
    Ni som har IPS här i tråden - har ni mycket eller ofta självmordstankar? Uttalar ni dem? Jag är inte suicidal enligt diagnosen men ganska ofta så känns det som att alla skulle må bättre om jag hoppade av tåget - men jag kommer aldrig att göra det. 

    Ni anhöriga - hur hanterar ni det? 
    Som anhörig, tja' vad ska man säga. Man känner sig maktlös och rädd. Vad kan jag göra när hon säger att hon inte vill leva mer? Även om jag inte är helt övertygad om skulle ta steget så är jag ändå rädd och inte vågar jag chansa. Jag skulle nog gå under psykiskt tror jag ifall det hände och då försöker jag ju instinktivt skydda oss båda.

    Min sambo har skrivit brev några gånger och skurit sig och så. Innan hon träffade mig försökte hon överdosera Paracetamol men hamnade på psyk istället. Men dem gångerna jag har varit med så har hon sagt att hon egentligen inte vill dö, men inte orkar leva heller..

    Min sambo uttalar nästan aldrig något förutom när vi är osams och hon tror jag tänker lämna henne.
  • Oktagon
    Anonym (***) skrev 2013-05-07 02:49:36 följande:

    Hej Stefan...

    Jag är så trött just nu, väntar på att resterande tvätt ska bli klar. Drömmer

    Men jag kommer läsa det Du har skrivit imorgon och svara, känns bra att kunna höra ord från en anhörig.

    Mitt ex (vi bröt upp precis före jul) skrev ett mail förra veckan att han älskade verkligen Mig, men han kunde inte leva med min sjukdom längre.......   
    Vilket elände med tvätt-tid. Glad

    Det där ditt ex sa, har jag också sagt. Och jag menade det. Men jag kom inte så långt som att bryta upp. Vad var det största problemet i er relation då? Tjafs? Tillit? Något annat? Det finns ju hjälp "för honom" också, så att han lättare ska kunna ta vissa situationer utan att tappa kontrollen, eller att inte ta allt så personligt (vilket jag gjorde). Om det är där skon klämmer, alltså..

  • Anonym (Sårad)

    Min pojkvän har borderline och har väldigt nyligen blivit tillsammans.

    Vi bor 75mil ifrån varandra.

    Nu ikväll gjorde han mig ledsen, han hade vänner över och sa att han skulle ringa tillbaka snart. Jag har träffat dessa människor och dom skulle absolut förstå om han bad dom att gå så att vi kunde reda ut allt.

    En timme gick, jag ringer och då säger han: Oj! Vi började prata hundar!

    Han verkar på något sätt förstå mina känslor, men inte fullt ut. Framför allt inte om han känner minsta press, då stänger han av.

    Jag bad honom, gråtandes, att be hans vänner att gå så att vi kunde reda ut allt, men det kunde han absolut inte göra.

    Jag kände mig bort prioriterad, vilket jag sa men han tog det inte till sig.

    Tillslut gick jag gråtandes med på att han ska ringa tillbaka så fort vännerna gått, nu har det gått 20min och jag fasar över att han inte kommer att ringa inom de närmsta minuterna.

    Jag upplever att han inte kan sätta mina känslomässiga behov före sina egna.

    Ni som själva har borderline/ är anhörig, är detta typiskt för någon med borderline? Om ja, hur upplever han det och kommer det någonsin att bli bättre?

  • Oktagon
    Anonym (Sårad) skrev 2013-05-10 01:02:01 följande:
    Min pojkvän har borderline och har väldigt nyligen blivit tillsammans.

    Vi bor 75mil ifrån varandra.

    Nu ikväll gjorde han mig ledsen, han hade vänner över och sa att han skulle ringa tillbaka snart. Jag har träffat dessa människor och dom skulle absolut förstå om han bad dom att gå så att vi kunde reda ut allt.

    En timme gick, jag ringer och då säger han: Oj! Vi började prata hundar!

    Han verkar på något sätt förstå mina känslor, men inte fullt ut. Framför allt inte om han känner minsta press, då stänger han av.
    Jag bad honom, gråtandes, att be hans vänner att gå så att vi kunde reda ut allt, men det kunde han absolut inte göra.
    Jag kände mig bort prioriterad, vilket jag sa men han tog det inte till sig.

