Borderline

Jag tror ärligt att många läkare är så vana med att direkt skriva ut mediciner, särskilt om de ser att det inte blir en förbättring i ens mående. De kanske vet att det är lång kö till både utredningar och senare behandlingar/terapin. Sen är det även den biten att är patienten sjukskriven och får sjukpenning kräver FK att patienten får "ordentlig hjälp", med mediciner/terapi. Så pressen ligger på läkaren även från försäkringskassans håll. Nu vet jag ju inte om du är sjukskriven? Jag är det sedan 3,5år tillbaka.

Ja detta med att humöret och ens mående som pendlar kraftigt över en dag är ju typiskt för oss med borderline. Ena stunden känns allt bra medans en liten sak kan få en att falla totalt, ångesten kommer direkt.

Har du fått lära dig olika sätt att kunna "styra" dina ångestattacker, är det panikångest? Finns ju olika sätt att hjälpa sig själv genom de, tycker själv att de är svåra att styra, jag är väldigt känslostyrd och det hjälper ju inte vid ångestattacker :/  Jag tänker inte rationellt i de stunderna, kan inte tänka klart , att det snart går över..utan de slukar mig totalt, är det riktigt illa "försvinner" allt sunt tänkande. Kan bli liggandes i fosterställning och bara blockera allt. Eller om jag får panikångestattack (händer sällan, tack o lov) då är det illa, hjärtklappning, yrsel, svårt att andas, kan inte sitta still, väldigt obehagligt. Det vet ni alla som har haft de, helt fruktansvärda.

Jag fick min Borderline diagnos i slutet av 2010. (Är även bipolär affektiv, men min huvuddiagnos som påverkar mig mest är Borderline) Men jag har mått dåligt egentligen hela mitt liv, men allt bara eskalerade och jag gick in i väggen våren 2010. Har skrivit lite längre om mig själv längre bak i tråden, ska se om jag hittar det och kan klistra in i ett nytt inlägg, om du vill läsa

De största symptomen är Impulsiv, ilska som är alltid riktad mot mig själv, har ett starkt självhat som påverkar mitt liv starkt, enorma humörsvängningar under samma dag, men det kan även vara några dagar bra (riktigt bra, beror nog på min bipoläritet, får maniskt beteende) djupa depressioner, väldigt låg självkänsla, allt negativt som händer runt mig vänder jag mot mig själv och anklagar mig själv.
Tar åt mig för ALLT som sägs, missuppfattar mycket i relationer med människor, t ex. i ett samtal med en vän..hon kan säga något och jag "förvrider" och missuppfattar allt till min nackdel, när saken egentligen inte alls handlade om mig och mitt beteende utan hur hon upplever saker i sitt liv och om sig själv (svårt att förklara) Känner en stark hopplöshetskänsla och en ENORM tomhetskänsla över mitt liv. Känner inte mig själv, vem är jag??

Jag kan ena stunden älska en människa otrolig mycket men händer det något negativt som jag självklart vänder mot mig själv (behöver inte vara världsomvälvande saker) kan mina känslor helt vända om och jag gör allt för att stöta bort den människan ur mitt liv, medans jag efter en stund/ett par dagar får total panik och gör allt för att rätta till allt igen.

Självskadebetende, har skurit mig själv men det är inte mitt störta prolem utan jag missköter hur jag äter (har gjort en gastric-bypass operation) straffar mig själv med mat, innan har det även varit alkohol men inte längre, har slutat att dricka, shoppar på nätet även om vi inte har råd. (detta sker under ångestattackerna för att lindra smärtan eller när jag är "bara" väldigt impulsiv.

Självmordstankar som kommer och går i perioder, har gjort några försök (därför jag blev inlagd på psyk också) Mitt första försök var redan i 19års ålder.

Jaa det är säkert mycket annat också men så i stora drag.

Ja att få tid till en utredning varierar säkert väldigt mycket i landet. Själv blev jag utredd när jag låg inne på psyk, så det gick fort. Fick även börja direkt i Dbt behandling (inte den vanliga standardterapin med individual och gruppterapi) som pågår under 18mån utan en annan behandlig som nog är ganska sällsynt i Sverige, kallas för Färdighetsträning. Vi gick i grupp under 10veckor mån-fre. Väldigt bra men jag var inte redo för det alls just då, var precis utskriven från psyk för andra gången på kort tid, hade precis fått min diagnos..var helt förvirrad över allting, alldeles för nervös (har stark social fobi) för gruppverksamhet. Men innehållet var superbra. Nu går jag i Mbt behandling, hört talas om det?

Hoppas du får snabbt tid till din utredning! Har du barn? Är du singel?

Jo säkert är det så, men inte så smart av läkarna att bara skriva ut huxflux, kanske visar sig att det inte alls är bra för mig/densom får utskrivet. 

Jag har inte fått lära mig några sätt att styra mina ångestattacker. Får själv ångestattacker som är helt okontrollerbara, kan få utbrott och kasta saker , ha illa mig själv, låsa in mig på toaletten och sitta där och grina och tänka på hur värdelös och meningslös jag är, kan tycka att jag inte är värd att leva, att någon annan fin människa kunde fått mitt liv istället för mig.

Har också precis sådär som du beskriver, en tendens att förvrida och missuppfatta verkligheten. Kan och vända på saker och uppfatta saker som om dem är negativa mot mig,även om det inte var menat på ett sådant sätt av personen som säger något eller gör något. 
Har vääldigt lätt att illa vid av kritik (mestadels om det kommer från någon närstående), vilket försvårar många relationer.

