I dag är en jobbig dag. Började bra, var och lämnade prover och sedan har jag både provat mammabyxor (och behöver nog ännu en storlek mindre än jag trodde, är inte riktigt van vid detta) och massor av söta baby kläder, finns så mycket jag hade velat ha! :D
Men sedan. I dag är det 10 år sedan min yngsta dotter begravdes och det gör bara ont, ont, ont.
Åh, dom där datumen är sååå vidunderligt jobbiga! Jag brukar bara ha en minnesdag, dagen då hon förlöstes (fast hon hade dött flera dagar innan men vi vet inte exakt när). Det är jobbigt nog med EN dag, eller hur, så jordfästelsedagen har jag på något märkligt vis bara förträngt... Minns inte datumet alls.
Alla dagar är egentligen jobbiga men vissa årsdagar är outhärdliga. Och sorgen blir inte mindre men man lär sig att hantera den. Så upplever jag det iaf. Jag brukar försöka se till att hålla mig så sysselsatt som jag bara kan på min dotters dag men man måste få ha sin gråtstund och besöka graven eller minneslunden eller vad man nu har. Det är alltid jobbigt inför det besöket just men när man fått gråta klart brukar det kännas rätt förlösande och fridfullt inombords efteråt. Iaf funkar det så för mig för dagarna innan årsdagen så byggs pressen upp och man kan knappt tänka på annat.
10 år, ofattbart hur tiden går... För oss är det bara 2 år och det känns som i förrigår typ. Märklig känsla...
Låt det göra ont, ha din gråtfest och om du har några minnessaker så ta fram dom och titta.
STOR kram från en som också saknar sin dotter så hjärtat brister
Tack alla, är lite tungt överhuvudtaget just nu.
Har ju bearbetat allt många gånger om, men det gör ändå så förbaskat ont i bland. Och i bland kommer alla de där dumma tankarna. Om jag hade gjort si eller så i stället... Vet ju att om jag tex velat bli snittad i stället (hade jag fått efter förlossning nummer två som var ordentligt jobbig) så hade hon levt i dag. Vet att hon med största sannolikhet levt om jag inte sovit den där timmen då jag började blöda. Men det förändrar inget, går inte att ändra nu och det hjälper inte det minsta att jag funderar vidare över det. Ändå är det svårt ibland att inte göra det.
I dag begravdes min dotters kompis, hon ville gå dit med sina vänner, sover över hos en av dem nu efter, har bara pratat med henne på telefon. Men åh vad det värker i hjärtat. Givetvis för flickan, men nästan ännu mer för hennes föräldrar. Att behöva begrava sitt barn, det är inget någon någonsin borde behöva göra, det kan inte bli mer fel än så.
Så, till de lite trevligare. Var hos läkare i dag, sammandragningarna har inte påverkat tappen, gallsyre värderna ligger fortfarande bara strax över gränsen så ingen fara ännu (någon som har koll på vad de skall ligga på? Och vad ASAT skall ligga på? Har läbbigt dåligt minne.) blev dessutom sjukskriven till 50% till den 10/6 för foglossningen, känns så skönt!
Tala inte om det... Min svägerska var gravid samtidigt med mig och vi umgicks hela graviditeten och hon levererade 5 veckor innan mig. Vi umgås fortfarande mycket och att ständigt se hennes lilla dotter och veta att jag också skulle haft en dotter i samma ålder och dom skulle lekt och delat så mycket. Det gör ONT! Men jag älskar tösen och det är absolut inga som helst missunnsamhetskänslor involverade, men det är en ständig påminnelse, speciellt på julafton, påsk, födelsedagar osv.
