Hej
Här tänkte jag att vi kunde samlas, alla vi som väntar barn och är "lite" äldre. Första barnet eller femte spelar ingen roll. Alla är välkomna, tycker inte heller det spelar roll hur långt gången man är. Vi stöttar varann fram till förlossningen :)
Mitt första barn föddes också med kejsarsnitt pga sätesläge, allt gick jättebra och eftersom det var första barnet var det inte speciellt tungt efteråt då jag fick repa mej i lugn och ro. Fick ha henne hos mej i "uppvaket" efter operationen, det var en härlig stund. Amningen var nog det knepigaste, tog 3 dagar innan mjölken steg ordentlig och Elsa, som vägde 4,1 kg när hon föddes var ju hungrig så mina bröstvårtor blev såriga av allt ammande. I efterhand tycker jag personalen borde gett henne extramjölk så ja fått ha lite paus emellan gångerna. Tror att amningen kommer igång snabbare om man har barn sedan tidigare och det inte är så länge sen man ammade sist. När sonen föddes (vaginalt) 3,5 år senare satte jag bara igång och ammade utan problem, så skönt! Är spänd på hur det blir denna gång efter 9 års paus.
Jag tillbringade nästan en vecka på sjukhuset. Minns jag rätt drog de upp mej på benen ett dygn efter snittet. Första natten tillbringade jag utan baby bredvid mej, det var jobbigt, längtade så! Ringde efter en sköterska på morgonen och fick ha babyn bredvid mej efter det 
. Njöt faktiskt av att bli ompysslad av personalen och det var ganska skönt att få vara så länge på sjukhuset då det var första barnet, hann suga i mej en hel del tips och råd.
JOBBIGT efter snittet var att hålla sig för skratt, gjorde 
ont i ärret och jag är en sån som skrattar mycket och ofta 
LÄTT var att gå på toa jmf med efter den vaginala förlossningen...
Precis samma som för mig då, beror mest på trombocytantalet om jag kan vara vaken eller inte. Ja och lite om narkosläkaren kan sticka mellan kotorna där jag har diskbråck och lite kärlskador. Återstår att se!
Jag har lite svårt att jämföra min upplevelse med ett vanligt kejsarsnitt då vi hade sådan oerhörd sorg. Jag behövde verkligen min make där hos mig, men det var mest känslomässigt. Rent fysiskt så klarade jag mig rätt bra även om jag hade problem med blodtrycket och prickar för ögonen från min havandeskapsförgiftning. Jag tyckte gott att min man kunde åka hem till sin dotter och sova så vi slapp ordna med barnvakt åt henne och jag var på benen samma dag som snittet och duschade själv dagen efter. Visserligen yr i kolan men klarade det ensam. Men, när jag tänker på det så hade det känts otäckt att vara själv med en liten nyfödd om jag var så där yr som jag var. Så med tanke på att jag var sjuk och vi hade ett dödfött barn så kanske inte jag är rätt person att jämföra med?
Rent spontant så känns det som att du ju lär behöva din make när du kommer hem men på sjukhuset klarar du dig säkert själv. Om inte så finns det ju massor av personal som kan hjälpa dig :)
FruFA79, på sjukhuset finns personalen där för dig så du behöver inte vara orolig! Skönt om mannen kan vara med första dygnet dock, så att bebisen kan vara hos er hela tiden. Om han måste åka hem blir det ett spring med sköterskor dygnet runt, men det är ju bara för någon/några dagar :)
Att amningen kommer igång snabbare vid vaginal förlossning är tack vare att kroppen känner av proceduren..under värkarbetet påverkas mjölkproduktionen också. Vid snitt fattar ju kroppen inte vad som händer. Rätt vad det är så är bebisen ute liksom, och det tar då en stund extra för mjölken att rinna till. Extra viktigt då att låta barnet suga så ofta som möjligt!
Är det så att personalen kan ta upp och byta på barnet, och lägga det vid bröstet? Eller klarar man det själv redan första dygnet?
Jag klarade det definitivt inte första dygnet! Såå frustrerande att ligga still när första läkarkollen gjordes, första blöjbytet osv.. Först ett dygn efter snittet kunde jag bära henne själv..
Precis samma som för mig då, beror mest på trombocytantalet om jag kan vara vaken eller inte. Ja och lite om narkosläkaren kan sticka mellan kotorna där jag har diskbråck och lite kärlskador. Återstår att se!
Jag har lite svårt att jämföra min upplevelse med ett vanligt kejsarsnitt då vi hade sådan oerhörd sorg. Jag behövde verkligen min make där hos mig, men det var mest känslomässigt. Rent fysiskt så klarade jag mig rätt bra även om jag hade problem med blodtrycket och prickar för ögonen från min havandeskapsförgiftning. Jag tyckte gott att min man kunde åka hem till sin dotter och sova så vi slapp ordna med barnvakt åt henne och jag var på benen samma dag som snittet och duschade själv dagen efter. Visserligen yr i kolan men klarade det ensam. Men, när jag tänker på det så hade det känts otäckt att vara själv med en liten nyfödd om jag var så där yr som jag var. Så med tanke på att jag var sjuk och vi hade ett dödfött barn så kanske inte jag är rätt person att jämföra med?
Rent spontant så känns det som att du ju lär behöva din make när du kommer hem men på sjukhuset klarar du dig säkert själv. Om inte så finns det ju massor av personal som kan hjälpa dig :)
