Borderline

Är det mitt ex du träffat?

Kämpade i två år med en person där jag faktiskt inte vet om diagnosen borderline är fastställd eller inte. det nämndes aldrig även om personen var iväg på terapi ibland, jag trodde det rörde något annat. Men alla signaler och beteenden tyder på borderline nu när jag i efterhand har läst på och pratat med folk som har borderline.

Jag lät som du i början men relationen blev värre och värre för varje vecka som gick. jag trodde det skulle gå att prata, resonera och komma överens. Jobba tillsammans. Men det blev till slut omöjligt och vi gick isär.

Jag kommer aldrig ge mig in i en relation med en sådan person igen. Det är inte värt det. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som jag gjorde under den relationen.

jag har gjort detta förut, jag vet att jag klarar det. jag vill INTE ha några kommentarer om att inte klara av det tack. för jag vet att jag gör det. tråkigt för din del, men vi är helt olika som personer. det jag vill ha är konkreta tips och ideer som lyfter och hjälper mig inget annat. så var snäll och håll dig till det. 

Ber om ursäkt då men du bad om följande:

Det jag nu funderar över är ni andra som dels har diagnosen Borderline, men även ni som lever med någon som  har diagnosen. Hur är det/kan det vara att leva med någon som har diagnosen? 

Jag beskrev hur det var är att leva med en person som har den diagnosen.

Här kommer de hjälpande tipsen. 
Se till att alltid vara tillgänglig Säg inte emot i frågor som är viktiga för din partner Fatta inga egna beslut utan att kontrollera om det är ok först  Ring och bekräfta personen flera gånger om dagen Acceptera att det är olika spelregler som gäller för dig än för din partner

tack. ska kolla dessa samt den sista du sen hittade.

då bor inte du och min respektive i samma län, tänkte om det varit samma och du visste så kunde jag frågat mer detaljerat och så. men ska kolla med sjukvården dit jag ska flytta vad de säger och om detta finns.

tack. för mig är det så självklart att finnas där. diagnosen, det personen varit med om etc spelar för mig ingen roll utan mer att, vad kan jag göra själv på bästa sätt? sen om min partner väljer att berätta specifika detaljer eller episoder ur sitt liv så finns jag mer än gärna där och lyssnar, håller om eller vad det nu handlar om. 

jag vet ju att min partner känner väldigt mkt, väldigt intensivt och jag vet att det kan vara tvära kast. men med tiden lär jag mig tyda signalerna och vet hur jag ska läsa av och kunna finnas.

ja min respektive ska få hjälp att hantera mkt av det som hände under barn/tonåren. hur denne blivit behandlad av vissa personer och verkligen förstå/inse att det ej är min partner det är fel på utan hur andra behandlat denne. min partner vet även personer som tidigare gått i dbt och hur mkt det har hjälpt dem. "det kommer bli skittufft, men det kommer vara värt det" för att citera.

ironi funkar rätt bra för det mesta, då min partner är likadan. men det är ju antingen svart eller vitt utan gråzoner emellan, det går snabbt att läsa av vad som är ok och inte. men jag lär mig

jag försöker tänka på att inte kritisera. eller ja så är jag annars med, mkt pga mitt arbete med människor. det hjälper ej att hugga på vad de ej kan/klarar utan stärk det de gör bra och pusha i lärandet. tex vid situationer som uppstått med barnet som finns inblandad. så stärker jag hela tiden i min partner, säger att "det där gjorde/hantera du bra", och förklara varför. försöka stärka denne. blir det rätt lr gör jag "fel"? (om några fel nu finns...)
 
jag är verkligen öppen. när det varit saker min partner undrat över (svartsjukan är ju en del), är jag alltid lugn (är väldigt lugn och sansad som person annars med) och svarar rakt och ärligt. jag har inget att dölja oavsett vad det gäller.

ska försöka tänka på att omvända situationer ibland som du skrev. vi gör det med varandra båda två redan nu lite grann, men iaf.

när min partner varit uppriven av nån anledning har jag ibland sagt att "jag skulle så gärna vilja sitta och bara hålla om dig nu. hade det varit ok?" med respekt av att alla inte alltid vill det. svaret har hittills alltid blivit "ja, jag vill att du ska hålla om mig. jag visar det kanske ej först, men det är vad jag egentligen vill".

tack för svar  

Det låter som du har ganska så bra koll på läget :)

Det finns aldrig några fel i att validera någon annan. Det borde faktiskt alla göra. Att få en push i saker man gör stärker vem som helst.

