Anonym (trebarnsmamma)

Äldre 7 Apr 10:28

262 svar

5-åring simulerar värk i benen?

Jag har en 5-åring som till och från klagar på att hon har ont i benen. Hon kan/vill då inte klä på sig utan hjälp. Det är aldrig på kvällen. Hon har inte varma eller svullna leder. Vi har sökt läkare på grund av detta tidigare och då har de inte hittat något fysiskt fel. En läkare förklarade för henne att hon var frisk - och då gick hon hem utan problem (trots att hon haltat illa i 2 dagar innan vi kom dit).

En gång var det så illa att jag fick hämta henne på förskolan för att hon inte kunde gå.. Fick låna en syskonvagn för att ens få med henne hem. Gick raka vägen till vårdcentralen som tog det på största allvar. Det slutade med att hon fick åka rullstol och taxi till barnsjukhuset på östra. De tog blodprov på henne och hittade inget förutom en vanlig infektion i kroppen. Teorin var då att infektionen satt sig på lederna på henne. Dagen efter var hon helt bra igen. Den här episoden var i samband med flytt och nytt dagis som hon inte trivdes på. Naturligtvis kopplade vi samman detta och tänkte att det var ett uttryck för att hon inte ville gå dit.

Idag var det då dags igen. Den här gången ska hon i väg till Borås djurpark med sin gudmor (som hon älskar) och några andra barn + vuxna. Ändå börjar hon dagen med att klaga på ont i benet och halta. Jag förklarar för henne att hon inte kan åka med om hon inte kan gå. Hon insisterar på att hon ska med samtidigt som hon fortsätter hela morgonen att halta och klaga på benet.

Vi vet snart inte vad vi ska tro om det här beteendet. Är det någon som varit med om något liknande??

Kan tillägga att hon sedan 2-årsåldern haft väldigt mycket känslostormar och utbrott som inte går att lugna ner, bara att vänta ut. Hon är extremt viljestark och bråkar om det mesta. Hon vägrar ofta äta och vägrade bajsa på toaletten när hon var yngre. Hon är glad och väldigt energisk men har ett hett temperament som dock bara visar sig hemma. Hennes humör kan sätta tonen för en hel helg.. På förskolan och med andra vuxna är hon glad och det är aldrig några problem.

Anonym

Äldre 7 Apr 11:54

#41

augustisten skrev 2013-04-07 11:50:06 följande:

Jo, det testades jag naturligtvis för då men det var ju karpaltunnlarna som var svullna... Vilket kan ha samband men inte är samma sak. Jag hade alltså inte själv barnreumatism men andra problem som i efterhand ses som relaterade.

Nu har jag utredd och konstaterad RA men jag har inga förhöjda värden på vanligt blodprov man tar på VC. Däremot skelettförändringar och andra markörer. Det är inte en lätt sjukdom att diagnostisera - varken på barn eller vuxna.

Nej det är inte lätt. Oavsett varför man har ont ska man ta det på allvar, speciellt hos barn.
man kanske inte kan göra så mycket mer än att tro på för trots allt är det barnets upplevelse som är sanningen inte vad man kan mäta sig fram till.

Anonym

Äldre 7 Apr 11:56

#42

Anonym (trebarnsmamma) skrev 2013-04-07 11:43:39 följande:

Hon sörjer förlusten av sina vänner på den gamla förskolan och tog den här flytten ganska hårt trots att vi kom närmre mormor och andra vuxna som hon tycker om. Efter flytten har hennes humör och allmänna mående blivit sämre, hon har börjat slåss, kasta saker på oss och explodera i tid och otid.
Dessutom fick vi en förskoleplacering åt henne i en 3-årsgrupp.. Ihop med bara en annan flicka i hennes ålder. Vi köar nu för att få en bättre placering till hösten.

Eftersom hon ändå fungerar i alla andra sammanhang än hemma så tänker jag att det kan vara svårt att få en tid på Bup, eller?

Stackarn, hon verkar ju inte må bra alls. Det kan ju vara jättesvårt för en 5-åring att kommunicera den maktlösheten.
Jag vet inte hur lång kötid det är (det varierar nog i olika landsting), men ju tidigare ni kontaktar BUP desto tidigare lär ni ju få tiden. Hoppas att ni får en tid snart och att ni får bra hjälp!

