Vad är rätt att kalla "änglabarn"? Okänslig kollega...

Alla har rätt till sin egen definition av änglabarn, alla har rätt till sin sorg och vi kan inte jämföra sorg.

Om jag ser till mig själv: jag och maken har försökt få barn sedan jag var 35 utan att lyckas. Oddsen ansågs i stort sett obefintliga. Så blir jag gravid när jag precis ska fylla 40. Den lyckan efter 5 års sorg, vanmakt och längtan. I veckan sju får jag ont och opereras akut för utomkvedshavandeskap. Den friska äggledare jag hade kvar togs bort. Med den operationen togs vår dröm om barn för alltid bort, då jag inte längre har någon äggledare och att vi ens fick till ett fungerande ägg var ett totalt mirakel. (Vi är inte aktuella för ivf, adoption etc på grund av orsaker jag inte vill gå in på här.) Jag ser definitivt vår lilla som ett änglabarn. Ett blivande barn är så mycket mer än storleken på fostret, hur långt gången denne är i utvecklingen etc. Ett blivande barn består också av lycka, förhoppningar, längtan, drömmar och kärlek, men också kanske av tidigare förtvivlan och sorg som i vårt fall. Detta är nu fem år sedan och jag gråter fortfarande när jag tänker på honom/henne, vårt barn som aldrig fick födas för att det växte några cm fel. Ingen ska komma och tala om för mig att det inte är mitt änglabarn.

Jämför jag min sorg med den som TS kollega råkat ut för? Absolut inte. Jag skulle heller aldrig säga att jag förstår henne. Det var klantigt av tjejen men vi människor har ett behov av att kunna delge våra erfarenheter, säga att vi förstår och det kan dras in absurdum ibland. Vi har svårt att hantera andras sorg utan vill alltid komma med någon som lindrar oavsett om det är stöd, förståelse eller avledning att tänka på annat. För få av oss har förmågan att säga "jag kan inte säga att jag förstår vad du går igenom för jag har aldrig varit med om det själv, men du får gärna berätta hur du mår, jag lyssnar". Och ingen av oss vet hur den unga tjejens liv sett ut, hur vägen till hennes missfall varit eller hur hon upplever det. Ingen av oss har rätt att döma någon annans upplevelse och sorg.

Att känna sorg är inte samma sak som att förstå hur andra känner det. Just eftersom sorg känns och upplevs olika.

Jag har också känt sorg, men det betyder inte att jag förstår hur det känns att förlora ett levande barn, för det har jag aldrig gjort. Ingen förstår hur det känns att förlora ett levande barn om de inte upplevt det själv, det är väl ändå ganska självklart.

Så att dra upp sin egen sorg när någon mist ett barn känns ju ganska konstigt, tycker jag. Det har liksom inte med saken att göra. Det hjälper inte någon annan i sorg, det är ingen tröst.

Alla har rätt till sin egen definition av änglabarn, alla har rätt till sin sorg och vi kan inte jämföra sorg.

Om jag ser till mig själv: jag och maken har försökt få barn sedan jag var 35 utan att lyckas. Oddsen ansågs i stort sett obefintliga. Så blir jag gravid när jag precis ska fylla 40. Den lyckan efter 5 års sorg, vanmakt och längtan. I veckan sju får jag ont och opereras akut för utomkvedshavandeskap. Den friska äggledare jag hade kvar togs bort. Med den operationen togs vår dröm om barn för alltid bort, då jag inte längre har någon äggledare och att vi ens fick till ett fungerande ägg var ett totalt mirakel. (Vi är inte aktuella för ivf, adoption etc på grund av orsaker jag inte vill gå in på här.) Jag ser definitivt vår lilla som ett änglabarn. Ett blivande barn är så mycket mer än storleken på fostret, hur långt gången denne är i utvecklingen etc. Ett blivande barn består också av lycka, förhoppningar, längtan, drömmar och kärlek, men också kanske av tidigare förtvivlan och sorg som i vårt fall. Detta är nu fem år sedan och jag gråter fortfarande när jag tänker på honom/henne, vårt barn som aldrig fick födas för att det växte några cm fel. Ingen ska komma och tala om för mig att det inte är mitt änglabarn.

