Borderline

Idag vill jag bara dö. Allt är bara helt åt helvete. Lägenheten är jättestökig och smutsig, smutstvätt upp till taket, jag själv är smutsig, jag har ätit extremt mycket och extremt onyttigt hela helgen, festade i fredags men det var också åt helvete för ingen gillar mig, har hundra miljoner uppgifter i skolan osv OSV. Var hos psykologen i onsdags och han tyckte att programmet jag går är för stressigt för mig och undrade om jag skulle orka att jobba som det. Jag vet inte faktiskt + att det knappt finns jobb inom det området. Jag ska skriva en problemlista till nästa möte på torsdag. Han fick lite AD/HD-vibbar av mig men jag känner inte igen mig så mycket i det. 

Har gråtit, skrikit och slängt grejer runt mig idag. Vet inte varför ALLT ska vara så tungt. Min kille håller på diska och städa lite åt mig och jag ska försöka plugga. Han åker hem imorgon på morgonen, ångest..  

Fick förra veckan veta att jag har klarat min första tenta + att vi hade tre skoldagar med hur mycket som helst att göra och vi jobbade till långt in på natten. Jag klarade det jättebra och det var till och med KUL. Det borde ju ge mig lite styrka men nu är allt piss igen. 

Men du "Misstänker", tentor är inga bagateller. Klarar du dem har du lyckats med något som många inte ens kan! Känns det verkligen så katastrof när lägenheten ser lite stökig ut? Om det inte är som ett bombnedslag, alltså..

Min sambo reagerar på samma sätt när det ligger lite disk från dagen innan kvar. Jag tycker dock det inte är så mycket att hetsa upp sig över (jag diskar för det mesta) och tyvärr tar mitt tålamod ibland slut ganska fort om det ska ältas hela dagen. Det är något jag vill bli bättre på, men skönt att höra att du verkar ha en bra kille som hjälper till!

Nej det vet jag väl, det är ju därför jag menar att jag borde vara på bättre humör. Jag blev jätteglad över att jag klarade tentan men nu känns allt skit igen och som att jag inte kan nånting. Men jag är lättlärd och teoretiska saker brukar gå bra för mig, men typ redovisningar och liknande är jättesvårt. Vi fick enskilt prata med vår lärare idag om två uppgifter som vi hade lämnat in och det var också uppmuntrande, så känns lite bättre nu. Ja det är jättejobbigt om lägenheten bara är lite stökig och igår var det inte lite bara, det var typ bombnedslag. Vi åkte iväg en sväng och handlade när vi var hemma ville jag inte gå in pga. Ångest så satt i bilen ett bra jävla tag.

Tittar in... Får jag vara med här? 26år, 2barn. Har Borderline, Adhd och extremkräkfobi.
Frånskild pga fpbin och svartsjuka. Att jag insåg barnen har de bättre utan mig.. HAr nu barnen 2dagar i veckan i stället.
Går i DBT. Gått i KBT innan i flera år. Fick diagnos i nov 2012. bägge diagnoser. 

Vad skönt för dina barn att de får vara med dig 2 dagar i veckan iaf! Hur fungerar DBT tycker du?

Hej ja har en syster som har boderline adhd personlighetsstörning och damp hon har det jättejobbigt och kan inte leva ett normalt liv, hon söker sig till helt fel killar och åker in och ut på psyk och vet inte hur många gånger polisen hämtat henne hos hennes kille pga att hon spårat ut, hur kan man stötta en sådan person, har blivit allt sämre d senaste 4 åren då hon har träffat en karl som är ett riktigt psykfalll, har inte sett min syster på etthalvår men försöker prata med henne på mobilen iallafall en gång i veckan, jag mår dåligt för jag vet att hon mår dåligt

Hej!

Välkommen till alla nya i tråden!

Har mått dåligt de senaste veckorna, har läst allt ni skrivit här men inte orkat svara.

Börjat med en medicin igen, som jag hade uppehåll med, så nu är allt kaos i huvudet igen. Hoppas att det snart blir mer stabilt. För det är just det som tabletten ska göra, stabiliserara (stämningsstabiliserare). Får mina gråtattacker igen utan någon direkt orsak. Blir lättirriterad, sover kasst igen trots mina propavan, kraftlöshet, min sociala fobi är ännu värre. Förra veckan kom jag inte ens iväg till mina 2 terapin för jag måste åka buss dit. Allt känns hopplöst!        

Hej!

Får din syster någon hjälp av psykiatrin? I form av terapi tänkte jag på.

Låter tufft och ganska akut. Hoppas att hon får hjälp!    

Jag tycker DBT är helt fantastiskt, jävligt tufft och jag vill bara slita mig i stycken ibland. Lägga mig på golvet och gå upp i rök och ge upp. Men någonstans i bakhuvudet har det redan börjat hjälpa. Och jag började i augusti. 
Jag hade gärna träffat dom mer, skuld och skam för jag inte klarar mer. Och ofta blir så mkt bråk med dom (4 och 6år)Känner igen mig i det.. Har polisen här för jämnan känns det som ibland pga alla känslor.. Man tror man är stark, att man klarar det. Kan din syster bo hos dig? Jag har ju problemet att inte få bo hemma, och min närmasta familj mamma, pappa syskon inte tror och förstår hu rjag mår. Dom vet knappt ens om att hag har BD diagnos. 
Om hon kan det, hämta henne bara. Ta hem henne till dig. Hjälp henne med allt. Visa att du är där, ge henne uppmärksamheten. För hon vet säkert att det hon gör är fel, och känner mycket skuld och skam.Samtidigt som man oftast behöver uppmärksamheten som dessa "bad boys" ger en.. Då det blir mtk konflikter, in och ut ur psyket osv så får man en sorts uppmärksamhet och bekräftelse.Vad jobbigt :( Vad är det för medicin som stabiliserar?

Äter ni mediciner? Vilka?
Jag äter inga just nu. HAr Zofran, Xanor och Lergigan hemma. Men jag vill helst inte ta men tar Zofran ett par ggr i veckan emot min kräkfobi. 
Har ni barn?