• Anonym (ML)

    Borderline

    Jag är sedan en kortare tid tillbaka tillsammans med en person som jag häromdan fått reda på fick diagnosen borderline för ungefär ett år sedan. Jag har förstått att det varit något, så diagnosen som sådan gör mig ingenting och jag är ej spec förvånad. Jag har haft andra i min närhet tidigare med samma/liknande problematik, men dels är det länge sen och dels är det ej med samma typ av relation, så till de vill/kan jag inte vända mig.

    Personen står i kö för dbt, men det tar drygt ett år innan denne får börja med dbt. Personen har en kurator vid behov och medicineras delvis mot depression. Personen har ett barn sedan tidigare.

    Personen har av olika anledningar tidigare haft det väldigt tufft under delar av sitt liv. Mkt av detta förstod jag väldigt tidigt in i relationen, så inget har direkt kommit som en nyhet för mig. Jag vet om en del "risker" (eller vad man nu ska kalla de) men jag har ändå av egen vilja valt att gå in i relationen.

    Det jag nu funderar över är ni andra som dels har diagnosen Borderline, men även ni som lever med någon som  har diagnosen. Hur är det/kan det vara att leva med någon som har diagnosen? Saker att tänka på? Jag vill ju kunna bemöta min partner på bästa sätt och finnas där för denne. Jag VET att det kommer vara skittufft i perioder, framför allt fram tills dbt börjar och under tiden den pågår. Men jag vill och kommer finnas där oavsett hela vägen. Tips på bloggar att läsa eller sidor på nätet med bra information kring detta? Då inte om diagnosen som sådan utan mer att leva med någon med diagnosen.

    Fråga på om det är något. Jag har valt att vara anonym och att ej berätta om kön på nån av oss för att ej röja min partner och med respekt för denne. Jag vill bara kunna bemöta denne på bästa sätt.

    Tack på förhand.

    MVH 

  • Svar på tråden Borderline
  • Anonym (Samma)
    Anonym (ML) skrev 2013-05-29 17:06:34 följande:
    min partner kan "ge upp" emellanåt, nedvärdera sig själv (än så länge aldrig mig), att denne ej är värd mig osv. men vänder det alltid till att denne lyfter mig lr liknande. men kan ibland även markera att "sluta!"
    Låter vist, tycker jag.
    Anonym (ML) skrev 2013-05-29 17:06:34 följande:
    sen är det mkt upp och ner nu när det varit ganska stabilt ett helt år för min partner. sen klev jag in och denne föll direkt (precis som jag för denne) och naturligtvis blir det tusen tankar och känslor som far runt och som min partner ej riktigt vet hur denne ska hantera. men det finns en kurator som jag vet att min partner kan prata med.
    Det är jätte viktigt! Min sambo hade också en kurator, men fick inte längre gå hos denna och sen dess blev det mycket värre. Bollplank (som inte har någon relation till den anhörige) är nog bara bra!
    Anonym (ML) skrev 2013-05-29 17:06:34 följande:
    min partner verkar mest frustrerad över att det är så sjukt lång kö till dbt. men jag är glad och tacksam (vilket jag oxå berättat för min partner) att denne är öppen, ärlig och säger som det är. man måste ej förklara all i minsta detalj hela tiden, men att ge en enkel förklaring kan göra mkt, ge en helt annan förståelse.
    Jag har ingen erfarenhet av vårdkön för DBT, men rent spontant tycker jag det låter förjävligt långt. Det handlar ju om psykisk ohälsa som bara blir värre desto längre man går obehandlad, och det kan också orsaka medberoende och skada hos anhöriga. Skamligt!
    Anonym (ML) skrev 2013-05-29 17:06:34 följande:
    att jag vägrar ge upp och att jag vet att jag klarar det beror dels på saker jag själv gått igenom och gått stark ur, men oxå det faktum att andra i min närhet har/har haft mkt liknande problematik kring mig (även tidigare partners där det ej tog slut pga ev diagnoser) och vet att jag klarar av det. jag vet, alla fall är inte likadana, men jag eg ett dugg orolig för att inte klara av det.

    tack för dina uppmuntrande ord! lycka till själv!

    Fast du kan inte veta det. Du tror dig veta det. Jag har all respekt i världen för en människa som du som tänker såhär positivt och du låter som en hel-lylle person, men man får inte bli FÖR naiv.

    Dina tidigare partners har haft problem, men alla är olika och ingen individ med borderline är precis som en annan. Detta är en ganska ny diagnos och man är inte helt överens om hur den ska utformas. Människor med borderline yttra sig på helt olika sätt.

    Men var inte orolig. Det hjälper ingen. Jag tycker det är otroligt lovande att hon söker vård. Och de finns dem som blivit "friska" på sikt!

    Ha're!

  • Anonym (Samma)

    Det är BRA att du inte är orolig, menade jag förstås där i slutet på inlägget. :)

  • Anonym (BL)
    Anonym (Samma) skrev 2013-05-29 16:55:55 följande:
    En sak till. Du säger att du vägrar ge upp samtidigt som jag uppfattade det som att allt är nytt.

