Anonym (kluven)

Äldre 28 Apr 07:58

273 svar

min styvdotter och min dotter

Min styvdotter vill ha uppmärksamhet och närhet /kärlek av mig, hon tar det och hon får det. Många gånger mer än dottern. Sen vill min dotter ha detsamma av min man, styvdotter pappa, och tillome kallar honom pappa. Det är här råden kommer in, för styvdottern talar då om för min dotter att hon inte får kalla honom det, så min dotter blir jätte ledsen. Vi har pratat med de om det, blandannat att det är alltid vi vuxna som bestämmer vem som kallar oss vad och att dottern måste ha förståelse för att styvdottern kanske är avundsjuk på att inte få sin pappa lika mycket (varannan vecka). Men samtidigt att styvdottern inte styr sin pappa eller dotterns känslor. Nu har det uppdagas igen och dottern blir alltmer respektlös mot min man, pushar bort honom osv. Har fått lite ilska gentemot honom och även mig. Hon ser sin styvpappa som sin pappa, så detta tär på henne. Min man tar det på allvar han har pratat med sin dotter, men han verkar inte vilja se att det återkommer. Mycket i hans frånvaro, hans dotter spelar jätte oskyldig i hans närvaro sen hör och ser jag massor när han inte är hemma, så detta sker ju inte när han eller vi hör. Det är min 6-åring (styvdottern är 8) som allså säger detta i situationer hon känner att hon törs dela det med oss. Skulle vi fråga styvdottern skulle hon neka, men min man säger att vi ska prata med henne. Jag menar jag säger till min dotter hela tiden "du måste dela" och "ha förståelse" osv. Hur går vi nu tillväga för att få slut på detta en gång för alla, och säg inte "skilj er" för vi planerar att vara gifta resten av livet ut.

Anonym (kluven) Trådstartaren

Äldre 29 Apr 10:13

#61

Biopappa i historien brukade sticka hemifrån dag och veckovis under tiden vi levde ihop och behandlade oss illa. Sen när hon blev 3 år separerade vi, då höll han sig undan för att leva i kriminalitet. När han vid 4 år kom in varannan helg på egen begäran vilket inte alls funkade pga att han försatt henne i fara så många gånger, så stack han helt och skrev över vårdnad på mig. Nu finns han på sina villkor. Utan den minsta insyn i hennes aktiviteter eller skolgång.

När sen min man kom in i bilden hade hon svårt för att ta till sig hans förtroende, hon var tvungen att veta varje gång han kom och skulle åka, när han skulle sova över och hur länge han stannade. Fortfarande kämpar hon med att lita på honom, hon gör det, men ändå inte. Testar honom ständigt men vill ändå inget annat än att vara med honom. När hon väl kallar honom pappa så slår styvsystern undan benen på henne, och hon blir aggressiv mot min man och mig. Hon hatar oss och hon vill rymma hemifrån. Men hon säger inte varför, utan detta har vi nu efter så många turer lagt ihop själva. För hon säger det i ett helt annat sammanhang efteråt, typ vid matbordet någon vecka inpå eller dylikt. En gång sa hon att min man skulle dö så hon slapp känna att han skulle bli hennes pappa för det fick han ju inte för styvsystern.

Att sitta ned och visa henne kort på den som svikit henne mest i hela världen, säga att han är den enda du måste älska som din pappa, skulle aldrig falla mig in. Varför i hela världen skulle jag vara sån fruktansvärd mamma åt mitt barn? Varför? Hon VET vem sin pappa är, hon har pratat någon gång då och då på telefonen, hälsat på hos sin farmor med honom. Vi vet inte mycket om honom, inte ens var han bor. Det är min man som hämtar på fritids, skjutsar till dansen, nattar till kvällen, tröstar, finns och lever med min dotter. Det är han som för henne är hennes trygghet. När då någon kommer och säger tvärtemot så kastar man omkull hela hennes trygghet. Kan ni kanske nu förstå varför hon mår dåligt när styvsystern gör som hon gör?

Anonym (va?)

