Borderline

Ni med borderline, hur förstod ni att ngt inte stod rätt till? Vad kännetecknar er sjukdom?

Nu har jag inte fått diagnosen än. Men jag har inga tvivel på att jag har borderline.

Jag har alltid haft ett himla dåligt humör, skriker så fort något går emot mig, det kan vara från att jag tappar en hårnål till att partnern inte gör det jag vill att han ska göra.
Jag är ständigt misstänksam mot min partner. Har många orealistiska tankar som ger mig ångest, jag tror tex att pojkvännen inte alls jobbar över, han är säkert och har sex med någon annan. Och det räcker att han är tjugo minuter för sen. Jag står ofta utanför toaletten och lyssnar vad pojkvännen gör om han är på toa allt för länge.
Jag har fruktansvärt dålig självkänsla. Tycker jag är ful och äcklig och inte något att älska. Tänker ständigt på mitt utseende, min vikt och på vad jag äter. Kan inte gå förbi något som man kan spegla sig i utan att göra det. Kollar på min fula, tjocka, skrynkliga och randiga mage varje dag och mår så himla dåligt över att jag är tvungen att se ut såhär resten av mitt liv. Jag tänker ofta att jag lika bra kan ta livet av mig eftersom det är synd att jag ska behöva fortsätta leva så här ful och äcklig. Jag har tämligen skev självbild har jag fått höra. Pojkvännen säger alltid att jag är så himla vacker, snygg, sexig osv. men jag har väldigt svårt att ta till mig det. Brukar skratta åt pojkvännen och säga "Jo, eller hur. Jag är ju asful." Eller nått liknande.
Jag har haft många sexuellakontakter. Över 150 st. Med en så dålig självkänsla så har jag ständigt sökt bekräftelse och försök fylla det tomrummet som jag har. Men det funkar ju tyvärr inte. Det har endast gett mig svår ångest.
Vänner har jag knappt några. Men många har jag haft genom åren, men de flest vänskaperna har bara varat från några månader till ett par år. Oftast har det varit män, och det har slutat i katastrof då dom blivit kära, och jag utnyttjat det genom att få bekräftelse. Jag är en väldigt lätt människa att fatta tycke för har jag märkt, pågrund av min utomordentliga förmåga att charma och manipulera och min omtänksamhet och värme. Men när det kommer krav på mig då spricker allt och jag blir väldigt sval och tar avstånd helt.
I grund och botten bryr jag mig väldigt lite om andra då jag har det alldeles för jobbigt själv och så mycket att tänka på. I sociala sammanhang, ex på jobb, kan jag vara lite disträ och borta i tankar vilket nog kan uppfattas som jag är nonchalant väldigt ofta.
Detta var lite om hur jag är. Finns ju mycket mer såklart :)

Hej och Välkommen till tråden!

Som andra har skrivit, börja med att prata med psykologen som du redan verkar ha kontakt med. Hon kan slussa dig vidare.

Känner igen mig en del i det du skrev, humörsvängningar, ätstörningar, min syn på mig själv och social fobi. Lycka till!      

Fick utskrivet Fluoxetin för 2 veckor sen och började med dom. Märkte fort att jag mådde bättre, men så fick jag en vanlig biverkning, ingen sexlust och ingen känsel där nere. Inget jag kan stå ut med så jag har precis slutat med dom. Så nu mår jag sjukt dåligt. Ångesten är hemsk och självmordstankarna är här hela tiden. Önska jag kunde fortsätta med tabletterna för jag mådde verkligen toppen. Nu får jag fortsätta leva detta skitliv i smärta.
Fan att livet ska vara såhär :'(

Tack tack.
Jag är på jakt efter psykologens mailadress nu. Hoppas jag får tag på den idag. Hatar att prata i telefon så det undviker jag. Mail och sms är min metod.

Jag har också tagit Fluoxetin, tycker de hjälpte lite i början men som alltid slutar de verka för mig.

Du slutade väl inte tvärt med de?? Det gjorde jag en gång och hamnade på psyk efter 1vecka. Inte att rekommendera! Kan du inte få något annat utskrivet, det finns ju andra. Jag är nog inne på mitt 6:e anti-depp.

Tar du något mot ångesten?  Ja livet är verkligen jobbigt, vill ju bara må bra!  

Har fått tag i psykologens mail. Frågan är nu hur sjutton jag ska formulera mig. Har så svårt för det där eftersom det är så jäkla rörigt i hjärnan. Usch. Men ja, det får gå.

Ska sätta mig och skriva ett bra mail till henne nu. Känns både skönt och läskigt. Lär ta flera timmar.
Hoppas på ett snabbt svar sen.

Håll tummarna nu, för jag behöver verkligen reda ut allt så att livet någon gång kan bli bra.
Är 35 år...så det börjar kännas helt hopplöst..