Anonym

Äldre 7 Apr 11:57

#43

Anonym skrev 2013-04-07 10:39:04 följande:

Jag har haft en "simulant" som i perioder ansåg att hon hade väldigt ont lite överallt, hon kunde vara väldigt övertygande och ihärdig nån gång hade hon också på riktigt en inflammation i lederna. Detta gick dock ganska lätt att se igenom efter ett tag och sen gick det över (hon hade kanske också växtvärk ibland).

Sen har jag en liten nu med autism som nog beskriver smärta lite annorlunda än vad min a andra barn har gjort. Hon kan säga att hon har ont i benen och verkligen halta länge och väl men sen vips så går det över. Hon är rädd för smärta också och jag vet inte om det kan ha med det att göra att hon liksom verkligen vidhåller att det gör jätteont. Jag tror att hon har ont ibland, kanske växtvärk? men att hon liksom fastnar i detta (av rädsla eller annat?)

Sen har jag en son som är stor nu och han besvärades väldigt av växtvärk när han var liten.

Svårt att veta, mitt råd är att avvakta men ändå ta det på allvar och vid behov göra nya tester för att utesluta att det är ngt allvarligt.

Tillgägg: Är verkligen ingen diagnosivrare men under min resa med vårt barn med autism har jag blivit alltmer påläst. Det är ju inte helt ovanligt att barn med tex autismspektrumstörning har både känslomässiga utbrott och är känsliga för smärta och tex hur kläder sitter. Det finns ju även ett reativt nytt begrepp som inte är en diagnos, som heter "högkänsliga personer". Kan ju helt enkelt vara så att ert barn är lite mer känslig för smärta och annat.

Anonym

Äldre 7 Apr 12:09

#44

Anonym skrev 2013-04-07 11:57:54 följande:

Tillgägg: Är verkligen ingen diagnosivrare men under min resa med vårt barn med autism har jag blivit alltmer påläst. Det är ju inte helt ovanligt att barn med tex autismspektrumstörning har både känslomässiga utbrott och är känsliga för smärta och tex hur kläder sitter. Det finns ju även ett reativt nytt begrepp som inte är en diagnos, som heter "högkänsliga personer". Kan ju helt enkelt vara så att ert barn är lite mer känslig för smärta och annat.

Det känns som att du är hemmablind för trots allt är inte de flesta barn autistiska eller har en diagnos bara för att de gör på ett visst sätt som faller utanför FLs strikta regelverk för "normalt".
Med andra ord blir jag rätt trött på att det i alla trådar ska ställas diagnoser för allt allt allt. Jag ber om ursäkt för att jag låter gnällig, det är inte riktat åt dig. Jag förstår vad du menar men sammanlagt blir det för mycket diagnsande.)

Jag kan inte prata för hur det är med autisktiska barn men flera här vittnar om hur det är att inte bli trodd, att det då utvecklas till simulans är inte så konstigt om det är så att det är den uppmärksamhet man får. Man kan ta det på allvar utan att ge det alltför mycket uppmärksamhet.

Grejen som folk glömmer är att det är barnets upplevelse som är det viktiga. Inte det vi tror och inte något mätbart som skulle kunna förklara smärtan. Barnet upplever smärtan alltså har den ont sen är det i den stunden skit samma om det beror på tandvärk, spik i foten eller smärta i själen, det gör ont.
Först när man tagit hand om smärtan kan man ägna energin åt att bota, speciellt om smärtan beror på en spik i själen.

Alltså jag blir ganska upprörd över det här att inte tro på sina medmänniskor och speciellt barn bara för att man inte har en förklaring på varför. (Det gäller inte bara smärta)
det spelar ingen roll. Det är barnets sanning som är det viktiga, inte min uppfattning om sanningen.

augustisten

Äldre 7 Apr 12:13

#45

Anonym (trebarnsmamma) skrev 2013-04-07 11:45:39 följande:

Nej det har man inte. Vi var på barnsjukhuset och de tog blodprov och undersökte henne. De hittade bara en smärre infektion i kroppen och vi skulle återkomma om hon inte blev bättre. Dagen efter var hon ju helt bra igen.

