Generationsboende under samma tak - udda i Sverige

Never, aldrig i mitt liv jag skulle vilja dela boende med min mamma eller mina svärföräldrar och jag är ganska säker på att det är ömsesidigt.

Nej, det kan säkert fungera om alla vill och trivs med det och det förekommer, men jag har hört tillräckligt mycket skräckhistorier om hur den äldre generationen har svårt med att respektera deras vuxnas barn integritet.

Och denna kommentar att kvinnorna (ja, det är klar majoritet kvinnor) ska ta hand om sina åldriga föräldrar. Hade jag velat arbeta med omvårdnad så hade jag valt ett sådant yrke. Bara för att jag är född kvinna, så innebär det inte att jag med automatik är en god vårdare och ännu mindre skulle trivas med det.
Det räckte med småbarnsåren och de är tack och lov förbi.

Man behöver inte gå så långt som till generationsboende. Det finns ju en anledning att det ofta uppstår bråk och splittringar i kollektiv, och det även när det är människor som vill och är intresserade av att bo i den där flocken Januariblomma dillar om.

 

Sen att generationsboende är lösningen på äldres ensamhet är en förbannat slö ursäkt (om språket ursäktas). Jag vet ganska många äldre som har erfarenhet av generationsboende och för sitt liv inte vill bo ihop med barn och barnbarn. De vill ha besök och inte ingå i hushållet!

I vår släkt har de flesta äldre varit dementa eller fysiskt handikappade i minst 10-15 år, så det är nog rätt vanligt om man ens lever till ålderdomen.

Jag tror att en förutsättning för alla parter ska trivas med ett sådant boende är att någon av familjemedlemmarna blir en ledare för allihopa, alternativt att alla trivs så bra med varandra att man vill bo så. När det gäller barnuppfostran så tror jag också en förutsättning är att de äldre får uppfostra sina barnbarn på de sätt de vill. Samt att föräldrarna lär sina barn att oavsett hur deras far/morföräldrar behandlar dem så får de inte ifrågasättas.

Jag tror också att en förutsättning är att kvinnorna i familjen går med på att ta huvudansvaret över hushållssysslorna, samt att kvinnan i den andra generationen är villig att när hennes mamma/svärmor inte längre p g  a ålder kan sköta sin del av hushållssysslorna vill ta hand om hela hushållet samt sköta om de gamla.

Jag tror att de är få svenskar eller svenska kvinnor som skulle gå med på detta. För i den svenska kulturen och traditionen är självständighet och individualism något viktigt. Svenska kvinnor vill generellt också tjäna egna pengar och förvärvsarbeta.

Lätt OT, men det är också märkligt att 40-åriga kvinnor enligt FL-logik är på tok för gamla för småbarn och i princip döende, men 50-60-åringar ska orka med att jobba, vara superaktiva mor-/farföräldrar OCH ta hand om sina åldrande föräldrar. 

Har du läst detta eller har du träffat några som har egen erfarenhet?

Det kan ju vara så att föräldrarna uppfostrat sina barn att bli självständiga individer och dessutom är det många som inte vill ha den relationen till sina föräldrar eller barn.

Du behöver bara lyssna på den unga vuxna som är så svårt funktionshindrade att de måsta ha mycket hjälp i vardagen, många av dom är inte alls bekväma med att ha den relationen till sina föräldrar.

Det här är ingen ny frågeställning (även om den kommit i olika former) att ta hand om äldre. Självklart har jag ventilerat den med min mamma och hon säger rent ut, inte en chans att vi ska ta hand om henne när hon inte fixar det själv.
Hon har en väninna med en dement man, på två år har denna kvinna slitit ut sig fullständigt.

Nu är du förlöjligande med.
Och nonchalant.
Du skulle kanske mått bra av att få vara del av en grupp som fungerade så du inte tror att allt behöver gå åt pipan och se allt svart.

Känns mer som att det var svärföräldrarnas sätt som fick det hela att bli jobbigt för din mamma, inte själva boendet i sig. Självklart är det jättejobbigt, och väldigt oönskat av alla att bo med människor man inte fungerar med.
Det jag försöker nå är tanken på att alla vill åt samma håll, att det ska vara bra för alla och att man respekterar varandra.
Något som ofta saknas här i Sverige och kanske är det just för att alla blir så isolerade och bästa kompisen är en som bara finns på TV:n, förstå mig rätt.
Det är så lätt att hålla distans här. En distans som kan bli mer destruktiv än givande.

Självständighet har gått lite överstyr här tycker jag, alla kan allt själv förutom just att samarbeta. I ett samhälle behöver man just kunna det, det är ohållbart den vägen Sverige bär hän nu.
"Jag vill" "Jag tycker" "Jag ska"...
Inget särskilt rungande "vi" någonstans.
Jag säger inte att generationsboende skulle lösa världens alla problem som en knäpp med fingrarna, men jag tror däremot att det hade låtit en större ödmjukhet inför varandras olikheter och tillgångar växa fram.

Både och, det är ju bara att kolla hur familjekonstellationerna är i t.ex Italien, Spanien och Grekland för att inte tala om Indien och Pakistan som är skräckexempel.