    Jag var precis likadan. Men även den starkaste muren kan brytas ner och så blev det med mig. Ni är nykära och då klarar ni allt. Sen är det högst individuellt hur både du och din partner kommer fixa allt när vardagen tränger på. Det kanske kommer funka jätte bra. Jag hoppas det!
    Detta är sanningen. Orkar man hela vägen? Jag gjorde det inte. Man vill så gärna kunna hjälpa personen ur problemen, men vill finna lösningar och inte se problemen.

    Till slut riskerar man att sitta där och vara totalt kontrollerad av en annan persons sjukdom. Du ringer ofta för det gör ingenting och det är toppen men när din partner längre fram ringer dig 2 timmar efter att ni pratat och ömsom gråter, ömsom skäller ut dig för att vara en okänslig knöl som inte bryr sig om ert förhållande och att du förväntas ringa så ofta. Ska du gå ut och äta en bit mat med vänner och komma hem klockan tio så får du utstå ett korsförhör om otrohet och hur du skulle reagera i olika situationer. När du sedan kommer hem så åfr du veta att du varit otrogen, ingenting i världen kan ändra på det faktumet. Sätter du hårt mot hårt och inte vill diskutera din kommande otrohet ingående en gång i veckan. Istället vägrar och ignorerar du då eskalerar det först till om du inte svarar så ljuger/döljer du nåt sen till skrik och gråt, vägrar du fortfarande så finns det stor risk för sönderslagna saker och även våld mot dig som person.

    Visst i början gick det bra, vissa signaler fanns där men i stort sett så var det inte så farligt. Men ju mer du bejakar sjukdomen och accepterar den desto större utrymme tar den i relationen. Till slut kunde jag knappt gå till jobbet utan att bli anklagad för att ligga med mina kollegor. Julfest var uteslutet att gå på.

    Jag hoppas verkligen att din partner inte kommer bete sig så och jag hoppas verkligen att du klarar det bättre än vad jag till slut gjorde. Men det är viktigt att du har en klar bild av hur en relation med en sådan person kan se ut.
  • Anonym (BL)

    Tillägg: Det finns en stor risk att sjukdomen till slut dominerar hela er relation.

    Det är svårt att lösa det för antingen tillåter man det och vem vet var det leder. För mig ledde det till att jag var fullständigt kontrollerad i relationen.

    Eller så säger man ifrån tidigt och försöker ha kontroll över relationen och hålla sjukdomen lite i schack så den inte tar alltför stor plats. Men då löper man en risk att ligga i ständig konflikt som inte är av arten att man är lite sur på varandra utan det är långt mycket värre.

    Det är som att ta den sista fixen från en missbrukare, det urartar komplett.

    men som sagt jag hoppas det är annorlunda för dig.

  • Anonym (ML)
    Anonym (Samma) skrev 2013-05-29 17:07:42 följande:
    Jag såg inte detta innan jag skrev. Om du inte vill ha realistiska utan endast ryggdunkande svar bör du skriva detta i trådstarten. De flesta skriver ärliga svar, det är ett diskussionsforum och svaren du får är inte enbart för dina ögon utan för att övriga medlemmar som i framtiden hamnar i din sits och hittar tråden ska kunna läsa och lära sig vad som skrivs.
    det handlar inte om att vilja ha ryggdunkande svar och jag har som sagt redan undanbett mig diskussioner som ej hör hit, så lägg ner det tack. jag vill ha realistiska bilder. MEN jag vet oxå att allt ej bara är dåligt och jag påpekade att det hade varit intressant att se BÅDA sidor på saken, inte bara den ena. jag skrev tråden för min egen skull, vill nån dra nytta av den fine. har de andra frågor får de mer än gärna starta en egen tråd. kommer INTE att kommentera inlägg liknande dessa mer.
  • Anonym (ML)
    sessan 3 skrev 2013-05-29 17:12:38 följande:

    om man älskar varandra och respekterar varandra finns inga hinder. bara för man har borderline ska man inte straffas, vi människor är alla olika så även alla med diagnoser. 

    vill man kan man......  
    precis, tack! jag vet att det finns djupa dalar med och vill som sagt gärna höra båda sidor. men ej bara det negativa
    Anonym (Samma) skrev 2013-05-29 17:18:13 följande:
    Det är BRA att du inte är orolig, menade jag förstås där i slutet på inlägget. :)

     
  • Anonym (ML)
    Anonym (Samma) skrev 2013-05-29 17:15:31 följande:
    Låter vist, tycker jag.

    Det är jätte viktigt! Min sambo hade också en kurator, men fick inte längre gå hos denna och sen dess blev det mycket värre. Bollplank (som inte har någon relation till den anhörige) är nog bara bra!

    Jag har ingen erfarenhet av vårdkön för DBT, men rent spontant tycker jag det låter förjävligt långt. Det handlar ju om psykisk ohälsa som bara blir värre desto längre man går obehandlad, och det kan också orsaka medberoende och skada hos anhöriga. Skamligt!