Anonym (trebarnsmamma) skrev 2013-04-07 11:45:39 följande:

Nej det har man inte. Vi var på barnsjukhuset och de tog blodprov och undersökte henne. De hittade bara en smärre infektion i kroppen och vi skulle återkomma om hon inte blev bättre. Dagen efter var hon ju helt bra igen.

Kräv att de följer upp. RA är ju i princip en infektion i lederna. Det behöver inte alltid ge utslag på blodprov och det går i skov - som hos barn kan växla fort.

Och det har ju heller inte blivit bättre - om du tänker vidare än det enskilda tillfället.

Mellamella

Äldre 7 Apr 12:21

#46

När jag var i mellanstadieåldern så fejkade jag väldigt mycket smärta under en längre period. Jag hade egentligen inte alls ont, och just då kunde jag själv inte förstå varför jag kände ett behov av att fejka. Nu i efterhand förstår jag att det var ett rop på hjälp för att jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag hade ganska nyligen förlorat en förälder och var dessutom mobbad i skolan. De situationer då jag var mest utsatt var på rasterna och på idrottslektionerna, och att fejka smärta gjorde ibland att jag inte behövde vara med på idrotten eller fick stanna inne på rasten. Det var helt enkelt en sorts överlevnadsstrategi då jag inte visste/vågade berätta för de vuxna vad det var som egentligen var fel.
Nu är givetvis mitt råd färgat av mina egna erfarenheter, men jag hade kontaktat BUP.

Thats my story and I'm sticking to it. www.mellas.se/

Anonym (trebarnsmamma) Trådstartaren

Äldre 7 Apr 13:56

#47

Anonym skrev 2013-04-07 12:09:02 följande:

Det känns som att du är hemmablind för trots allt är inte de flesta barn autistiska eller har en diagnos bara för att de gör på ett visst sätt som faller utanför FLs strikta regelverk för "normalt".
Med andra ord blir jag rätt trött på att det i alla trådar ska ställas diagnoser för allt allt allt. Jag ber om ursäkt för att jag låter gnällig, det är inte riktat åt dig. Jag förstår vad du menar men sammanlagt blir det för mycket diagnsande.)

Jag kan inte prata för hur det är med autisktiska barn men flera här vittnar om hur det är att inte bli trodd, att det då utvecklas till simulans är inte så konstigt om det är så att det är den uppmärksamhet man får. Man kan ta det på allvar utan att ge det alltför mycket uppmärksamhet.

Grejen som folk glömmer är att det är barnets upplevelse som är det viktiga. Inte det vi tror och inte något mätbart som skulle kunna förklara smärtan. Barnet upplever smärtan alltså har den ont sen är det i den stunden skit samma om det beror på tandvärk, spik i foten eller smärta i själen, det gör ont.
Först när man tagit hand om smärtan kan man ägna energin åt att bota, speciellt om smärtan beror på en spik i själen.

Alltså jag blir ganska upprörd över det här att inte tro på sina medmänniskor och speciellt barn bara för att man inte har en förklaring på varför. (Det gäller inte bara smärta)
det spelar ingen roll. Det är barnets sanning som är det viktiga, inte min uppfattning om sanningen.

Hon är inte autist, det är jag helt säker på. Däremot har hon väl vissa drag som möjligen skulle kunna utvecklas till adhd om det gick utför för henne.. Är också lite trött på att alla personlighetsdrag ska få en diagnos som etikett. Visst finns det väl tendenser till sjukdomar i de flesta personligheter, som sedan kan utvecklas åt olika håll beroende på miljön.

Jag tänker att hon reagerar på en situation där hon är maktlös. Först lämnade vi hemstaden när hon var 1år pga finanskrisen och att vi fick jobb i Sthlm. Sedan har vi haft några kämpiga år i familjen innan vi insåg att vi längtade hem och ville komma närmare vänner/familj. Jag hoppas att hon kommer må bättre när hon funnit sig tillrätta här och att det sedan kan bli lite lugnare för henne.