Har också en fel svårigheter med ätning, men tvärtom så har jag ofta svårt att äta. Kan ta miniminipotioner och äta en gång om dagen (ibland ingenting). Kan ha problem med min självbild ibland (TROR JAG) kan väga mig varje dag och nästan känna mig nöjd omjag väger mindre ena dagen än andra, men kan släppa tankar lika snabbt som dom kommer, är ganska smal har varit det hela livet, ibland vill jag hellre gå upp i vikt för att bli lite kurvigare..

Ibland kan jag ha lätt att dricka alkohol om det finns hemma, överkonsumerar det inte ofta men tar några glas vin eller sådär för att hålla mig lugn och för att allt känns mycket roligare med lite alkohol. Men om jag far ut på party dricker jag oftast lite för mycket, vilket kan sluta i kaos då jag lätt kan bli känslosam när jag kommer hem.

Har haft självskadelsebeteende i 8 år som har kommit och gått, men sen jag inledde ett förhållande för tre år sedan så har jag inte haft några större uppehåll. Har en "sambo" vi bor i en förälders lägenhet tillsammans. Inga barn som tur är, skulle inte vilja skaffa ett fören jag är mer under kontroll, vore bara synd om barnet annars. Har däremot funderat på att skaffa en hund, är en riktig djurmänniska och intresserad av hundar och deras psykologi och sånt. Tror att det hade kunnat vara till stor hjälp i min vardag, att ha någon att ta hand om och att inte behöva vara ensam så ofta, få mer aktivering och sådär..

Har aldrig hört talas som Mbt? berätta lite om du orkar :)

Förresten så har jag inte varit så mycket på psykiatrin. Sedan första gången i våras kanske jag har varit där i snitt en gång per månad. Jag har mycket svårt att prata med folk, både pga av fobi och konsentraitionssvårigheter, speciellt då det varit två stycken och pratat med mig samtidigt.

Vet inte om det kom med men jag är inte sjukskriven, har varit arbetslös ca 2 år. Väldigt jobbigt  och påfrestande med alla anhörigas  (som inte förstår) gnäll. Har sökt endel jobb men har inte rätt kompentens, inga slutbetyg från gymn.

Men jag vet ju inte ens va hon vill längre hon har varit med den andra några gånger nu och idag sa hon att hon kanske har känslor för han hallå dom har ju bara kännt varandra i en vecka.vet inte längre om hon vill va med han eller med mig.vet inte om det är för hon mår så jävla dåligt vet inget just nu

Jag finns ju här ooch försöker men hon bara går till någon annan.vill bara hålla om henne men får inte.hon sårar mig bara mer o mer.hon hatar mig inte säger hon men vill inte va med mig för vi bråkade sist.ser på henne att hon inte mår bra.han som hon e me vet inget om henne eller att hon mår som hon gör så frågan e ju vill hon deta eller flyr hon bara för jag svek o sårade henne?

Ska jag tror på det hon säger att hon inte vill mer med mig?
Eller är det bara för att fly hon gå till han?
Hon pratar ju med han nu när hon e hemma också.
Hon säger att hon inte hatar mig bara att det inte funkar mellan oss längre ska jag tro på det och backa undan för det sårar ju mig så in i helvete att hon ligger med någon annan.???
Vist hon mår inte bra men det kanke e som hon säger ändå att hon inte vill mer.
den sista tiden har hon ju ljugit för mig och psykologen.
hjälp mig behöver veta va jag ska göra släppa taget o se på när hon faller eller försöka hjälpa henne fast hon ligger med någon annan och sårar mig som fan.

Såg tråden skymta förbi och tänkte läsa men det är något fruktansvärt deprimerande att läsa om era livsöden. Jag lider med er och kan delvis förstå hur ni känner. Mitt enda tips är att gå i terapi. Alla former av personlighetsstörningar som t.ex. borderline är otroligt svåra att få bukt med och det kräver tid. Försök att steg för steg bli ansvarstagande, vuxna och mogna individer. Tillåt er att lyckas. Försök inte att ändra för mycket på en gång. Att ha problem som borderline skulle jag tänka mig är bland de värsta tänkbara diagnoserna vid psykisk ohälsa. Eftersom det samtidigt, bara en bit bort, finns en osynlig linje där man är en härlig, impusliv och intensiv, passionerad och lidelsefull konstnärssjäl. En individ med ett inneboende mörker som intresserar folk. Samtidigt uppfattas man lätt som en manipulativ och egocentrisk jävel. Jag hoppas så innerligt att ni alla hittar rätt i livet och finner något sätt att ha en acceptabel livskvalitet. Men gör er själva den tjänsten att ni tar er i kragen, om ni har någon, släpar er själva till terapi och börjar bygga upp er själva. För visst kan man leva med borderline men som många av er vet är det inget önskvärt. Tomheten och ensamheten när hela världen dömer ut en, all ångest när man i sina klara stunder inser att man har lyckats köra alla relationer i botten och den paranoia som ständigt maler, maler, maler. Är jag ett geni eller galen? Är jag den enda som förstår hur fruktansvärd världen och speciellt jag är? Nej. Håll hårt i någon ni älskar. Vem/vad som helst. Lova er själva att ni ska komma ut från den tomheten som fyllt ut era bröstkorgar under alla år. Sök hjälp. Ingen klarar allt själv. Jag önskar er en god jul och ett gott nytt år. Förhoppningsvis ett år av förändring till det bättre.