• Jomila

    Börjar om igen.

    Fick ett tidigt missfall i början av december efter att ha försökt bli gravida sen september 2012. Kändes hemskt, värdelöst, orättvist och fruktansvärt (och en himla massa andra känslor blandat i en enda röra). Det känns fortfarande tungt och sorgligt men vi har kommit igenom och vill såklart bli gravida igen så snart kroppen är redo. Så nu väntar vi in första tant röd och börjar om från början med att räkna dagar mellan senaste mensen, ÄL och BIM. Finns det någon mer därute som är där vi är i bebisverkstaden? Då kan vi ju hänga här tillsammans och heja fram varandra till ett nytt plus på stickan :). Välkomna!

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-01-17 20:35
    Lägger in vår lilla vi-som-är-med-i-tråden-lista här TS. Om någon mer vill läggas till så är det bara att hojta!

    joemal
    Haha, även jag har svårt att hålla isär våra inlägg och vem ni skriver till ibland, mycket förvirrande lika namn vi har valt

    Min historia... Jag är snart 29, vi har försökt skaffa barn i 1,5 år. Det tog ett år innan jag blev gravid första gången, det slutade i missfall i vecka 12 och jag skrapades. På tredje försöket efter det blev jag gravid igen, det slutade i ma i vecka 8, fostret hade dött i vecka 6+2. Den gången fick jag tabletter.

    Jag har haft en mens sen sista missfallet och räknar nu ner till nästa bim den 17/1. Största funderingen och rädslan just nu är; hur lång tid tar det till nästa gång?

    ***************

    Jomila
    Haha, jag håller med både dig och joemal...lika nicks så här kommer min story;

    Jag är 28, sambon 30...slutade skydda oss i oktober 2012 och fick första pluset november 2013. Slutade i missfall v 6+3. På dagen en månad (3 januari) efter mf kom tant röd. Så trots ett kämpigt år med rädsla för att inte kunna bli gravid, sen bli det, och så förlora det...så känns det ändå som man har kommit igenom starkare på andra sidan. Och jag är så tacksam över att det inte blev ma eller utomkveds, att det blev ett tidigt mf och att mensen kom igång snabbt. Och att nu VET vi att vi faktiskt KAN bli gravida. Enorm lättnad!

    ***************

    agneta77
    Tusen tack :) Jag "stoppar in er" i samma inlägg, så kan man lätt gå tillbaks och kika ifall minnet åter skulle svika. ;)
    Min historia: Jag är 36 och sambon är 27. Första barnet. Vi började försöka i sept 2013 och blev gravida direkt. MA i november, ungefär v8+3. Tablettbehandling. Blödde 3v och en dag, ringde in och sa hjälp mig. Blev skrapad 9.12. Blödde till 20.12. Och nu väntar jag på att återigen börja blöda, som om 5 veckor inte vore nog :p

    ***************

    Nimah
    Hej, får jag hänga här med er? Är 31 år, blev gravid första gången i oktober 2010 och fick mf v 6+0. Hade en mens och blev sen gravid men min son som föddes sep 2011. Började försöka på syskon i somras och blev gravid, såg hjärtat i v 8, men fick ma och skrapades i v 10+0 på lucia. Blödde bara några dagar och väntar nu på mensen. Känner mig nästan rädd för att bli gravid igen. Jag vill ju inget hellre men det är så påfrestande att räkna dagarna och bara vänta på mf eller ma. Håller tummarna för er alla!

    ***************

    KeckaW
    Jag heter Rebecka, är 24 år gammal och har en son född i juli 2011. Vi planerade att bli gravida igen i somras och det tog sig på första försöket men på KUB-testet så såg dom att fostret var alldeles för litet och vi fick gå över till gyn och göra ett vul där dom konstaterade att fostret var dött och det blev skrapning samma natt. Jag skrapades 1a oktober och blödde i nästan tre veckor, den 11 nov fick jag en två veckor lång blödning som inte på något vis liknade en mens (kom pyttelite varje dag och ingen mensvärk alls), fick sedan mens igen 16 dec och har absolut ingen aning om när jag har bim, men det återstår väl att se hur det blir med den saken! :p Förmodligen så kommer mensen denna gång också tyvärr, men då kanske jag iaf får en bättre koll på min cykel :)

    *****************

  • Svar på tråden Börjar om igen.
  • Augusti82
    Nimah skrev 2014-03-17 13:29:19 följande:
    Vad tråkigt med negativa test :(
    Väldigt... :( 
    Som tur är är det bara två veckor mellan våra ÄL/BIM så vi slipper vänta så länge :)

