Änglabarn, tja när är man det... Jag tycker det är ett svårt ord. Var o en får nog bedöma var gränsen går för just en själv. Men nej - just din kollega - hon är nog lite ute och cyklar. Ingen tvekan om att hon också bär på en sorg. Sorg kan aldrig jämföras. Men då kan man heller inte bemöta någon annan och säga "jag förstår precis vad du går igenom" - för det gör man förmodligen inte. Det är olika slags sorg. Jag fick ett missfall i v 10 (fostret dött i v6). Visst sörjde jag det, men jag blev snabbt gravid igen. Den andra graviditeten slutade i v 18 då barnet var väldigt sjukt. Jag födde en lite pojke, död. Det går inte att jämföra. Inte för mig. Mitt första missfall är just precis - "bara" ett missfall, en stor blödning, ett misslyckat försök, tråkigt men inte livsavgörande för mig. Min andra graviditet är en stor sorg. Jag hade känt honom röra sig inom mig, jag såg honom efteråt, jag hade redan en slags relation med honom. Jag sörjer honom enormt. Men kallar jag honom änglabarn? Nej, det uttrycket passar inte för mig. Jag vet inte när den gränsen går. Men jag minns att jag sökte andra kvinnor vid den tiden, kvinnor som varit med om samma sak. Kvinnor som fått samma diagnos och som också hade fått ta det fruktansvärda beslutet om att avbryta. Jag sökte dem med ljus och lykta och var väldigt öppen med vad jag hade gått igenom. Ibland, vid några tillfällen, mötte jag kvinnor i min omgivning som sa just de förlösande orden "jag förstår precis vad du går igenom, jag har varit igenom samma sak". Då blev jag så glad, kände mig förstådd - en liten stund. För sen visade det sig att det de pratade om var att de hade fått missfall, ibland flera gånger. Eller hade de haft svårt att få barn rent generellt. Men ingen av dem hade faktiskt gått igenom precis det som jag hade gått igenom. Då blev jag besviken och ledsen och tänkte "nej - ni förstår inte alls vad jag går igenom". Deras sorg är inte mindre, det handlar inte om att mäta sorg. Deras sorg är lika "viktig" och tja, på något plan har vi något gemensamt. Men jag kände mig ändå ensam. Och vid det tillfället det dök upp en kvinna som sa "jag förstår precis.....jag fick missfall i v9" ...... då fnös jag inombords. Inte så fint, jag vet. Men det gjorde jag. Jag tänkte "du har ingen aning! Du har haft en blödning. Du har inte fött ett barn...osv" Hennes sorg är givetvis viktig för henne. Jag beklagar hennes sorg verkligen. Men nej - hon kan omöjligt "förstå" vad jag varit igenom. Så tja - det handlar inte om att mäta sorg. Änglabarn får väl var o en bedöma vem man vill kalla det och var gränsen går. Men att säga att "man förstår någon annan" - ska man vara varsam med. Tycker det var bra TS att du avstyrde din kollega. Jag tycker till o med att du kan vara lite tydlig mot henne och säga att det är nog ingen bra ide att genomföra det samtalet om änglabarn med din kollega som tragiskt nog mist ett barn i v 24. Fint att ni tar hand om henne, bra kollegor! (och som vanligt blir texten ihoptryckt via mobil......ledsen för det, hoppas det går att läsa ändå)