Äldre 29 Apr 10:23

#62

Anonym (kluven) skrev 2014-04-29 10:13:17 följande:

Biopappa i historien brukade sticka hemifrån dag och veckovis under tiden vi levde ihop och behandlade oss illa. Sen när hon blev 3 år separerade vi, då höll han sig undan för att leva i kriminalitet. När han vid 4 år kom in varannan helg på egen begäran vilket inte alls funkade pga att han försatt henne i fara så många gånger, så stack han helt och skrev över vårdnad på mig. Nu finns han på sina villkor. Utan den minsta insyn i hennes aktiviteter eller skolgång.
När sen min man kom in i bilden hade hon svårt för att ta till sig hans förtroende, hon var tvungen att veta varje gång han kom och skulle åka, när han skulle sova över och hur länge han stannade. Fortfarande kämpar hon med att lita på honom, hon gör det, men ändå inte. Testar honom ständigt men vill ändå inget annat än att vara med honom. När hon väl kallar honom pappa så slår styvsystern undan benen på henne, och hon blir aggressiv mot min man och mig. Hon hatar oss och hon vill rymma hemifrån. Men hon säger inte varför, utan detta har vi nu efter så många turer lagt ihop själva. För hon säger det i ett helt annat sammanhang efteråt, typ vid matbordet någon vecka inpå eller dylikt. En gång sa hon att min man skulle dö så hon slapp känna att han skulle bli hennes pappa för det fick han ju inte för styvsystern.
Att sitta ned och visa henne kort på den som svikit henne mest i hela världen, säga att han är den enda du måste älska som din pappa, skulle aldrig falla mig in. Varför i hela världen skulle jag vara sån fruktansvärd mamma åt mitt barn? Varför? Hon VET vem sin pappa är, hon har pratat någon gång då och då på telefonen, hälsat på hos sin farmor med honom. Vi vet inte mycket om honom, inte ens var han bor. Det är min man som hämtar på fritids, skjutsar till dansen, nattar till kvällen, tröstar, finns och lever med min dotter. Det är han som för henne är hennes trygghet. När då någon kommer och säger tvärtemot så kastar man omkull hela hennes trygghet. Kan ni kanske nu förstå varför hon mår dåligt när styvsystern gör som hon gör?

Så du och dotterns pappa separerade när hon var 3 år samtidigt som du och den du påstår att hon absolut måste få kalla pappa har bott ihop i 3 år?

Det är förstås hemskt att din dotter mår dåligt och du bör förstås skaffa henne adekvat hjälp med det. Men det är också oerhört hemskt att du är så begränsad att du förlägger skulden för din dotters psykiska problem hos din styvdotter. Det är orätt och fegt gjort av dig. Det är dessutom en ytterst märklig förenkling av ett betydligt mer långvarig och komplext problem som du inte kunnat hantera på ett framgångsrikt sätt.

Ta hjälp så att din dotter får må bättre och så att du får större kunskaper om hur och med vad du behöver vara kapabel att bistå henne.

Anonym (Egentid?)

Äldre 29 Apr 10:46

#63

Anonym (kluven) skrev 2014-04-29 10:13:17 följande:

Biopappa i historien brukade sticka hemifrån dag och veckovis under tiden vi levde ihop och behandlade oss illa. Sen när hon blev 3 år separerade vi, då höll han sig undan för att leva i kriminalitet. När han vid 4 år kom in varannan helg på egen begäran vilket inte alls funkade pga att han försatt henne i fara så många gånger, så stack han helt och skrev över vårdnad på mig. Nu finns han på sina villkor. Utan den minsta insyn i hennes aktiviteter eller skolgång.
När sen min man kom in i bilden hade hon svårt för att ta till sig hans förtroende, hon var tvungen att veta varje gång han kom och skulle åka, när han skulle sova över och hur länge han stannade. Fortfarande kämpar hon med att lita på honom, hon gör det, men ändå inte. Testar honom ständigt men vill ändå inget annat än att vara med honom. När hon väl kallar honom pappa så slår styvsystern undan benen på henne, och hon blir aggressiv mot min man och mig. Hon hatar oss och hon vill rymma hemifrån. Men hon säger inte varför, utan detta har vi nu efter så många turer lagt ihop själva. För hon säger det i ett helt annat sammanhang efteråt, typ vid matbordet någon vecka inpå eller dylikt. En gång sa hon att min man skulle dö så hon slapp känna att han skulle bli hennes pappa för det fick han ju inte för styvsystern.
Att sitta ned och visa henne kort på den som svikit henne mest i hela världen, säga att han är den enda du måste älska som din pappa, skulle aldrig falla mig in. Varför i hela världen skulle jag vara sån fruktansvärd mamma åt mitt barn? Varför? Hon VET vem sin pappa är, hon har pratat någon gång då och då på telefonen, hälsat på hos sin farmor med honom. Vi vet inte mycket om honom, inte ens var han bor. Det är min man som hämtar på fritids, skjutsar till dansen, nattar till kvällen, tröstar, finns och lever med min dotter. Det är han som för henne är hennes trygghet. När då någon kommer och säger tvärtemot så kastar man omkull hela hennes trygghet. Kan ni kanske nu förstå varför hon mår dåligt när styvsystern gör som hon gör?

Tycker inte att din dotter behöver ha en sådan illa mansförebild! Du har en man som bryr sig om din dotter och det är toppen! Det räcker! Jag ser inget fel med att hon kallar honom för pappa. Man kan ha flera pappor i min värld! En biologisk dock, men det ger inte honom rätten att bära titeln med stolthet!! Pappa är den som ger ett barn tid, tröstar, förståelse, kärlek, mat, bra grund att stå på osv. Jag kallar min extra pappa för pappa och jag är 30 år. Jag VET att han inte är min biologiska pappa. Och det räcker för mig! Har aldrig mått dåligt av det osv.

Har din man sagt till din dotter att hon inte ska oroa sig. Att han kommer tillbaka osv för att förstärka hennes trygghet och att hon litar på honom?

Anonym (kluven) Trådstartaren

Äldre 29 Apr 11:08

#64

Anonym (va?) skrev 2014-04-29 10:23:46 följande:

Så du och dotterns pappa separerade när hon var 3 år samtidigt som du och den du påstår att hon absolut måste få kalla pappa har bott ihop i 3 år?

Det är förstås hemskt att din dotter mår dåligt och du bör förstås skaffa henne adekvat hjälp med det. Men det är också oerhört hemskt att du är så begränsad att du förlägger skulden för din dotters psykiska problem hos din styvdotter. Det är orätt och fegt gjort av dig. Det är dessutom en ytterst märklig förenkling av ett betydligt mer långvarig och komplext problem som du inte kunnat hantera på ett framgångsrikt sätt.

Ta hjälp så att din dotter får må bättre och så att du får större kunskaper om hur och med vad du behöver vara kapabel att bistå henne.

Inte det minsta förvånad över ditt svar, det krävs rätt människa för att inte ge ett sådant fruktansvärt kallt och genomelakt svar som detta. Inte för att du är värd det svaret, men ja mer eller mindre har vi bott ihop 3 år. Vi inackordera hos varann innan vi skaffade gemensamt. Mer än så behöver du inte veta. Usch helt otroligt hur du klarar av att såra en anonym människa över internet.. Usch.

Anonym (ö)

Äldre 29 Apr 11:16

#65

Anonym (kluven) skrev 2014-04-29 10:13:17 följande:

Biopappa i historien brukade sticka hemifrån dag och veckovis under tiden vi levde ihop och behandlade oss illa. Sen när hon blev 3 år separerade vi, då höll han sig undan för att leva i kriminalitet. När han vid 4 år kom in varannan helg på egen begäran vilket inte alls funkade pga att han försatt henne i fara så många gånger, så stack han helt och skrev över vårdnad på mig. Nu finns han på sina villkor. Utan den minsta insyn i hennes aktiviteter eller skolgång.
När sen min man kom in i bilden hade hon svårt för att ta till sig hans förtroende, hon var tvungen att veta varje gång han kom och skulle åka, när han skulle sova över och hur länge han stannade. Fortfarande kämpar hon med att lita på honom, hon gör det, men ändå inte. Testar honom ständigt men vill ändå inget annat än att vara med honom. När hon väl kallar honom pappa så slår styvsystern undan benen på henne, och hon blir aggressiv mot min man och mig. Hon hatar oss och hon vill rymma hemifrån. Men hon säger inte varför, utan detta har vi nu efter så många turer lagt ihop själva. För hon säger det i ett helt annat sammanhang efteråt, typ vid matbordet någon vecka inpå eller dylikt. En gång sa hon att min man skulle dö så hon slapp känna att han skulle bli hennes pappa för det fick han ju inte för styvsystern.
Att sitta ned och visa henne kort på den som svikit henne mest i hela världen, säga att han är den enda du måste älska som din pappa, skulle aldrig falla mig in. Varför i hela världen skulle jag vara sån fruktansvärd mamma åt mitt barn? Varför? Hon VET vem sin pappa är, hon har pratat någon gång då och då på telefonen, hälsat på hos sin farmor med honom. Vi vet inte mycket om honom, inte ens var han bor. Det är min man som hämtar på fritids, skjutsar till dansen, nattar till kvällen, tröstar, finns och lever med min dotter. Det är han som för henne är hennes trygghet. När då någon kommer och säger tvärtemot så kastar man omkull hela hennes trygghet. Kan ni kanske nu förstå varför hon mår dåligt när styvsystern gör som hon gör?

Jag tycker att det låter som om din dotter skulle kunna behöva professionell hjälp av bup och att inte ansvaret för hennes mående ska läggas på mannens dotter. Mannens dotter har ett behov av att hennes pappa är bara hennes pappa. Att han finns som en fungerande extravuxen i din dotters liv är toppen, men din dotter verkar behöva hjälp med sitt mående så att ansvaret för hur hon mår inte hamnar på mannen och hans dotter, för det är inte rättvist.

Anonym (va?)

Äldre 29 Apr 11:18

#66

Anonym (kluven) skrev 2014-04-29 11:08:34 följande:

Inte det minsta förvånad över ditt svar, det krävs rätt människa för att inte ge ett sådant fruktansvärt kallt och genomelakt svar som detta. Inte för att du är värd det svaret, men ja mer eller mindre har vi bott ihop 3 år. Vi inackordera hos varann innan vi skaffade gemensamt. Mer än så behöver du inte veta. Usch helt otroligt hur du klarar av att såra en anonym människa över internet.. Usch.

Men hur kan du ha fått för dig att de problem din dotter har förorsakas av att din styvdotter inte vill att hon ska säga pappa till din sambo? Det förstår du väl själv att det inte ligger till så? Tror du då också att om din styvdotter idag säger till din dotter att det inte gör något om hon säger pappa till din sambo så försvinner problemen som genom ett trollslag?

Jag tycker inte att det är elakt att uppmärksamma dig på att du placerat problemet på någon som inte är orsak till dem. Och hur kan det vara elakt att föreslå att du skaffar din dotter den hjälp hon behöver? Det är förvånande att du inte redan gjort det.

Anonym (kluven) Trådstartaren

Äldre 29 Apr 11:18

#67

Anonym (Egentid?) skrev 2014-04-29 10:46:38 följande:

Tycker inte att din dotter behöver ha en sådan illa mansförebild! Du har en man som bryr sig om din dotter och det är toppen! Det räcker! Jag ser inget fel med att hon kallar honom för pappa. Man kan ha flera pappor i min värld! En biologisk dock, men det ger inte honom rätten att bära titeln med stolthet!! Pappa är den som ger ett barn tid, tröstar, förståelse, kärlek, mat, bra grund att stå på osv. Jag kallar min extra pappa för pappa och jag är 30 år. Jag VET att han inte är min biologiska pappa. Och det räcker för mig! Har aldrig mått dåligt av det osv.

Har din man sagt till din dotter att hon inte ska oroa sig. Att han kommer tillbaka osv för att förstärka hennes trygghet och att hon litar på honom?

