Borderline

hej jag har borderline.   det bästa du kan göra är att fråga hur din partner vill ha det, hur partnern vill att du ska bemöta det.

det är så olika för alla.

jag som ett exempel vill bli behandlad som alla andra, ingen jävla särbehandling. jag tycker inte heller om att folk måste tänka efter o formulera sig "rätt" för att jag inte ska misstolka. jag vet om mina problem, jag vet var jag gör fel o jag vet att jag är väldigt smart!  trots detta handlar o säger man fel. men med tiden vet man att man handlar o gör fel.

och det är svårt att styra över. omöjligt skulle jag vilja kalla det.

visa din partner att du står där i vått o torrt. det är skit jobbigt att leva med någon som har BPD. men den kärlek man får slår dom jobbiga perioderna. för "normala" människor kan inte känna sån kärlek som en person med BPD har och känner.

hoppas du blev lite klokare!      

då det är så pass nytt för personen i fråga så hjälper det ej mkt tyvärr att fråga denne. denne vet ej riktigt själv. men jag behandlar inte min partner annorlunda än nån annan pga diagnosen. personen i fråga är ju ff densamma. 

när dalarna kommer och denne blir väldigt nere och vill ge upp vägrar jag ge upp, kämpar för två isf. För jag vet att min partner mår bra emellanåt med och att denne kanske ej tänker riktigt klart (eller hur man nu ska uttrycka det) när denne mår dåligt.

jag har "offrat" mkt skulle många kalla det, för denne person. för mig är det ej att offra utan att visa att jag älskar, vad jag känner och vad jag vill. jag sopar undan mkt av min egen grund (utan att för den skull bli otrygg själv) och flyttar från familj, etc, enkom för denne person. för att vara nära, finnas till (det har inte med diagnosen att göra).

du har ej tips på nån blogg lr länk som kan vara bra att kolla upp? tack för svar

jag sj har inte vetat om min diagnos fören i somras o inte fått de bekräftat sen ett par mån tillbaka, men jag vet att jag inte vill särbehandlas. sen kan inte jag heller svara på hur jag vill att min partner ska agera. det är skilnad från gång till gång. vilket läge man befinner sig i.

youtube är min vän gällande borderline. det finns många bra klipp där o även många dåliga. kan ni inte titta ihopa o be din partner försöka förklara med hjälp av dessa klipp vad den mest känner igen sig i. därefter är det nog lättare för dig att kunna "hjälpa" man kan aldrig jämföra en borderline med en annan. det finns även sånna här grupper/träffar för anhöriga till borderline, det är förvisso lång kö. men jag tror det är bra. men jag vet inte för som sagt är det ganska nytt för mig också.   

jag vet att man ej kan lr ska jämföra. men om flera personer med samma problematik berättar hur de känner får man oxå reda på olika sätt det kan upplevas och därmed kanske hitta lättare vägar.

jag vet att min partner ibland vill att jag bara ska kunna sitta och hålla om utan att egentligen säga lr göra nåt. just nu går det ej pga avståndet så vi ses varje helg. men jag flyttar om ett tag och då kommer jag kunna göra det mkt lättare. tydligare kunna visa att jag finns, ej viker undan.

tips på hur jag kan söka på youtube för att sortera ut det bra från det dåliga. vet du hur jag kommer i kontakt med såna där grupper? får jag fråga vilken län du bor i?

tack för att du delar med dig. 

">




">




">




">



dessa tycker jag är bra. det finns en till. ska leta upp den till dig
. jag måste också bara berömma dig, för att du engagerar dig så i din partners diagnos. det kommer vara till en mycket bra hjälp. ju mer du förstår "sjukdommen" ju mer kan du förstå din partner. för vi vill inte va elaka eller dumma, tvärtom.

jag bor i skåne län, närmare bestämt Kristianstad. anhöringkurser kan man finna på nätet eller ringa en psykmottagning och fråga. dom kan hjälpa till o remitera till sånna grupper så det går fortare :)    
   
   
  

">



hittade den   :) den förklarar lite hur snabbt man kan vända mellan olika lägen!
 och hur andra kan förstå detta
   

Hej kära du.

Jag är en tidigare feldiagnoserad bordeline.

Men jag gick DBT och det hjälpte mig extremt mycket - då jag lixom den du talar om - har mycket problematiskt baggage. Den enkla förklaringen till mina "bordeline-symptom" va att jag inte lärde mig essentiella saker under de turbulenta och problematiska åren. (13-21 års ålder)

På dbt:n får man lära sig de saker som man helt enkelt i normala fall lär sig succesivt under sina utvecklingsår.
Även innom borderline är det varierande hurvida problematiken påverkar det vardagliga livet. Vissa är fullt fungerande personer - som inte kan hantera nya/intensiva händelser. såsom ett dödsfall kan trigga igång en suicidal period för en borderlinepersonlighet. Det är så himla olika från person till person.

