Borderline

Mina barn märker av min borderline, jättemycket tyvärr

Har slutat amma lillkillen för ett par månader sen och det är skönt att komma igång med medicinen. Det kommer bli skillnad då och det förtjänar mina barn. Annars skulle jag inte kunna bo med dom för de skulle nog bli förstörda. En hemsk tanke men jag är glad att jag inser det och vet om att jag måste jobba med mig och medicinera.

Ja visst är det jätte jobbigt att ha den insikten Man vill ju så väl för sina barn, men att till 90% aldrig orka med att engagera sig i deras lekar och annat är oerhört TUNGT. Det ständiga dåliga samvetet över det faktum att mina barn skulle ha det bättre med en annan mamma. Då menar jag verkligen inte att de inte får kärlek av mig, för det får de i överflöd, mycket kramar och att jag dagligen talar om för de hur mycket jag älskar de. (Det är ungefär det jag klarar av) Den biten har aldrig varit ett problem för mig, de vet att jag älskar de massor. Men just dessa vardagliga saker, är sällan jag orkar engagera mig i.
Eftersom jag är i min lilla bubbla konstant Tur då att deras pappa är engagerad! Leker mycket med de o så.

Men när det väl gäller så hittar jag kraft någonstans, tex. om någon behandlar de orättvist i skolan, problem med lärare osv.
DÅ jävlar säger jag, jag skulle gå över lik för mina barn, jag är den där jobbiga mamman som ringer ofta till lärare och skolan, orolig för saker. Att de ska ha det så bra som möjligt, ingen ska vara elak mot mina barn, då vill de inte träffa på mig kan jag lova!   

låter som mig oftast.. 
MEn sen kan jag vara sådan ibland att jag tycker det är ett problem... men inte mina barn.. så då försöker jag tygla mig.. Tex nu i 0an har dom platser på samlingen och min dotter sitter bredvid dom jobbigaste och bråkigaste.. för att hon är så lugn.. men hon säger inget om det.. 

Vet folk om att ni har diagnoser, vilka berättar ni för?

Jag säger att jag har det om de kommer på tal. De flesta vännerna och min familj vet.

Håller på med en av uppgifterna till nästa vecka, ska svara på en del frågor. En fråga är hur nöjd jag är med mitt sexliv. Jag känner mig jättefånig men jag känner mig obekväm med att sitta och prata sex med min psykolog. Det hade nog varit lättare om det var en kvinna, nu är det en man gammal nog för att vara min pappa. 

Jag skulle be om att få en kvinna istället, för att lättare kunna diskutera detta. Vet inte om det är möjligt, men det borde dem ju kunna ta hänsyn till även om jag tycker man borde kunna prata med allt med sin psykolog.

Jag vet inte om det går att byta psykolog snabbt? Och bara ta den punkten med en kvinna känns omoget. Men jag borde från början ha önskat en kvinnlig psykolog, tror jag överhuvudtaget hade känt mig mer bekväm och vara mer öppen med en kvinna. Jag vet inte riktigt men jag får lite vibbar av honom att jag inte riktigt gillar honom. Jag ogillar inte honom heller, men det känns inte helt rätt. Men har bara träffat människan två gånger så känns inte som att jag har gett honom en chans heller. 

Hej allesammans!

Även jag har diagnosen Borderline kontrat med Narcissistisk personlighetsstörning.
Jag har konkret "på papper" vetat om detta sedan jag var 18 (är snart 24 nu).
Kom inte direkt som en chock för mig då jag igentligen redan visste om det sedan tidigt ålder.

Har inte alltid varit lätt att överleva vardagen men jag försöker så gott jag kan och försöker alltid se saker med positivitet än negativt (har varit extremt negativ till allt) och att vara positiv hjälper till en viss del iallafall :)

Dom flesta i min omgivning vet om att just har Emotionell instabil personlighetsstörning (borderline) men jag har extremt svårt att berätta om om Narcissistiska störning då människor brukar bli rädda för det. (många vet inte vad det är eller har någon konstig uppfattning om vad det är, tror man är farlig, hemsk .etc.)

Jag lever ett samboliv och min sambo är fullt insatt i hur saker står till i huvudet på mig och det går faktiskt förvånadsvärt bra, det trodde jag inte att det skulle göra.

Har aldrig tagit någon form av medicin för mina störningar då jag velat arbeta med dom utan att vara påverkad av någon substans.
Har alltid intalat mig själv att om jag lyckas repa upp mig utan mediciner så står jag starkare senare och det har visat sig vara sant.

Jag har gått DBT (Dialektisk beteende terapi) och måste nog säga att det inte fungerade direkt på mig, men gav det en chans och gick det i 1 år.
Om det är någon som har frågor .etc. så är jag otroligt öppen med att svara, oavsett vad det skulle handla om .dvs. känsliga saker .etc.

Kram på er!

Hur är det med jobb när man har någon diagnos? Jag tänker om arbetsgivare kan få reda på det på något sätt (utan att man själv berättar) och finns det nå jobb där man måste berätta om sånt här?