Generationsboende under samma tak - udda i Sverige

Finns väl både och. Själv har jag hört förvånande ifrågasättande när jag valt att flytta långt ifrån familj och nätverk. Ofta följt av kommentare som "Jag skulle aldrig flytta från Byn, där finns ju hela familjen!"

Har vänner som bor med småbarn långt ifrån familjen som ibland tycker det är tungt då det inte finns något familjenätverk på orten som kan hjälpa till med VAB, barnpassning, husskötsel och mysiga familjehelger.

Jag tror jag förstår hur du menar och känner.
Jag tänker mer på barn som växer upp och ser det som självklart att både föräldrar och mor och farföräldrar finns i närheten.
Jag har svårt att tänka mig att de skulle känna det som otänkbart att ha dem i närheten eftersom det kommer vara det de växt upp med. Är du med på hur jag menar?
Och längs med deras uppväxt hade sett hur vuxna hjälper varandra, hur konflikter skapas och hur de löser sig, de har fått hjälp och de har lärt sig att hjälpa till. De har tagit del av hur det var för länge sedan när mor och farföräldrarna var små, lärt sig att se tårar och skratt, frustration och kärlek.
De har fått lära sig känslor och samarbete på ett sätt som barn generellt sett idag inte får möjlighet till.
Att bo i närheten av varandra hade kanske varit en bra "kombinationslösning" istället för ett generationsboende, egna hus fast i samma by.
Numera verkar det vara standard att ha 50 mil till morfar, 25 mil till mormor, 12 mil till farmor och farfar har barnen bara hört talas om för pappan och han kom ihop sig om något för ett par år sedan men ingen minns om vad.

Är du med lite på hur jag tänker?
Det är relationer som skapar närhet, omtanke, kärlek, frustration, förlåtelse och tillgivenhet.
Blodsband betyder ingenting egentligen, det är bara genetik.

Många barn av idag är fullfjättrade egoister som tycker att skyldigheter tillhör andra och rättigheter är det enda de besitter.
Eftersom inget annat verkar fungera när det kommer till att utveckla omtanke, hänsyn och respekt så tänkte jag att utökat umgänge med fler personer man verkligen behöver lösa saker med och itne bara kan "lösa problemet" med att sluta hälsa på eller ringa.

Det är också något jag reagerar på, du kallar de som inte delar ditt ideal för fullblodsegoister. Om man ser på min mammas sida, så har man i generationer bakåt flyttat. Många läste vidare redan under tidigt 1800-tal och flyttade till städer eller orter där de fick arbete.
Min mormors föräldrar bodde inte i närheten av deras föräldrar, utan han fick arbete som Kantor och lärare och flyttade dit. Dvs jag är uppvuxen i en släkt där det har varit självklart att man flyttar dit man får en anställning.

Min mormors ena bror, präst, tjänstegjorde säkert i 10 olika församlingar, innan han blev kyrkoherde. Det var församlingar från södra Norrland ned till Södra Småland. De övriga syskonen bodde spridda över hela södra Sverige, och min mammas kusiner ännu mer spridda och detstamma gäller vår generation. Det har varken med egoism eller så, utan att man utbildade och flyttade dit arbetena fanns.

Mina farföräldrars sida likadant. Min farfar hade 6 syskon, en bodde kvar i den staden de föddes i, de andra spred sig över hela Sverige

Tror fortfarande det är vanligats med mor och farföräldrar i närheten.

Sen inte att förglöma generationscyklerna och att de flesta jobbar. Om man får barn vid 25 års ålder betyder det att far och morföräldrar är 50 år då. När de går i pension och slutar jobba är barnen kring 15 år gamla. Sen är naturligtvis spännviden stor, både uppåt och neråt.

Personligen är jag väldigt glad över att generationsboende inte är normen i Sverige då jag absolut inte skulle kunna leva så, men självklart skulle jag inte döma andra.

Jag tror att det ekonomiska skulle kunna vara ett problem. Visst blir boendekostnaden per person lägre än om alla bor i separata bostäder, men ytterst få äldre skulle ha råd att stå för hela boendekostnaden själva. Om jag bor med partner och ev. barn i hus och plötsligt står utan inkomst kan vi skaffa en billigare hyresrätt någonstans där man inte behöver bil och på så sätt klara oss på en lön. Vi skulle även kunna flytta till en helt annan del av landet om det fanns bättre jobbmöjligheter där. Om min inkomst behövs för att finansiera generationsboendet skulle jag dra med mig väldigt många i fallet om jag förlorade den. Jag skulle omgående behöva hitta ett nytt jobb nära bostaden. Jag skulle bli utbränd av att leva med den pressen. 

Sen ska man välja var man ska bo, uppvärmning, internet, TV-kanaler och allt sådant. Jag vet att min pappa helst skulle bo långt ut på landet, att han vill ha det svalt inne, att han tycker att det är onödigt med snabbt internet, men gärna vill ha många TV-kanaler. Jag vill helst bo så pass centralt att jag inte är beroende av bil, jag vill inte behöva ha tjocktröjor inomhus, jag vill ha snabbt internet, men skulle helst strunta i TV:n helt. Hur vi än väljer skulle en av oss tycka att den tvingas lägga pengar på onödiga saker. Det skulle vara jobbigt att inte ha kontroll över sin egen ekonomi.

