Anonym (undrar så) skrev 2013-12-21 23:34:08 följande:
Hej och tack så mycket! :)
känner mig inte så väldigt deprimerad egentligen. Är mycket som händer runt mig nu (och alldeles för mycket som bara står still trots att man försöker ändra på det), så det är klart man kan känna sig nere. Men däremot stannar mitt mående aldrig på samma grad en hel dag, kan få ganska mycket och starka ångestattacker.
Jo tror också terapi är bästa vägen först. Då lär man ju sig vad man kan hantera själv och inte, så förstår inte varför man ska stressa med mediciner, speciellt inte då jag mått dåligt av mina "fel" läänge.. jag har inte bråttom någonstans och inte mina svårigheter heller :P sen har jag alltid tänkt att jag inte vill äta mediciner hela livet för att kunna må bra. tror jag lätt skulle kunna fastna, lura mig själv att jag inte kan klara vardagen utan mediciner när jag väl provat å det funkar helt ok. Vill hellst vänta tills jag blivit utredd..
Har du haft din diagnos länge? Förmodar att du har borderline? om så är fallet. Skulle du kunna tänka på vilka dom största symtomen är för dig? har aldrig förut fått en personlig åsikt av någon med Borderline utan bara läst på internet för det mesta. Hur länge tror du att det kan ta innan en utredning kommer igång? bor i en mindre stad, kan säkert variera mycket..
tack för dina svar!
Jag tror ärligt att många läkare är så vana med att direkt skriva ut mediciner, särskilt om de ser att det inte blir en förbättring i ens mående. De kanske vet att det är lång kö till både utredningar och senare behandlingar/terapin. Sen är det även den biten att är patienten sjukskriven och får sjukpenning kräver FK att patienten får "ordentlig hjälp", med mediciner/terapi. Så pressen ligger på läkaren även från försäkringskassans håll. Nu vet jag ju inte om du är sjukskriven? Jag är det sedan 3,5år tillbaka.
Ja detta med att humöret och ens mående som pendlar kraftigt över en dag är ju typiskt för oss med borderline. Ena stunden känns allt bra medans en liten sak kan få en att falla totalt, ångesten kommer direkt.
Har du fått lära dig olika sätt att kunna "styra" dina ångestattacker, är det panikångest? Finns ju olika sätt att hjälpa sig själv genom de, tycker själv att de är svåra att styra, jag är väldigt känslostyrd och det hjälper ju inte vid ångestattacker :/ Jag tänker inte rationellt i de stunderna, kan inte tänka klart , att det snart går över..utan de slukar mig totalt, är det riktigt illa "försvinner" allt sunt tänkande. Kan bli liggandes i fosterställning och bara blockera allt. Eller om jag får panikångestattack (händer sällan, tack o lov) då är det illa, hjärtklappning, yrsel, svårt att andas, kan inte sitta still, väldigt obehagligt. Det vet ni alla som har haft de, helt fruktansvärda.
Jag fick min Borderline diagnos i slutet av 2010. (Är även bipolär affektiv, men min huvuddiagnos som påverkar mig mest är Borderline) Men jag har mått dåligt egentligen hela mitt liv, men allt bara eskalerade och jag gick in i väggen våren 2010. Har skrivit lite längre om mig själv längre bak i tråden, ska se om jag hittar det och kan klistra in i ett nytt inlägg, om du vill läsa
De största symptomen är Impulsiv, ilska som är alltid riktad mot mig själv, har ett starkt självhat som påverkar mitt liv starkt, enorma humörsvängningar under samma dag, men det kan även vara några dagar bra (riktigt bra, beror nog på min bipoläritet, får maniskt beteende) djupa depressioner, väldigt låg självkänsla, allt negativt som händer runt mig vänder jag mot mig själv och anklagar mig själv.
Tar åt mig för ALLT som sägs, missuppfattar mycket i relationer med människor, t ex. i ett samtal med en vän..hon kan säga något och jag "förvrider" och missuppfattar allt till min nackdel, när saken egentligen inte alls handlade om mig och mitt beteende utan hur hon upplever saker i sitt liv och om sig själv (svårt att förklara) Känner en stark hopplöshetskänsla och en ENORM tomhetskänsla över mitt liv. Känner inte mig själv, vem är jag??
Jag kan ena stunden älska en människa otrolig mycket men händer det något negativt som jag självklart vänder mot mig själv (behöver inte vara världsomvälvande saker) kan mina känslor helt vända om och jag gör allt för att stöta bort den människan ur mitt liv, medans jag efter en stund/ett par dagar får total panik och gör allt för att rätta till allt igen.
Självskadebetende, har skurit mig själv men det är inte mitt störta prolem utan jag missköter hur jag äter (har gjort en gastric-bypass operation) straffar mig själv med mat, innan har det även varit alkohol men inte längre, har slutat att dricka, shoppar på nätet även om vi inte har råd. (detta sker under ångestattackerna för att lindra smärtan eller när jag är "bara" väldigt impulsiv.
Självmordstankar som kommer och går i perioder, har gjort några försök (därför jag blev inlagd på psyk också) Mitt första försök var redan i 19års ålder.
Jaa det är säkert mycket annat också men så i stora drag.
Ja att få tid till en utredning varierar säkert väldigt mycket i landet. Själv blev jag utredd när jag låg inne på psyk, så det gick fort. Fick även börja direkt i Dbt behandling (inte den vanliga standardterapin med individual och gruppterapi) som pågår under 18mån utan en annan behandlig som nog är ganska sällsynt i Sverige, kallas för Färdighetsträning. Vi gick i grupp under 10veckor mån-fre. Väldigt bra men jag var inte redo för det alls just då, var precis utskriven från psyk för andra gången på kort tid, hade precis fått min diagnos..var helt förvirrad över allting, alldeles för nervös (har stark social fobi) för gruppverksamhet. Men innehållet var superbra. Nu går jag i Mbt behandling, hört talas om det?
Hoppas du får snabbt tid till din utredning! Har du barn? Är du singel?