    Denna gången som kommer nu ska vi skippa ÄLtester och bara testa grav när vi passerat BIM med 3 dagar.
    Min kropp går som en klocka enligt Ptracker så det känns som om det löser sig ändå.
    Jag pratade med sambon precis att nu vill jag skippa det där ch bara fokusera på att njuta av livet. Ha sex när vi har lust, dricka vin, äta ost och inte tänka på tabletter o annat. det får bli som det blir. Får vi bli grvaida ändå så är det bara en bonus.
  • Augusti82
    agneta77 skrev 2014-03-17 17:00:41 följande:
    Åh joemal och Augusti82, vad tråkigt. :/ Hjärta
    Ja men så är det ibland. Nu får vi försöka blicka framåt igen! Hur går det för dig? :)
  • joemal

    Ja, lite tråkigt är det... Men jag var ju orolig för att jag hade 11 dagar mellan äl och bim, nu hade jag ju 15 så det är ju positivt

  • Nimah

    Enligt äl går jag in i v 9 idag. Enligt fostret förra veckan är det v 8 idag. Det är verkligen en hel evighet till den 1 april. Jag kan inte sluta tänka att den nog dött nu och att jag måste gå runt med den död i flera veckor till innan jag får hjälp. Orkar inte ens tänka att det finns en liiiiten chans att den klarar sig för då blir jag bara ännu ledsnare när det inte blir nåt. Blir hellre positivt överraskad. Det är ändå så dåliga odds på det att det knappt är möjligt för den att klara sig. Förlåt mitt negativa inlägg, men det känns inte så kul just nu. Dessutom är jag så svullen att folk börjat fråga. Jag vill bara vara ifred. Fattar inte folk att man inte ska peta andra i magen och fråga när ungen kommer?

  • Augusti82
    Nimah skrev 2014-03-18 09:34:18 följande:
    Enligt äl går jag in i v 9 idag. Enligt fostret förra veckan är det v 8 idag. Det är verkligen en hel evighet till den 1 april. Jag kan inte sluta tänka att den nog dött nu och att jag måste gå runt med den död i flera veckor till innan jag får hjälp. Orkar inte ens tänka att det finns en liiiiten chans att den klarar sig för då blir jag bara ännu ledsnare när det inte blir nåt. Blir hellre positivt överraskad. Det är ändå så dåliga odds på det att det knappt är möjligt för den att klara sig. Förlåt mitt negativa inlägg, men det känns inte så kul just nu. Dessutom är jag så svullen att folk börjat fråga. Jag vill bara vara ifred. Fattar inte folk att man inte ska peta andra i magen och fråga när ungen kommer?
    vad tråkigt gumman! :( kan du inte ringa o be om ett tidigare vul?
  • Nimah
    Augusti82 skrev 2014-03-18 10:56:57 följande:
    vad tråkigt gumman! :( kan du inte ringa o be om ett tidigare vul?
    Jo jag har gjort det, men de vägrar. Säger att de måste ge den chans att växa till sig. Jag försökte förklara att om hjärtat slutat slå behöver den inte tid på sig för att växa. Hon var trevlig iaf. Sa hon förstod den psykiska aspekten men att de måste se till den medicinska. Men det enda som det samtalet gav var att jag bröt ihop och grät och fick stänga in mig på mitt kontor. Naturligtvis rusade en kollega in just då. En som jag inte vill anförtro mig åt direkt. Hoppas iaf ingen annan ser att jag gråtit.
  • joemal
    Nimah skrev 2014-03-18 11:39:51 följande:
    Jo jag har gjort det, men de vägrar. Säger att de måste ge den chans att växa till sig. Jag försökte förklara att om hjärtat slutat slå behöver den inte tid på sig för att växa. Hon var trevlig iaf. Sa hon förstod den psykiska aspekten men att de måste se till den medicinska. Men det enda som det samtalet gav var att jag bröt ihop och grät och fick stänga in mig på mitt kontor. Naturligtvis rusade en kollega in just då. En som jag inte vill anförtro mig åt direkt. Hoppas iaf ingen annan ser att jag gråtit.



    Usch vad jobbigt! Man vill ju bara veta, så påfrestande att gå omkring och inte ens orka hoppas Och på jobbet dessutom... Hoppas ni orkar fokusera på annat så att det känns som att tiden går fortare.
  • Augusti82
    Nimah skrev 2014-03-18 11:39:51 följande:
    Jo jag har gjort det, men de vägrar. Säger att de måste ge den chans att växa till sig. Jag försökte förklara att om hjärtat slutat slå behöver den inte tid på sig för att växa. Hon var trevlig iaf. Sa hon förstod den psykiska aspekten men att de måste se till den medicinska. Men det enda som det samtalet gav var att jag bröt ihop och grät och fick stänga in mig på mitt kontor. Naturligtvis rusade en kollega in just då. En som jag inte vill anförtro mig åt direkt. Hoppas iaf ingen annan ser att jag gråtit.
    Finns det inte ngt privat du kan gå till? Jag hoppas verkligen att du får gå snart!!! <3
    vad sa din kollega? Berättade du?

    Skickar stora kramar till dig!
Svar på tråden Börjar om igen.