Skrek du, grät du eller var du hyfsat lugn under din vagingala förlossning? Och du som gjort KS, hur hantera du det? Grät du dig igenom hela kejsatsnittet? Jag undrar hur jag kmr reagera oavsett förlossningssätt, troligtvis kmr jag gråta hela tiden då jag har väldigt lätt för att göra det. Gör det både av rädsla och av oro o glädje många gånger.
Nej. Jag var nästan tyst. Gjorde väl några dämpade "gnnh" under utdrivningsskedet, men det var allt. Har svårt att se hur skrikande skulle ha hjälpt något. Är en ganska dämpad och sansad person jämt, även när jag gör illa mig. Skar mig djupt i fingret för några veckor sedan och rörde inte en min, utan bad min sambo lugnt att hämta förband. Han tittade på mig som "Vad ska du med det till?" tills han såg blodet rinna längs armen.
Var så inne i mig själv och smärtan så jag var ganska tyst har jag förstått,däremot gav jag av ett jätteskrik vid sista krystningen och precis när sonen föddes 
Vilken rolig tråd! Med första barnet var jag helt tyst hela fl fram till sista krystvärken, då vrålade jag till en gång, sedan var hon ute. Andra var mycket mer smärtsam och jag vrålade och skrek säkert hela sista timmen vid varje värk. Fan vad helvetiskt ont det gör att föda barn. Det är väl den enda tortyrkammare som är laglig enligt människorättsaktivister.
Grät inget alls vid mitt snitt. Varför skulle man "gråta sig igenom" det? Hade tvärtom mycket trevligt hela tiden. Trodde dock att jag skulle gråta lite när jag såg dottern första gången, men de gjorde jag inte.
Jag har också väldigt lätt att gråta men har inte gjort det under mina förlossningar, har fött både vaginalt och med ks. Har varit så inne i mig själv så jag tror mina känslor stängts av lite under förlossningarna, det har känts lite overkligt. Men det är säkert väldigt olika hur man reagerar, de där hormonerna påverkar väl oss på olika sätt. Efter förlossningarna däremot, då har jag bölat!
Skrek däremot, när det gjorde som ondast.
Jag var helt tyst båda gångerna, även under krystningen. Första var värkarna regelbundna enminutare med tre-fyra minuters mellanrum i 49h innan hon kom ut, varav 40 minuter krystvärkar.
Andra gången 9h av regelbundna värkar, krystvärkar 15 min men pga att bebisen fortfarande låg helt rörlig långt uppe i magen så fick jag inte krysta direkt utan det var lite pill och slit för att dra ner honom SAS. Krystade 6 minuter. Hade även med mig ettåringen under hela förlossningen fram till krystvärkarna satte igång och de fick dra ner bebis inifrån..
Båda är födda helt naturligt utan smärtlindring.
Jag brölade som en brunstig älg tror jag. SKämdes inte det minsta, kände som att jag fick kraft av ljudet 
Men vackert var det nog inte
Kejsarsnittet sov jag mig igenom då det var ett katastrofsnitt så då var jag tyst 
. Andra och tredje förlossningen kommer jag inte ihåg om jag skrek eller inte, men när fyran kom gick allt så jäkla fort och det gjorde så ont så jag trodde jag skulle dö, så då skrek jag.
Nej jag var tyst säger min man. Själv minns jag inte mer än att det gjorde ont så in i h-ete innan jag fick epiduralen.
Jag var lugn, varken skrek eller grät. Vid ett tillfälle ropade jag dock "Gud hjälp mig" och precis när hon kom ut så kom det ett vrål eftersom jag tog i så mycket, det vrålet gick liksom inte att styra, det var inte på grund av smärtan utan kroppen bara kände att det där vrålet behövdes för att få ut dottern :)
Förlossningen var med råge det allra värsta jag varit med om i hela mitt liv och jag avgrundsvrålade från kl 9.50 till kl 13.15 då moderkakan kom ut och smärtan släppte något. Tappade rösten. Hade ont i halsen i mer än en vecka.
Det var inget kraftvrål utan ren och skär dödsångest. Jag tänker såhär, BM borde ha avbrutit och känner ingen större skuld för deras förlorade hörsel.
Nej, jag lät nog knappt någonting. Bara lite grymtande under utdrivningen. Jag skriker eller vrålar ytterst sällan, biter snarare ihop.
Jag var lugn och tyst fram till utdrivningsskedet, då fick jag total panik och skrek för full hals resterande 45 min av förlossningen. När bebis väl var ute blev jag åter igen lugn och tyst, moderkaka och stygn var inte så farligt.
Jag fick panikattacker kring utdrivningsskedet, då skrek jag mycket argt att min kille skulle ringa polis för de höll på att döda mig alt utsätta mig för hemska saker etc Men det var också för att de vägrade mig pudendusblockaden som vi hade kommit överens om när jag gick på förlossningsrädsla aurora etc Jag har fortfarande mycket ilska kring det och flashbacks ibland.
Varje dag blir kvinnor utsatta för övergrepp och får skador för livet av landets undermåliga förlossningsvård.
Varför händer ingenting?
Fy va hemskt o läsa om er som har sån jobbig el mardröm fl osv
Mina har varit som drömmar o helt perfekta underbara ändå utan någon smärtlindring o tyst va jag oxå.....
Inga skador el nått....
Hoppas att fler får som jag o att sjukvården tar er på alvar som är rädda o gått skador o meen osv....
Första barnet hade jag Eda som funkade kanon, jag krystade och var tyst för jag kände trycket men ingen smärta alls. Dock fick jag hjälp med sugklocka.
Andra barnet tog jag också Eda men den lär inte ha funkat bra.. Under krystvärkarna vart jag helt galen jag skrek och skrek och skrek och ett riktigt högt högt pipigt skrik vid " the ring on fire" så länge man drar ner hakan i bröstet när man krystar får man skrika bäst fan man vill och barnmorskorna sa huvudet kom ut fortare när jag skrek och var vild, än lugn och fokuserad. Så länge man gör " rätt" ska ingen klaga LM man skriker vid det mest smärtsamma man kan vara med om..
Högljudd?? Jag gallskrek så att stämbanden nästan gick sönder.