Gällande det sociala undrar jag hur många äldre som ens skulle vilja bo med barn och barnbarn? Min farmor brukar prata om att morgonen är den bästa delen av dagen. Först ligger hon och drar sig i sängen. Sen lägger hon tid på att fixa en god och nyttig frukost med frukter, te och olika sorters bröd som hon sedan äter medan hon läser tidningen. Helst sitter hon i mer än en timme. Jag tror ju knappast att hon skulle kunna få en lika harmonisk morgon om det fanns barn i huset. Att förväntas ställa upp som barnvakt i princip varje dag kan inte heller vara så kul. Precis som vi inte har bett om att bli födda har våra föräldrar inte bestämt att vi ska skaffa barn.

Jag tror absolut att jag i alla fall delvis känner som jag gör inför generationsboende pga den kultur jag har vuxit upp i, men oavsett hur de uppkom är mina preferenser mina preferenser. Att jag vill leva monogamt och inte vill visa brösten offentligt är säkert också kulturellt betingat, men jag känner inte att jag vill ändra på mig för att folk i andra kulturer lever annorlunda. Deras sätt att leva är väl inte mindre kulturellt betingat och därmed mer rätt på något sätt? 

Möjligheten att ha generationsboende under samma tak finns, få verkar välja lösningen. Nackdelarena överväg fördelarna för de flesta. Några väjer dock lösningen och verkar nöjda.

Att det ifrågasätts från olika håll är inget konstigt, allt ifrågsätts; Hur man kan flytta från hembyn, att man pluggar, att man inte pluggar, att man gifter sig, att man inte gifter sig, att man bor i lägenhet med barn, att man är hemma fru och väljer bort dagis, att man skickar barnen till dagis, att man ammar, att man inte ammar mm

...vänta lite nu.
Jag kallar många barn av idag för fullfjättrade egoister.
Inte alla och heller inte "de som inte delar mitt ideal"

Grovt generaliserat alltså:
Dryga, hänsynslösa och saknar ansvarskänsla.
Mamma och pappa, som jobbat 1005 och knappt känner sina barn fixar allt, talar med läraren om betygen,försöker betala bort sin skuld och skam att inte ha tid för dem genom saker, ordnar boende, ordnar arbetsplats. Om de ens är arbetsdugliga vill säga, flertalet blir förtidspensionärer eller sjukskrivna för de "går in i väggen"
Det som andra kallat för växa upp och ta ansvar.
Barn som haft sitt sociala genom att spela onlinespel och sitta på Flashback eller drälla då ingen egentligen haft tid med dem. De är inte så lätträknade numera som de var innan, det är inte en utsatt ADHD-elev som inte fått stöd i skolan utan en växande mentalitet att "vaddå, ska JAG?!?" när det kommer till motprestation.
Barn som är vana att inte ingå i en "cirkel", utan mer är med på ett hörn.

Jag uppfattar det verkligen inte som att allt ifrågasätts.
Alldeles för lite av alldeles för viktiga saker ifrågasätts inte enligt min mening.
Generellt beläggs lite annorlunda tankesätt med en svart slöja av kanskeproblem medan man sväljer kameler av redan kända existerande problem som vardagsmat.

jag tycker faktiskt det är mycket relevant om du själv har erfarenhet av det du förespråkar eller om det bara är en dröm du har.

Nej. Så vill jag inte bo och leva. Det räkte att ta hand om mina föräldrar när jag bodde hemma. Nu finns de ju inte i livet längre, men hade de varit det så hade de fått ha sitt på sitt håll och jag mitt på mitt håll. 

Jag ska flytta in hos min bror och hans familj i vår, och jag FASAR för det, samtidigt som jag är aningens lättad. De är i alla fall inte gamla och behöver vård utan unga och kan ta hand om sig själva. Att de ska bli tvugna att eventuellt ta hand om mig..... nä, då letar jag rätt på närmsta ättestupa. Och hoppas att jag kan ta mig dit utan hjälp.

Du är fri att bo och leva som du vill, TS. Så går jag som jag vill och alla andra som de vill.

jag tror generationsboende passar ganska få.
mina morföräldrar har, 86 och 87 år gamla, fortfarande ett socialt liv med (yngre) vänner, mina föräldrar jobbar och har hobbies. vi ses när vi kan och vill, det betyder inte att vi inte ställer upp för varandra i vått och torrt.

Då vet jag det.

dröm alltså. good to know.

Very.....

Det var inga "negativa profetior", det var bara saker som visar att det faktist AR skillnad mellan sk generationsboende och att bo vägg i vägg i lägenhetsbostäder. Du kunde ju inte se vad skillnaden egentligen är mellan det och att bo i vanliga lägenheter, sa jag pekade ut ett par saker.

Eller så har vi bara egna erfarenheter som inte alls skulle gå ihop med sk generationsboende! Både jag, och min mamma när hon var ung, flyttade till andra länder. Vi ville båda folja våra drommar, och det skulle inte gå ihop med att "sitta fast" i ett hus/boende där andra personer är beroende av en så starkt.

VI är typ nygifta så kärlek finns det :) Skulle ändå inte torka honom i röven :)