Borderline

Lite så är jag också, det där med att tro att alla vill en illa osv. Var värre när jag gick i högstadiet. Så fort någon viskade, fnittrade eller liknande var jag säker på att det var åt mig. Det var i samma period som jag inte klarade av att se mig själv i spegeln. Satt jag i baksätet i bilen lutade jag mig så jag inte råkade se mig i backspegeln. Men jag har fortfarande svårt att tro att folk gillar mig eller vill mig väl. Har nyligt börjat studera på universitet och jag känner att jag inte är med i gänget i klassen, känns som ingen tycker att jag är nog intressant att ägna tid åt. Men i själva verket är det nog mycket så att jag drar mig undan, är inte med så mycket på fester och aktiviteter. Alltså jag gillar ju att festa, men jag vet att jag har svårt att dricka lagom mängd, därför har jag låtit bli att festa så mycket och de gånger jag festar tar jag det jävligt lugnt. Det är ju bra, men jag missar så himla mycket eftersom många i klassen festar jämt och ständigt. Men visst är det en del i klassen som pratar med mig och verkar tycka att jag är intressant, jag måste nog bara våga öppna mig och ta för mig lite mer. Jag mailade psykiatrin en kväll och de ringde upp mig redan morgonen efter. Jag skrev lite kort om att jag mår väldigt dåligt samt att jag har misstankar om att jag har borderline, eftersom jag beter mig väldigt likt det. När de ringde frågade de lite mer om mig. Kanske en vecka senare ringde en annan person och frågade lite mer och undrade när jag hade tid att komma på ett bedömningssamtal. Han tog hänsyn till att jag går skola och föreslog en tid innan jag börjar på morgonen så ska dit nästa vecka. Känns jobbigt, men är nog värt det.
 

Skickar styrkekramar till dig <3 

Jag känner mig ändå ganska bra just nu. I förrgår ringde jag min kille och grät länge. Allt kändes bara så hopplöst och jag kan ingenting och mina svar på alla hans förslag var "men det går INTE". Det är alltid så, han försöker säga att jag visst kan och är hur bra som helst men jag blir irriterad och säger att jag ju inte kan sånt och det går bara inte. Men oftast går det bättre än jag tror ändå.  

Vad starka ni är! Hejar på er!

Vad tar ni mot er ångest ?
Min ångest har aldrig varit så här illa och den är konstant ð???

Det verkar som om vi är rätt lika. Måste säga att det är starkt av dig att orka gå i skolan. Jag hoppar ständigt av mina aktiviteter för jag klarar inte av att hålla skenet uppe i längden.

Skönt att du har en tid till samtal nästa vecka. Vad var det för frågor du fick svara på?
Jag är sjukt rädd för samtal. Tänk om jag "svarar fel" och de tror att jag inte har några problem? Haha. Det låter helt knäppt, men det är en rädsla jag har. Att inte bli tagen på allvar.

Tack. Och det är du också som stannar vid sambons sida.

Skickade iväg mailet till Af:s psykolog igår. Fick svar att hon hade mottagit det.
"Vi kommer att höra av oss, men jag vet för närvarande inte när" skrev hon sen.
Kanske måste hon ta upp saker och ting med andra. Vad vet jag. Det är bara att vänta och se.
Jag skrev iaf att jag inte orkar med min nuvarande sysselsättning och att jag tänker sluta.
Det får bära eller brista. Just nu bryr jag mig inte.

Såg att några av er pluggar.

Är det nån som jobbar heltid?

Jag har jobbat heltid, 7-16 mån-fredag nu i 2,5år. Fattar inte själv hur jag lyckats. Men vissa dagar känner jag bara för att säga upp mig. Men det kan man ju inte göra. Tänker alltid på vad andra ska tänka om en om man gör det. Jag har ett fast jobb där jag tjänat hyggligt, hade känts konstigt att helt plötsligt leva på A-Kassa ist. Hela grejen med att jobba är så jobbigt för mig, alla måsten, gå upp tidigt på morgonen trots att ångesten är brutal. Det blir många tårar vissa morgnar.

Fått zoloft och atarax utskrivet idag,hoppas det hjälper lite.

Det är verkligen jääättetungt att gå skola och då har jag bara studerat på universitet drygt en månad. Men försöker tänka att det förmodligen inte känns lika tungt efter några månader när jag vant mig. Jag tänker också att jag inte vill vara hon som alltid misslyckas, som jag gjort med körkortet och vissa praktikplatser och andra saker. Typ det som driver mig.

De frågade mig lite om hemförhållanden, om jag har partner, hur skolan går, alkohol- och drog-vanor, om jag har/har haft någon diagnos och lite sånt. Så frågade de vad jag vill ha för hjälp typ, sa att jag inte vet men att jag inte orkar leva så här längre.Jo har jobbat heltid, men aldrig så länge i sträck. Jag tog studenten förra året så har inte hunnit så mycket. Men under året som har gått nu, sen studenten, har jag kanske varit arbetslös 1-2 månader och sen jobbat för det mesta heltid. Jobbade dock kanske 75-90 % (varierade månad från månad) ett tag i våras, men det jobbet trivdes jag inte alls på så var ändå bättre att jobba heltid på ett jobb jag tyckte var okej. Men jag tror att det enbart var för att jag visste att, varje jobb jag haft, bara har varit tillfälligt som jag orkade så pass bra. Har aldrig haft fastjobb, men på mitt senast jobb gick det bra för mig och skulle få förlängt vikariatet (och kan hända att det skulle bli fast) men kom in på skolan så stack från min gamla stad. Jag har alltid gjort förvånansvärt bra ifrån mig på jobb, med tanke på hur sjukt dåligt jag kan må. Men ja, det har hänt att jag har sjukanmält mig pga. ångest eller för att jag varit så nere. Men då ljög jag alltid att jag hade mensvärk, magsjuk eller feber. Det känns som att det inte är en okej anledning att vara borta från jobbet för att man är ledsen. Jag hade nog kunnat jobba bättre med feber än extrem ångest, som jag ibland haft men ändå gått på jobbet.