Om du är väldigt lugn och sansad är det till din fördel - dock kan det komma (som jag och flertaler av mina dbt-vänner) tillfällen då man gärna vill få en starkare reaktion - den där passionen som vi själva lever med dagligen betyder väldigt mycket - så som en i tråden nämnde - man älskar intensivt. Och då är det lätt att man behöver en intensiv reaktion i tex. ett gräl. - tyvärr.

Att man vet att man inte ligger till skuld för mycket som hänt tidigare spelar ingen roll när man är uppe i en känsla.
En stark känsla av värdelös skuggar sunt förnuft i de flesta fall.

Man asocierar lätt till tidigae tragik när något liknande inträffar igen (gäller nog alla människor).
I DBT får man redskapen att stoppa sina känslor och införa det sunda förnuftet igen. Men iband går det inte.

Många gånger behöver man någon som är stark - stark nog att riva ifrån. Inte jämt - bara när det verkligen behövs.

Det bästa sättet jag kan förklara en sak är: tänk dig att man har ett monster på axeln. Den säger hur dum du är, korkad, godtrogen - du förtjänar inget mer än sog. osv.
Tänk dig att du inte kan skilja på detta monster och ditt samvete. Det monstret säger är din sanning.

Man måste först lära sig identifiera detta monster och lära sig hur man försvarar sig/hanterar det. Även som anhörig lär man känna detta monster.

Tex. om jag är osäker på om d et är mitt samvete eller mitt monster som talar - så ställer jag det "den" säger i kontrast till - om någon främling sa samma sak till mig - skulle jag då försvara mig? - om ja- då vet jag att jag lyssnar på mitt monster. Om nej - då måste jag göra en självransakan som påvisar vad som gått fel - för att lära mig av ett tex. misstag.

Man är sin egna värsta fieende. och man kan skoningslöst ge sig på sigsjälv. - detta är lika för alla - MEN man kan förklara det som tusenfallt starkare hos någon med borderline.

Jag lever också med en person som har borderline.

Mitt absolut bästa tips är att ha tålamod och inte läsa mellan raderna när ni kommunicerar. Jag var väldigt känslig när vi träffades och tog åt mig en hel del av saker som min sambo sa, fast som hon inte menade något illa med. Jag upplevde en ganska stark spegelfas i början och det var också jobbigt när den avtog och hon började inse vem hon egentligen var.

Sen är det ju väldigt olika mellan olika individer hur de reagerar på stimuli, krav, sorg osv. Men för min del har det här varit de mest underbaraste tre år i mitt liv, men samtidigt de mest jobbigaste. Det har varit väldigt väldigt tufft emellanåt. Hon har försökt ta livet av sig, och det är väldigt ofta jag som får skulden för saker som sker medan hon inte behöver ta ansvar för mycket.

Sexlivet är också väldigt svängande.

Men som sagt, det kan yttra sig olika. Min sambo vägrar söka hjälp, och du ska vara lycklig som har en partner med insikt i sina problem.. det är värt en hel del.

En sak till. Du säger att du vägrar ge upp samtidigt som jag uppfattade det som att allt är nytt.

Jag var precis likadan. Men även den starkaste muren kan brytas ner och så blev det med mig. Ni är nykära och då klarar ni allt. Sen är det högst individuellt hur både du och din partner kommer fixa allt när vardagen tränger på. Det kanske kommer funka jätte bra. Jag hoppas det!

jag har gjort detta förut, jag vet att jag klarar det. jag vill INTE ha några kommentarer om att inte klara av det tack. för jag vet att jag gör det. tråkigt för din del, men vi är helt olika som personer. det jag vill ha är konkreta tips och ideer som lyfter och hjälper mig inget annat. så var snäll och håll dig till det.

En sak till. Du säger att du vägrar ge upp samtidigt som jag uppfattade det som att allt är nytt.

Jag var precis likadan. Men även den starkaste muren kan brytas ner och så blev det med mig. Ni är nykära och då klarar ni allt. Sen är det högst individuellt hur både du och din partner kommer fixa allt när vardagen tränger på. Det kanske kommer funka jätte bra. Jag hoppas det!