Anonym (trebarnsmamma) Trådstartaren

Äldre 7 Apr 13:59

#48

Anonym skrev 2013-04-07 11:57:54 följande:

Tillgägg: Är verkligen ingen diagnosivrare men under min resa med vårt barn med autism har jag blivit alltmer påläst. Det är ju inte helt ovanligt att barn med tex autismspektrumstörning har både känslomässiga utbrott och är känsliga för smärta och tex hur kläder sitter. Det finns ju även ett reativt nytt begrepp som inte är en diagnos, som heter "högkänsliga personer". Kan ju helt enkelt vara så att ert barn är lite mer känslig för smärta och annat.

Jag har läst lite om HSP-personer och varit ganska säker på att både min mamma, jag och min dotter har sådana drag. (Min mamma har fibromyalgi). Det är kanske inte helt uppenbart att ett barn som är så pass utagerande också är väldigt känslig, men det kan ju mycket väl vara så.

Anonym

Äldre 7 Apr 14:02

#49

Anonym (trebarnsmamma) skrev 2013-04-07 13:56:07 följande:

Hon är inte autist, det är jag helt säker på. Däremot har hon väl vissa drag som möjligen skulle kunna utvecklas till adhd om det gick utför för henne.. Är också lite trött på att alla personlighetsdrag ska få en diagnos som etikett. Visst finns det väl tendenser till sjukdomar i de flesta personligheter, som sedan kan utvecklas åt olika håll beroende på miljön.

Jag tänker att hon reagerar på en situation där hon är maktlös. Först lämnade vi hemstaden när hon var 1år pga finanskrisen och att vi fick jobb i Sthlm. Sedan har vi haft några kämpiga år i familjen innan vi insåg att vi längtade hem och ville komma närmare vänner/familj. Jag hoppas att hon kommer må bättre när hon funnit sig tillrätta här och att det sedan kan bli lite lugnare för henne.

Vad bra att du inte tog illa upp för det var verkligen inte illa menat.
Det som blir så galet med all diagnostiserande är ju att svårigheter barn som ditt har de förminskas och normala beteende förstoras. Sen gör det att det är svårt att ta till sig av det som såna som du berättar.

Jag hoppas att det snart blir bättre för er alla! ${#emotions_dlg.flower}$

Anonym

Äldre 7 Apr 14:03

#50

Anonym skrev 2013-04-07 12:09:02 följande:

Det känns som att du är hemmablind för trots allt är inte de flesta barn autistiska eller har en diagnos bara för att de gör på ett visst sätt som faller utanför FLs strikta regelverk för "normalt".
Med andra ord blir jag rätt trött på att det i alla trådar ska ställas diagnoser för allt allt allt. Jag ber om ursäkt för att jag låter gnällig, det är inte riktat åt dig. Jag förstår vad du menar men sammanlagt blir det för mycket diagnsande.)

Jag kan inte prata för hur det är med autisktiska barn men flera här vittnar om hur det är att inte bli trodd, att det då utvecklas till simulans är inte så konstigt om det är så att det är den uppmärksamhet man får. Man kan ta det på allvar utan att ge det alltför mycket uppmärksamhet.

Grejen som folk glömmer är att det är barnets upplevelse som är det viktiga. Inte det vi tror och inte något mätbart som skulle kunna förklara smärtan. Barnet upplever smärtan alltså har den ont sen är det i den stunden skit samma om det beror på tandvärk, spik i foten eller smärta i själen, det gör ont.
Först när man tagit hand om smärtan kan man ägna energin åt att bota, speciellt om smärtan beror på en spik i själen.

Alltså jag blir ganska upprörd över det här att inte tro på sina medmänniskor och speciellt barn bara för att man inte har en förklaring på varför. (Det gäller inte bara smärta)
det spelar ingen roll. Det är barnets sanning som är det viktiga, inte min uppfattning om sanningen.

Jag menade att det inte behöver vara nån diagnos men att jag lärt mig genom min/vår resa att många kan vara känsliga ändå. Dvs man upplever smärta olika.

5-åring simulerar värk i benen?

INNEHÅLL