Vet du, jag klandrar också mig själv ibland. Det föll sig så att jag inte förstod bättre än att jag trodde att jag hade fått en elak matförgiftning och att det var därför jag spydde så galet. Att det gjorde ont i överkroppen tänkte jag så klart berodde på allt krampande för att försöka spy. Jag var förstagångsföderska och visste inte att det var min lever som smärtade och att det var därför jag spydde. Min man hade varit ute den kvällen och jag berättade att jag mådde skit och han frågade mig medan han somnade typ om jag ville att vi skulle åka in. Och jag sa njaaa... För dom var hemska på sjukhuset och blev typ arga och irriterade när man hörde av sig med något och trodde det kunde vara på g (hade ringt om att slemproppen hade gått och ett par ggr om att jag upplevde minskade fosterrörelser). TÄNK OM jag hade sagt ja där istället! Hade vi åkt in där så kanske man hade kunnat rädda min lilla Iris! Och tänk om dom på sjukhuset hade gjort sina tester och förstått att jag hade havandeskapsförgiftning, om dom ens tagit urinprov... Men det gjorde dom inte, fast jag bad om det och dom borde ha gjort dom. Det var då, NU är det ingen som helst ide att gå och gräma sig över hur det kunde ha blivit eller borde ha varit. Men det är svårt att inte klandra sig själv för att man inte gjorde mer, visste mer eller agerade annorlunda, jävligt svårt! Men otroligt nog går livet vidare.
Ang. gallsyran så är jag inte hundra på vilket värde man bör ha men har för mig att man inte ska överstiga 10 mikromol/l. ASAT bör ligga under 0,61 och ALAT under 0,76. Alla tre värden har legat för högt för mig den här graviditeten men minns inte hur mycket. Ska be att få kika i morgon.
Jag ska säga att jag inte är säker på värdena... Men jag hade alla gånger typ dubbelt så mycket mot vad man borde ha nyss. Jag ska se om jag kan länka till lite papper jag hittade på nätet så kan du kolla själv:
www.gotland.se/48151
Hoppas den länken funkar!
Vet inte hur det är med din BM men min kan absolut inte såna här saker utan det får jag diskutera med läkaren när vi ses.
Hej hej, jätte länge sedan jag skrev här sist. Är över 200 nya inlägg och tja, ja, funkar inte riktigt att läsa i kapp så jag hoppas allt är bra med alla!
Själv är det väl inte så där jätte bra. Är i v. 31 nu, 32 om en timme 
Och själva graviditeten är väl inte värre än den var innan, däremot har det hänt en del riktigt jobbigt hemma.
Dessutom har jag tydligen fel på mitt hjärta, var inlagd i 13 dagar på först HIA och sedan arytmiklinik. Har något som heter dolt Wollf-Parkinsson-Whites syndrom. De flesta får inte så stora problem men jag känner av det nästan oftare än jag inte gör det, är väldigt påverkad och skall bli opererad så fort lillknyttet är fött.
Känns jätte konstigt, att gå från att ha en vilopuls på 60 och även om jag haft väldigt ont av foglossning varit relativt aktiv, till att ha ett hjärta som sällan slår mindre än 100 slag i minuten, om jag går bara ett par meter går pulsen upp i 130,140 och fortsätter sedan uppåt om jag inte tar det lugnt. Svimmar flera gånger i veckan och orkar inte vara vaken mer än några timmar åt gången. Är helt handikappad av detta och kan inte bo hemma, är ju ensamstående, så nu bor jag och mina tjejer hos mina föräldrar. Jobbigt det med, men nödvändigt.
Som tur är verkar bäbisen inte påverkas så mycket av hur jag mår, men klart att det hela tiden finns en oro för hur det skall gå :/
På måndag skall jag träffa läkare och prata snitt, antar att det inte kommer bli någon diskussion alls nu när jag mår så här.
Hej! Insåg att jag inte skrivit något alls om hur det gått för oss. Hade en riktigt jobbig graviditet då jag drabbades av ett hjärtfel i v. 26 (tror jag det var?). Min lilltjej föddes tillslut med akut snitt i v. 36. Om någon vill läsa om oss har jag postat en förlssningsberättelse på min blogg. me-and-my-life-and-my-belly.blogspot.se/2014/08/update-in-swedish-english-version-is.html