Borderline

Är också livrädd för att det ska bli nåt knas med sonen om jag är helt ärlig. Tänk om nån tror att jag är helknäpp och kontaktar socialtjänsten??? Det är en rädsla jag har.
Jag gör ju inget som liksom skadar honom. Han är anledningen till att jag går upp om morgnarna... men har hört så många skräckhistorier om att barn blir omhändertagna hur lätt som helst. Eller så inbillar jag mig...
Är ensam med min son också. Ingen närvarande pappa.....

Jag kan också känna den där rädslan och jag bor ändå ihop med mina barns pappa
Tycker det är sånt stigma på att må dåligt psykiskt.
Man ska liksom tala tyst om sånt verkar folk tycka,jag talar om för alla jag känner vad jag nu misstänker att jag har.
Jag tycker att ju mer det kommer fram i ljuset destomer hjälp kan man få.

Hon på af kanske kan hjälpa dig till rätt kontakt.

Kämpa på

Du låter litegrann som min sambo. Det kan ju vara vad som helst egentligen, så bäst är ju att prata med någon professionell. Det finns många tillstånd som påminner om varandra, borderline och bipolär t.ex. Men de är i grund och botten olika sjukdomar.

Jag tycker du låter stark! Att kunna gå upp och orka för sitt barns skull är det inte alla som förmår. Och det har ingenting med lathet att göra, ingenting alls. Så beskyll inte dig själv för det!

Tyvärr är det nog väldigt viktigt hur en själv och kontaktpersonen samtalar och samspelar. Litar man inte på personen så blir det nog svårt att öppna sig. Det är ju ett problem, i många kommuner finns det inte ens så många kontaktpersoner att "byta" mellan. Du får tänka som så att de första du möter mest är till för att kunna remissera dig till någon "duktigare".

Jag känner igen mig massor i det du beskriver här. Jag tillhör den lyckliga skara som har haft borderline, gått i rätt terapiform (viktigt) och nu blivit friskförklarad från diagnosen. Börja med Af tycker jag, hon kan förhoppningsvis hjälpa dig vidare. Bara du gör något, sådär ska du inte behöva ha det. Lycka till!

Ni med borderline, hur förstod ni att ngt inte stod rätt till? Vad kännetecknar er sjukdom?

Nu har jag inte fått diagnosen än. Men jag har inga tvivel på att jag har borderline.

Jag har alltid haft ett himla dåligt humör, skriker så fort något går emot mig, det kan vara från att jag tappar en hårnål till att partnern inte gör det jag vill att han ska göra.

Jag är ständigt misstänksam mot min partner. Har många orealistiska tankar som ger mig ångest, jag tror tex att pojkvännen inte alls jobbar över, han är säkert och har sex med någon annan. Och det räcker att han är tjugo minuter för sen. Jag står ofta utanför toaletten och lyssnar vad pojkvännen gör om han är på toa allt för länge.

Jag har fruktansvärt dålig självkänsla. Tycker jag är ful och äcklig och inte något att älska. Tänker ständigt på mitt utseende, min vikt och på vad jag äter. Kan inte gå förbi något som man kan spegla sig i utan att göra det. Kollar på min fula, tjocka, skrynkliga och randiga mage varje dag och mår så himla dåligt över att jag är tvungen att se ut såhär resten av mitt liv. Jag tänker ofta att jag lika bra kan ta livet av mig eftersom det är synd att jag ska behöva fortsätta leva så här ful och äcklig. Jag har tämligen skev självbild har jag fått höra. Pojkvännen säger alltid att jag är så himla vacker, snygg, sexig osv. men jag har väldigt svårt att ta till mig det. Brukar skratta åt pojkvännen och säga "Jo, eller hur. Jag är ju asful." Eller nått liknande.

Jag har haft många sexuellakontakter. Över 150 st. Med en så dålig självkänsla så har jag ständigt sökt bekräftelse och försök fylla det tomrummet som jag har. Men det funkar ju tyvärr inte. Det har endast gett mig svår ångest.

Vänner har jag knappt några. Men många har jag haft genom åren, men de flest vänskaperna har bara varat från några månader till ett par år. Oftast har det varit män, och det har slutat i katastrof då dom blivit kära, och jag utnyttjat det genom att få bekräftelse. Jag är en väldigt lätt människa att fatta tycke för har jag märkt, pågrund av min utomordentliga förmåga att charma och manipulera och min omtänksamhet och värme. Men när det kommer krav på mig då spricker allt och jag blir väldigt sval och tar avstånd helt.

