Generationsboende under samma tak - udda i Sverige

Det här med "långsiktigt" och "på djupet" var något som missades ser jag. Jag tror inte det är en quickfix, det har jag aldrig skrivet. Har tillockmed varit väldigt tydlig med det för att inte inlägg som detta skulle komma. Sedan vet jag inte vad detta var för svar på mina frågor i inlägget (till en annan) du citerade.

"Någon har ett problem i alla fall"

Belägg för det påståendet tack?

Definiera privatliv.

Är det sex du tänker på, att inte vara på jobbet eller utförande av en hobby kanske?

Privatliv för mig är allt som sker utanför arbetstid.

Och jag tror inte det per automatik är fel på någon för att man har ett fungerande boendeförhållande med de andra under samma tak.

Känns mer som att det var svärföräldrarnas sätt som fick det hela att bli jobbigt för din mamma, inte själva boendet i sig. Självklart är det jättejobbigt, och väldigt oönskat av alla att bo med människor man inte fungerar med.
Det jag försöker nå är tanken på att alla vill åt samma håll, att det ska vara bra för alla och att man respekterar varandra.
Något som ofta saknas här i Sverige och kanske är det just för att alla blir så isolerade och bästa kompisen är en som bara finns på TV:n, förstå mig rätt.
Det är så lätt att hålla distans här. En distans som kan bli mer destruktiv än givande.

Självständighet har gått lite överstyr här tycker jag, alla kan allt själv förutom just att samarbeta. I ett samhälle behöver man just kunna det, det är ohållbart den vägen Sverige bär hän nu.
"Jag vill" "Jag tycker" "Jag ska"...
Inget särskilt rungande "vi" någonstans.
Jag säger inte att generationsboende skulle lösa världens alla problem som en knäpp med fingrarna, men jag tror däremot att det hade låtit en större ödmjukhet inför varandras olikheter och tillgångar växa fram.

Det blir ju lite konstigt att du typ tycker att man ska ta hand om sina föräldrar för att de tog hand om mig när jag var barn. Du glömmer liksom av att när man skaffar barn är det ett ansvar man tar på sig. Jag tycker inte man tar på sig ansvaret att vårda sina föräldrar bara för att man föds, liksom.

Självklart i den bästa av världar. Men det spelar ingen roll, fortfarande är det kvinnan som bär den tyngsta bördan. Behöver bara se på den äldre generationen, hur omsorgen fungerar där, det är kvinnan som sköter om mannen tills hon själv rasar ihop. Sällan tvärtom (även om det förekommer)

När min mamma hade opererat knäet, vi bodde i samma stad då, så var det de första de frågade om hon hade en dotter (!?!?!) som kunde hjälpa henne. Mamma svarade att hon har en dotter, men hon arbetar heltid 10 mil därifrån. "Kan hon inte..." Nej, hon kan inte svarade mamma.
De tyckte att jag skulle gå ner i tid för att avlasta hemsjukvården.

Vi bor ungefär så. Min svärfar och hans bror äger huset (med fyra lägenheter) vi bor i. Tre av lägenheterna har svärfars tre barn och den fjärde lägenheten är min svärmors och svägerskas skönhetssalong. Planen är att hitta en ny lokal för företaget och att jag och min man flyttar in där och att mina svärföräldrar ska ta över vår lägenhet (den enda med egen ingång samt markplan). Jag tror att det blir kanon! Vi umgås ändå jämt...