Ja verkligen så många gånger, han säger det i både ord och handling minst en gång i veckan. I början lät vi båda våra barn bestämma takten på vårt förhållande, när båda kände sig trygga vilket gick fort, så började vi sova över. Hon har den mansförebilden tyvärr och vi kämpar varje dag med att göra den bättre, vi har kommit långt men lång väg kvar än. Att kalla min man pappa är något som är mellan min man och min dotter känner jag, inget hans dotter ska styra, precis som att hans dotter får min odelade uppmärksamhet och tillgivenhet/egentid är något mellan min styvdotter och mig, inget min dotter ska styra. Inte heller min man. Relationer är personliga. Jag har lärt min dotter att det är bra att vuxna har stor plats i hjärtat, ett hjärta blir bara större ju fler som ryms och ju mer kärlek kan man få.

Anonym (kluven) Trådstartaren

Äldre 29 Apr 11:22

#68

Anonym (ö) skrev 2014-04-29 11:16:49 följande:

Jag tycker att det låter som om din dotter skulle kunna behöva professionell hjälp av bup och att inte ansvaret för hennes mående ska läggas på mannens dotter. Mannens dotter har ett behov av att hennes pappa är bara hennes pappa. Att han finns som en fungerande extravuxen i din dotters liv är toppen, men din dotter verkar behöva hjälp med sitt mående så att ansvaret för hur hon mår inte hamnar på mannen och hans dotter, för det är inte rättvist.

Relationer är personliga och detta är något min man själv valt, inget jag tvingade på honom om du nu trodde det. Idiotiskt svar måste jag säga! Nä men min dotter ska minsann lida för att styvdottern bor växelvis?! Det ska minsann läggas över på mig och min dotter?? Absurdum. Sluta svara istället om du inte kan bete dig mänskligt.

Anonym (kluven) Trådstartaren

Äldre 29 Apr 11:25

#69

Anonym (va?) skrev 2014-04-29 11:18:34 följande:

Men hur kan du ha fått för dig att de problem din dotter har förorsakas av att din styvdotter inte vill att hon ska säga pappa till din sambo? Det förstår du väl själv att det inte ligger till så? Tror du då också att om din styvdotter idag säger till din dotter att det inte gör något om hon säger pappa till din sambo så försvinner problemen som genom ett trollslag?

Jag tycker inte att det är elakt att uppmärksamma dig på att du placerat problemet på någon som inte är orsak till dem. Och hur kan det vara elakt att föreslå att du skaffar din dotter den hjälp hon behöver? Det är förvånande att du inte redan gjort det.

Men vafan vet du om det?? Va!!? Tiga är guld... I något man inte vet något om. Men min styvdotter ska placera sina växelvis problem på min dotter? Är det det du menar?

Anonym (Egentid?)

Äldre 29 Apr 11:26

#70

Anonym (kluven) skrev 2014-04-29 11:18:42 följande:

Ja verkligen så många gånger, han säger det i både ord och handling minst en gång i veckan. I början lät vi båda våra barn bestämma takten på vårt förhållande, när båda kände sig trygga vilket gick fort, så började vi sova över. Hon har den mansförebilden tyvärr och vi kämpar varje dag med att göra den bättre, vi har kommit långt men lång väg kvar än. Att kalla min man pappa är något som är mellan min man och min dotter känner jag, inget hans dotter ska styra, precis som att hans dotter får min odelade uppmärksamhet och tillgivenhet/egentid är något mellan min styvdotter och mig, inget min dotter ska styra. Inte heller min man. Relationer är personliga. Jag har lärt min dotter att det är bra att vuxna har stor plats i hjärtat, ett hjärta blir bara större ju fler som ryms och ju mer kärlek kan man få.

Jag tycker du resonerar rätt! Jag tycker inte biologin spelar roll här utan den fina relationen man har gentemot andra. Och det är bara för styvdottern att förstå att hon inte äger pappan! Han delas med många! Med dig, din dotter, med henne, men kompisar, med kollegor osv.

min styvdotter och min dotter

INNEHÅLL