I grund och botten bryr jag mig väldigt lite om andra då jag har det alldeles för jobbigt själv och så mycket att tänka på. I sociala sammanhang, ex på jobb, kan jag vara lite disträ och borta i tankar vilket nog kan uppfattas som jag är nonchalant väldigt ofta.

Detta var lite om hur jag är. Finns ju mycket mer såklart :)

Hej och god kväll.
Tack för era svar tidigare. Det värmde.
Idag har jag suttit och skrivit ner lite av mina tankar och det känns så skönt att verkligen erkänna att jag inte mår så bra som jag låtsas göra. Ikväll pratade jag även med min mamma om det och berättade som det var.
Hon tycker också att jag ska kontakta Af:s psykolog och se vad hon säger.

Uppgiften imorgon blir då att komma i kontakt med henne. Jag skickar gärna ett mail då jag tycker det är lättare. 

Känner igen mig i en del du skriver. Som med svartsjukan, jag är extremt svartsjuk och misstänksam. Har en kille, fast vi har nu mera ett öppet förhållande. Vi var tillsammans i tre år, inget öppet förhållande, och då kunde jag smygläsa hans sms/mail och så fort någon tjej jag inte vet vem det är la till han på facebook/kommenterade/gillade ville jag veta exakt vem hon var och hur han känner henne. Vi gjorde slut för ett år sen, men är nu mer eller mindre tillsammans igen. Svarar han inte när jag ringer är jag helt säker på att han ligger med någon annan. Jag har legat med en annan kille sen vi började räkna oss som ett par igen, han har inte varit med någon annan förutom nu för någon vecka sedan. Han berättade det när vi träffades sist och fastän jag själv kan vara med andra (och tycker jag har rätt till det) blev jag ledsen. Men kunde ändå hantera det och blev enbart ledsen, inte arg på honom. Det var jätteskönt för förut hade jag blivit helt galen av en sån sak. Flög bokstavligen på honom när han var otrogen mot mig förra året. 

Har också dålig självkänsla, men det växlar väldigt. Ibland tycker jag att jag är jättesnygg och hur bra som helst. I nästa tycker jag att jag är extremt ful och allt är bara fel. När jag gick i högstadiet hade jag perioder när jag inte ens kunde se mig själv i spegeln, så är det inte längre.

När det gäller sex så har jag inte legat med många, men har ändå använt det som tröst samt att jag inte är speciellt noga med skydd. Äter p-piller men de slarvas det rejält med emellanåt. Fick klamydia förra året. Om jag är arg, ledsen eller har mycket ångest brukar det väldigt ofta sluta med att jag och min kille har sex. Antingen det eller så skär jag mig (sällan nuförtiden) eller hetsäter. 

Hej och Välkommen till tråden!

Som andra har skrivit, börja med att prata med psykologen som du redan verkar ha kontakt med. Hon kan slussa dig vidare.

Känner igen mig en del i det du skrev, humörsvängningar, ätstörningar, min syn på mig själv och social fobi. Lycka till!      

Har mått ganska bra det sista, ca 1mån. Men nu har det vänt totalt..blir bara mer och mer deprimerad, hopplösheten som jag ofta känner har bara blivit värre. Ingen lust med något, mitt hemska självhat bara eskalerar igen! Känner mig konstant ARG eller irriterad. Vill bara vara i fred, känner mig kvävd, har ingen ork till mina barn.

Det enda jag vill är att min man tar över allt, orkar inte med familjelivet med allt vad det innebär, barnen, städning, matlagning osv. Och på det ska jag behöva ta mig till terapi 2ggr/veckan (MBT) Vilket jag tycker knappt ger mig något just nu, försökt att vara positiv och se vad terapin kan ge mig, men näää ser ingen förändring i mig och mitt sätt att tänka Är helt uppgiven

Var hos min läkare på Öppenvårdsmottagningen förrförra veckan, han rekommenderade mig att börja med mina stämningsstabilisende mediciner. Slutade med de för ca 6mån sedan, för jag tyckte inte de hjälpte så mycket. Är ju även Bipolär Affektiv. Har kommit fram till att jag måste nog börja med de igen, för humöret är såpass ostabilt igen Usch vill ju inte