Hur som helst. Råden jag kan ge dig är att undvika ironi och dyl. Det kan för många vara extremt svårt att tyda.
Var klar och TYDLIG när du talar om något problem eller om du har en önskan.

Var validerande gentemot personen.
Validerar du personen så blir det inte en vägg att tala med.

Ha empati - men tyck inte synd om denne!

Ha tålamod och gör dig öppen som en bok när det gäller att förklara varför du reagerar eller tycker på ett visst vis. Lämna små möjligheter till missuppfattningar.

En borderline kan ha extremt svårt för kritik. validera- validera-validera-

Ett annat knep om problem uppstår är att försöka få denne att se saker utifrån. vad skulle denne tycka och tänka om det hände någon annan. Vilka råd skulle denne ge dig - i en omkastad situation.

Fråga hur denne önskar bli behandlad i en knivig situation - önskas det time out?
Va oxå tydlig med din önskan vid tex -ett gräl. Vill du diskutera i stridens hetta? eller vill du ha tid att lugna ner dig? Hur fungerar du bäst i en knivig situation.

Att vara självmedveten är A och O. Och det är oftast självmedvetenhet man lär sig i DBT:n. samt att man ökar acceptansen till andras beteenden.

jag håller med dig i mycket MEN jag uppskattar ironi o det är en del av min vardag som gör att jag mår bättre.

fråga din partner hur denna vill/tycker/känner. det är det absolut bästa   

tack. ska kolla dessa samt den sista du sen hittade.

då bor inte du och min respektive i samma län, tänkte om det varit samma och du visste så kunde jag frågat mer detaljerat och så. men ska kolla med sjukvården dit jag ska flytta vad de säger och om detta finns.

tack. för mig är det så självklart att finnas där. diagnosen, det personen varit med om etc spelar för mig ingen roll utan mer att, vad kan jag göra själv på bästa sätt? sen om min partner väljer att berätta specifika detaljer eller episoder ur sitt liv så finns jag mer än gärna där och lyssnar, håller om eller vad det nu handlar om. 

jag vet ju att min partner känner väldigt mkt, väldigt intensivt och jag vet att det kan vara tvära kast. men med tiden lär jag mig tyda signalerna och vet hur jag ska läsa av och kunna finnas. ja min respektive ska få hjälp att hantera mkt av det som hände under barn/tonåren. hur denne blivit behandlad av vissa personer och verkligen förstå/inse att det ej är min partner det är fel på utan hur andra behandlat denne. min partner vet även personer som tidigare gått i dbt och hur mkt det har hjälpt dem. "det kommer bli skittufft, men det kommer vara värt det" för att citera.

ironi funkar rätt bra för det mesta, då min partner är likadan. men det är ju antingen svart eller vitt utan gråzoner emellan, det går snabbt att läsa av vad som är ok och inte. men jag lär mig

jag försöker tänka på att inte kritisera. eller ja så är jag annars med, mkt pga mitt arbete med människor. det hjälper ej att hugga på vad de ej kan/klarar utan stärk det de gör bra och pusha i lärandet. tex vid situationer som uppstått med barnet som finns inblandad. så stärker jag hela tiden i min partner, säger att "det där gjorde/hantera du bra", och förklara varför. försöka stärka denne. blir det rätt lr gör jag "fel"? (om några fel nu finns...)
 
jag är verkligen öppen. när det varit saker min partner undrat över (svartsjukan är ju en del), är jag alltid lugn (är väldigt lugn och sansad som person annars med) och svarar rakt och ärligt. jag har inget att dölja oavsett vad det gäller.

ska försöka tänka på att omvända situationer ibland som du skrev. vi gör det med varandra båda två redan nu lite grann, men iaf.

när min partner varit uppriven av nån anledning har jag ibland sagt att "jag skulle så gärna vilja sitta och bara hålla om dig nu. hade det varit ok?" med respekt av att alla inte alltid vill det. svaret har hittills alltid blivit "ja, jag vill att du ska hålla om mig. jag visar det kanske ej först, men det är vad jag egentligen vill".

tack för svar  

Är det mitt ex du träffat?

Kämpade i två år med en person där jag faktiskt inte vet om diagnosen borderline är fastställd eller inte. det nämndes aldrig även om personen var iväg på terapi ibland, jag trodde det rörde något annat. Men alla signaler och beteenden tyder på borderline nu när jag i efterhand har läst på och pratat med folk som har borderline.

Jag lät som du i början men relationen blev värre och värre för varje vecka som gick. jag trodde det skulle gå att prata, resonera och komma överens. Jobba tillsammans. Men det blev till slut omöjligt och vi gick isär.

Jag kommer aldrig ge mig in i en relation med en sådan person igen. Det är inte värt det. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som jag gjorde under den relationen.