Borderline

Anonym och även ni andra i tråden som missat lite av min story..

Här är något jag skrev för ett tag sedan i tråden.

För det med att ha svårt för "separationer" vilket såklart även menar att förhållanden tar slut, att man har väldigt svårt att släppa de, har själv erfarenhet av det. Ska berätta något för mig väldigt personligt nu. För ca 3år sedan gick jag in i väggen totalt (hade mått dåligt i många år) började skriva med andra män på nätet, i början var det helt oskyldigt men blev mer o mer allvar. Iaf, jag slängde ut min man, han fick flytta ut..jag ansökte om skilsmässa osv. Träffade en annan man och blev ihop med honom men efter några månader började allt kännas bara fel, saknade min man och det trygga med honom. Mådde alltså VÄLDIGT dåligt just den perioden,
gick på mediciner som gjorde mig helt knäpp,(de passade mig inte alls och var tvungen att byta) min psykolog har nu i efterhand berättat att hon tror det handlade om att jag fick en psykos, för jag kände inte igen mig alls, det var som om någon annan levde mitt liv, och jag bara tittade på utifrån. Det var riktigt läskigt och även nu när jag tänker på det! Att en människa kan totalt flippa ur som jag gjorde

 Iaf, för att göra historien kort började jag i psykoterapi under den tiden, jag började tvivla på mitt beslut om att skilja mig (min man hade redan flyttat ut, fixat ny lgh o allt) och mina känslor kom i kapp mig, kände inget för den andra mannen. Så satt jag hos denna psykoterapeut och grät, vad ska jag göra??? Hjälp mig, vet inte vad jag vill, göra slut och böna o be min man om att ta mig tillbaka, då säger hon ngt till mig som förbryllade mig TOTALT, hon sa: Du har egentligen TRE vägar att gå, antingen fortsätter med din nya pojkvän, eller försöker få tillbaka din man ELLER faktiskt lever SJÄLV ett tag och känner efter.

Det var för mig som en dödsdom, jag kunde absolut inte tänka mig att leva SJÄLV, då är det ju ingen som älskar mig, jag kan inte vara ensam och oälskad. Jag var så skör i min diagnos då. Förstår du/ni? Min Borderline visade sig väöldigt tydligt där o då, just detta med att förtvivlat inte kunna släppa efter relationen, känna sig ensam, inte tro på sig själv och ha bra självkänsla. Det slutade iaf med att jag gjorde slut med den nya och flyttade ihop med min man igen. Jag kan nu i efterhand se så många olika "symptom" på Borderline i mitt liv.

Nu skrev jag väldigt kortfattat allt, så det lät som jag från en dag till nästa kastade ut min man Riktigt så var det inte. Vi hade haft det tufft länge och det hade hänt andra jobbiga saker i vår relation. Men när jag satt där hos den psykoterapeuten var det helt fruktansvärt otänkbart det hon sa, kunde inte få in det och hitta ett lugn i mig själv och tanken på att kunna leva själv. Usch den tiden vill jag aldrig tillbaka till!

Joo och så glömde jag en viktig sak i min egen historia. Det är nästan komiskt så här i efterhand haha, men för mig var det verklighet..när jag väl hade "bestämt" mig för att få tillbaka min man behövde jag ju SÅKLART göra slut med min nya kille FÖRE min man ville ens fundera på att ta tillbaka mig, han hade dessutom börjat dejta en annan tjej då..så jag kunde/vågade inte göra slut med den nya killen först för min man ville inte säga ja INNAN jag hade gjort slut. Vilket jag idag självklart förstår, varför skulle han vilja sluta dejta denna nya tjej(som var hur bra som helst på alla sätt o vis och hade blivit kär i min man) om jag inte ens gjort slut med min nya kille 

Och för att göra mig själv ännu mer pinsam, (var då 35år) försökte jag göra slut med min nya kille per telefon (han bor inte ens i Sverige) och direkt efter ringa min man för att fråga om han nu ville ta tillbaka mig, medan han säger nää jag behöver tänka på saken och EVENTUELLT göra slut med sin nya tjej. Så jag....SKÄMS  ringde tillbaka till min nya kille och sa att nää jag vill inte göra slut hahahahahahaha efter någon dag tvingade jag mig själv att göra slut på riktigt och faktiskt vänta på att min man tänkt klart o gjort slut med den nya tjejen. Den veckan som det tog var den värsta jag varit med om känns det som. Den tjej som min man träffade då skulle komma och bo hos honom (hon bodde i en annan stad) en sista helg och han skulle då berätta om allt detta och göra slut, men tanken på att hon skulle vara med honom gjorde mig CRAZY..det var helt fruktansvärt, vilken plåga..vad jag hade ställt till med!! Jag betedde mig som 14år..skäms så för allt jag ställde till med.