    Tillslut gick jag gråtandes med på att han ska ringa tillbaka så fort vännerna gått, nu har det gått 20min och jag fasar över att han inte kommer att ringa inom de närmsta minuterna.

    Jag upplever att han inte kan sätta mina känslomässiga behov före sina egna.

    Ni som själva har borderline/ är anhörig, är detta typiskt för någon med borderline? Om ja, hur upplever han det och kommer det någonsin att bli bättre?
    Fast du, inte tycker du väl det är okej att man avvisar sina vänner hur som helst? Det är ju inte så schysst mot dem. Vad har han gjort som sårade dig?

    Typiskt går inte att säga. Alla är olika individer och sjukdomen kan yttra sig på olika sätt. Men jag tror nästan du måste inse att det inte kommer bli bättre, men det beror på honom och ifall han söker hjälp o.s.v., ålder etc. Däremot kan det bli mycket bättre beroende på hur du agerar och beter dig. Som du säger tror jag inte press är en höjdare. Pressar jag min sambo blir det krig hemma, för det mesta - även fast det kan tyckas vara befogat att ta upp ett ämne t.ex.

    Du får ju ta dig samman lite, du pratar om 20 min... ta ett djupt andetag och ta det lugnt. :) Han försvinner inte på några timmar.
  • Anonym (ps)

    *ny*
    min dag består av att va super glad! eller skit ledsen, behöver inte vara något eller allt! jag lider för det är vad jag kallar det av border line, något som e tufft då jag ofta ta till andra metoder för att bli glad

  • EmelieSchiold

    Skum dag i förrigår. Impulserna var på som aldrig förr.
    Impuls #1; Jag vill krama alla. ( Lyckligtvis kände jag väl de flesta som var i närheten just för tillfället, detta skedde 5 gånger under kvällen)
    Impuls #2; Jag vill kyssa alla. (Där lyckades jag hejda mig själv)  
    Impuls #3; Jag vill springa naken. (Tog ett tag att lugna ner mig själv så att jag inte sprang naken)
     

  • Anonym (undrar så)

    Har i yngre ton åren läst om bordeline och tyckt det var lite likt mig men har alltid tänkt "ääh inte är JAG väl så extrem, kanske har borderlineliknande bekymmer men bara i en låg grad". Nu är jag 20 år och har precis gått till psykiatrin och haft ett enda möte. En närstående sa att jag hade symtom som liknar ADHD, så har fått en remiss och blir troligtvis(förhoppningsvis!) en utredning.
    MEN.. nu när jag läst mycket på nätet har jag även läst om bordeline, inte bara ADHD. Mina symptom liknar nog borderline mer än ADHD.

    Har en fråga gällande förhållande/relationer, till er med borderline. Hur har symptomen visat sig som mest? antingen gentemot partner eller vänner. Är väldigt nyfiken på detta. 

  • Anonym (Stefan)
    Anonym (undrar så) skrev 2013-05-25 04:17:00 följande:
    Har i yngre ton åren läst om bordeline och tyckt det var lite likt mig men har alltid tänkt "ääh inte är JAG väl så extrem, kanske har borderlineliknande bekymmer men bara i en låg grad". Nu är jag 20 år och har precis gått till psykiatrin och haft ett enda möte. En närstående sa att jag hade symtom som liknar ADHD, så har fått en remiss och blir troligtvis(förhoppningsvis!) en utredning.
    MEN.. nu när jag läst mycket på nätet har jag även läst om bordeline, inte bara ADHD. Mina symptom liknar nog borderline mer än ADHD.

    Har en fråga gällande förhållande/relationer, till er med borderline. Hur har symptomen visat sig som mest? antingen gentemot partner eller vänner. Är väldigt nyfiken på detta. 
    Det varierar ju förstås mellan individer. Mot mig är min sambo lätt irriterad över småsaker, och läser gärna mellan raderna när jag säger något. Hon blir snabbt arg och tar inte kritik bra, utan ska "kontra" med något så hon känner sig mindre "dålig".

    Vänner fungerar hon ganska bra med så länge det inte är nära relationer. Krav triggar gärna ilskan.
Svar på tråden Borderline