Jämför jag min sorg med den som TS kollega råkat ut för? Absolut inte. Jag skulle heller aldrig säga att jag förstår henne. Det var klantigt av tjejen men vi människor har ett behov av att kunna delge våra erfarenheter, säga att vi förstår och det kan dras in absurdum ibland. Vi har svårt att hantera andras sorg utan vill alltid komma med någon som lindrar oavsett om det är stöd, förståelse eller avledning att tänka på annat. För få av oss har förmågan att säga "jag kan inte säga att jag förstår vad du går igenom för jag har aldrig varit med om det själv, men du får gärna berätta hur du mår, jag lyssnar". Och ingen av oss vet hur den unga tjejens liv sett ut, hur vägen till hennes missfall varit eller hur hon upplever det. Ingen av oss har rätt att döma någon annans upplevelse och sorg.

Och när jag tänker efter, så är det snarare det som är änglabarn för mig. Ett dödfött barn eller möjligen om det dör inom något dygn efter förlossningen. Inte ett barn som hann bli 7 månader. Är det samma sak om min tioårige son blir påkörd och dör, blir han ett änglabarn då? Vad tycker ni?  

Jag håller nog med. Ett spädbarn som dör, eller ett barn i magen är änglabarn för mig. Före det är livsdugligt skulle jag nog säga missfall eller att barnet dog i magen helt enkelt, inte kalla det änglabarn. Om mina barn dog nu, 6 och 8 år gamla så skulle jag säga att jag förlorat mina barn. Jag skulle nog ha väldigt svårt att kalla dem för ängla barn. Möjligtvis skulle jag referera till att jag hade ett barn i himlen om någon undrade hur många barn jag har. Men samtidigt är det bara gissningar. Och dessutom väldigt individuellt. Alla får väl kalla det vad dom vill, men att kalla tidiga missfall för änglabarn tycker jag är oaktsamt mot dom som förlorat barn långt senare. Det är tom lite brist på respekt kan jag tycka. Missfall är en risk man är medveten om, och faktiskt rätt vanligt. Att man som förälder däremot tvingas begrava sitt barn, det är nånting helt annat.

Jag håller nog med. Ett spädbarn som dör, eller ett barn i magen är änglabarn för mig. Före det är livsdugligt skulle jag nog säga missfall eller att barnet dog i magen helt enkelt, inte kalla det änglabarn. Om mina barn dog nu, 6 och 8 år gamla så skulle jag säga att jag förlorat mina barn. Jag skulle nog ha väldigt svårt att kalla dem för ängla barn. Möjligtvis skulle jag referera till att jag hade ett barn i himlen om någon undrade hur många barn jag har. Men samtidigt är det bara gissningar. Och dessutom väldigt individuellt. Alla får väl kalla det vad dom vill, men att kalla tidiga missfall för änglabarn tycker jag är oaktsamt mot dom som förlorat barn långt senare. Det är tom lite brist på respekt kan jag tycka. Missfall är en risk man är medveten om, och faktiskt rätt vanligt. Att man som förälder däremot tvingas begrava sitt barn, det är nånting helt annat.

Mäta sorg... det går inte.

Gör inte det. För oavsett tidpunkt för förlusten, är smärtan där.

Din kollega är inte pantad.   

Är det rätt att säga att man har ett änglabarn om barnet dör i magen i vecka 12, vecka 23 eller vecka 30? Eller gäller det bara fullgångna barn?

Men hallå, läs en gång till vad hon skrev. : "Före det är livsdugligt skulle jag nog säga missfall eller att barnet dog i magen helt enkelt"
Fast det vet väl du inget om.