Så ALLT detta pga min diagnos, har aldrig varit så instabil som då! 

Till Anonym: Kan det vara lite av ett kaos liknande min beskrivning som hon just nu lever i?

Ja det stämmer helt vi har inte heller haft det bra spcielt inte dom 2 senaste åren men idag ljög hon för mig igen va en liten lögn men det handlade om den andra så kunde inte ta det nu e det slut och vet hur dåligt hon mår av detta men jag kan inte mer hon måste själv bli bättre fören jag ens ska få tanken igen för hon har sårat mig och barnen så mycket på doma två veckorna.imonsa hon ya sina sista grejer i från min o barnens lägenhet och flytta till sin som hon inte ens har betalat hyran på o har ingen mat o inga pengar har hon kvar för dom har hon druckit upp doma två veckorn men det är hon som ska visa mig något intr jag henne har alltid störtat henne i allt o skyddat men nu kan jag inte mer hon måste kryppa upp själv och jag ska bli starckare själv också.

Men va ju bara ett halv år sen vi fick veta att hon har borderline när dom gjordr utredningen

Jag fick för 1,5 år sedan diagnoserna autism och ADHD, men nu har min läkare(ny) börjat tvivla på att utredningen gjordes korrekt och vill börja utreda borderline.... är det så lätt att göra fel?

Hej igen idag skulle hon hämta sina grejer i min lägenhet men redan på tåget sitter hon och säger att dom e tillsammans hemma börjar hon vända och vill diskutera o jag sägerva ska vi diskutera du ska bara hadina grejer sen gå.jag saknar barnen säger hon då oki säger jag det har du inte visat dom två senaste veckorna. Hon bryter ihop och går skickar ett avskeds sms jag har en extra nyckel så går ner.hon börjar gapa o skrika o kasta saker efter mig.hon ringer den andra killen som hämtar henne o kör henne till hennes kompis där hon tar en ny överdos ringer mig o vill att jag ska komna in till akuten för hon e trygg med mig säger hon. Nu sitter jag här hon har tagit överdos igen och hon säger att hon vill va med mig och älskar mig o frågar va jag vill. Han betyder ingetför mig säger hon ville bara fly. Va skajag säga säger jag fel kommer hon skrivas ut o ta en ny överdos säger jag att jag vill försöka ljuger jag ju jag vill ju att hon ska ta tag i allt o sluta ljuga först då kan vi diskutera hur vi ska göra hon har sårat mig för mycket denna gången för att jag bara ska kunna skaka av mig de som alla andra gånger. Hon vill att vi ska va en lycklig familj med kärlek o skratt men hurska detgå till jag kan inte se det längre o det gör ont i mig för jag vill ju inget hellre än att vi ska va lyckliga innest inne men kan inte se det framför mig längre. O varförska allt hänga på mig hela tiden när jag bad henne komma hem så vi kunde prata gick det inte men nu när hon tryckt i sig massa tabletter ska jag komma då duger jag men när hon levde livet doma två veckorna dög jag inte men nu ska alla tycka synd om henne bara för att hon ligger här men jag då har inte jag rätten att bli älskad att någon ska bry sig om mig när hon gjorde mig illa va var hon då då sket hon i mig så varför ska jag bry mig nu om vad hon vill o att hon vill fixa allt mellan oss vem säger att detta inte händer om en månad igen eller ett år.

orkar jag mer vet inte.

vill jag mer vet inte.

E de värt de.

Hur förklarar jag för henne nu när hon tagit övetdosob och ligger på sjukhuset och ber mig komma tillbaka att jag behöver tid tid att hitta mig sjäv tid att bearbeta det som hänt tid att ränsa mitt eget huvud

Hur förklarar jag för henne nu när hon tagit övetdosob och ligger på sjukhuset och ber mig komma tillbaka att jag behöver tid tid att hitta mig sjäv tid att bearbeta det som hänt tid att ränsa mitt eget huvud