    Fast du kan inte veta det. Du tror dig veta det. Jag har all respekt i världen för en människa som du som tänker såhär positivt och du låter som en hel-lylle person, men man får inte bli FÖR naiv.

    Dina tidigare partners har haft problem, men alla är olika och ingen individ med borderline är precis som en annan. Detta är en ganska ny diagnos och man är inte helt överens om hur den ska utformas. Människor med borderline yttra sig på helt olika sätt.

    Men var inte orolig. Det hjälper ingen. Jag tycker det är otroligt lovande att hon söker vård. Och de finns dem som blivit "friska" på sikt!

    Ha're!

    min respektive har ej gått så mkt hos kuratorn på senare tid då det funkat så bra ändå. men min partner vet oxå att det bara är att ringa om det är så.

    kön är två år för dbt, iaf där min partner bor. vilket är helt sjukt, jag håller med dig...

    och jo, jag kan. sen får folk tro vad de vill. men alla vet ej heller vad jag varit med om, vilka jag träffat osv som format mig dit jag är idag. så nej, det är inget jag bara tror. sen tror jag absolut inte att det kommer vara guld och gröna skogar hela tiden utan är väl medveten om det kommer vara ett rent helvete periodvis.

    jag har skrivit innan att jag vet att man inte kan jämföra personer, men får man veta hur flera personer haft det blir det lättare att hitta vägar/lösningar. jag jämför inte någon på något vis. jag skrev dessutom liknande problematik om jag inte minns helt fel. vill ej gå in på hur det varit med tidigare partners.

    precis. oron tjänar inget till. så länge kurator och medicinering mot depression, samt vänner och andra närstående som finns vid sidan av. sen kommer den intensiva och krävande dbt:n.  
  • Anonym (ML)
    Anonym (BL) skrev 2013-05-29 17:20:14 följande:
    Detta är sanningen. Orkar man hela vägen? Jag gjorde det inte. Man vill så gärna kunna hjälpa personen ur problemen, men vill finna lösningar och inte se problemen.

    Till slut riskerar man att sitta där och vara totalt kontrollerad av en annan persons sjukdom. Du ringer ofta för det gör ingenting och det är toppen men när din partner längre fram ringer dig 2 timmar efter att ni pratat och ömsom gråter, ömsom skäller ut dig för att vara en okänslig knöl som inte bryr sig om ert förhållande och att du förväntas ringa så ofta. Ska du gå ut och äta en bit mat med vänner och komma hem klockan tio så får du utstå ett korsförhör om otrohet och hur du skulle reagera i olika situationer. När du sedan kommer hem så åfr du veta att du varit otrogen, ingenting i världen kan ändra på det faktumet. Sätter du hårt mot hårt och inte vill diskutera din kommande otrohet ingående en gång i veckan. Istället vägrar och ignorerar du då eskalerar det först till om du inte svarar så ljuger/döljer du nåt sen till skrik och gråt, vägrar du fortfarande så finns det stor risk för sönderslagna saker och även våld mot dig som person.

    Visst i början gick det bra, vissa signaler fanns där men i stort sett så var det inte så farligt. Men ju mer du bejakar sjukdomen och accepterar den desto större utrymme tar den i relationen. Till slut kunde jag knappt gå till jobbet utan att bli anklagad för att ligga med mina kollegor. Julfest var uteslutet att gå på.

    Jag hoppas verkligen att din partner inte kommer bete sig så och jag hoppas verkligen att du klarar det bättre än vad jag till slut gjorde. Men det är viktigt att du har en klar bild av hur en relation med en sådan person kan se ut.
    oxå därför jag ber om att få se båda sidor och inte bara den ena. men tack för att du delar med dig.
  • Anonym (ML)
    Anonym (BL) skrev 2013-05-29 17:25:16 följande:
    Tillägg: Det finns en stor risk att sjukdomen till slut dominerar hela er relation.

    Det är svårt att lösa det för antingen tillåter man det och vem vet var det leder. För mig ledde det till att jag var fullständigt kontrollerad i relationen.

    Eller så säger man ifrån tidigt och försöker ha kontroll över relationen och hålla sjukdomen lite i schack så den inte tar alltför stor plats. Men då löper man en risk att ligga i ständig konflikt som inte är av arten att man är lite sur på varandra utan det är långt mycket värre.

    Det är som att ta den sista fixen från en missbrukare, det urartar komplett.

    men som sagt jag hoppas det är annorlunda för dig.
    jag tolererar ej vad som helst och sätter ner foten om det är så
  • Anonym (Medberoende)

    Kanske inte vore en dum tanke att du läser på lite om medberoendepersonligheter. Varför har du en historia av att hantera närståendes psykiska ohälsa/problem? Hur kommer det sig att du så lättvindigt ser på denna utmaning? Önskar dig all lycka och tycker du verkar vara en väldigt fin person, men du behöver inte hjälpa någon för att vara värdefull. Det hoppas jag du inser, även i ditt undermedvetna!

Svar på tråden Borderline