Skrek du, grät du eller var du hyfsat lugn under din vagingala förlossning? Och du som gjort KS, hur hantera du det? Grät du dig igenom hela kejsatsnittet? Jag undrar hur jag kmr reagera oavsett förlossningssätt, troligtvis kmr jag gråta hela tiden då jag har väldigt lätt för att göra det. Gör det både av rädsla och av oro o glädje många gånger.
Grät hemma av värkarna. Efter dom tog hål på hinnorna på förlossningen så gallskrek jag i lustgasmasken. Det var fruktansvärt! Var hes uppe på BB sen.
Fick sonen för 1,5 år sen ungefär å kan ärligt säga att jag minns inte om jag lät mycket under slutfasen. Jag minns lite smärta men det främsta jag kommer ihåg är den underbara känsla när han kom ut. Det är nästan så jag skulle skaffa barn bara för den känslan ;)
Jag oroade mig mycket innan om hur jag skulle låta och om jag skulle göra något pinsamt. Men jag hade en fantastisk man som stöttade å fanns med genom allt samt en barnmorska och en undersköterska som var otroligt coola och lugna om allt som hände.
Om du känner oro så skriv det i ditt förlossningsbrev så kan ni prata om det, dessa fantastiska människor som jobbar på förlossningen har nog hört allt och lite till ;) kan berätta att min svärmor skällde ut sin barnmorska :) det som kan kännas pinsamt innan blir ofta en rolig historia efteråt, för det där lilla livet har större betydelse än om man skrek eller bar sig illa åt i stundens hetta ;)
Lycka till!
Jag är normalt en intensiv och hetsig person med mycket känslor. När jag födde vaginalt sa jag inte ett knyst och var helt behärskad hela tiden. Man behöver alltså inte vara sig själv i en sån situation.
Jah skrek som en stucken gris i fem timmar slutade med snitt o var mest apatisk under den tiden.....
Jag vet att jag skrikit på två av fem förlossningar iaf. Och jag har även ropat efter mamma.
Skrek, skrek och skrek en smula till.
Skrek bla "jag döööör"
Jag skrek in i lustgasmasken under öppningsskedet, hade väldigt intensiva värkar och öppnade mig fort, hann inte få epidural tyvärr. När jag var fullt öppen fick jag en spruta som stannade av värkarna eftersom bebisen var stressad och det var som att komma ur en dimma av smärta. Under mina två timmar med krystvärkar skrek jag inte men grät däremot. Man är inte duktigare för att man inte skriker :)
Jag har varit lugn under alla mina tre förlossningar. Har använt lustgas som enda smärtlindring och det har räckt. En klok BM när jag fick mitt första barn sa till mig att inte slösa energi på att skrika utan fokusera all kraft på att andas mellan värkarna och hålla andan och pressa på när det var dags att krysta. Så jag har gått in i mig själv och koncentrerat mig på målet. Däremot har mänskor i rummen bredvid vrålat som skadeskjutna kossor och det har varit sjukt irriterande.
Fattar inte ens varför folk skriker? Är det jobbigt att vara den enda som har ont så man vill att de andra ska få ont i öronen också?