min styvdotter och min dotter

Ja det är så sant som det är sagt, och just dessa ord tänker jag ta upp på familjemötet.

Kanske lika bra att lära 8 åringen att man ÄGER inte en person! Hon kan inte styra och ställa om vem som får kalla sin pappa för pappa osv! Man delar med sig av en person! Till familjen, vänner, kollegor osv. Om hon har det behovet så får man se till att hon förstår att det funkar inte riktigt så! Hon kommer ju att bli en vidrig kvinna i vuxen ålder som är svartsjuk av sig så ingen man kommer att vilja vara tillsammans med henne. För att hon tror att hon har ägarrätt! Och man ÄGER ingen! Inte sin mamma, inte sin pappa! Man har olika slags känslor bara!

Men varför hantera tjejerna olika? De bor hos er båda två. Din dotter heltid och hennes styvdotter vv. Om styvdottern säger att din dotter inte får säga pappa till sin styvpappa skulle jag reagera på samma sätt som om de var biologiska systrar. Självklar ska din dotter få kunna knyta an till din man och se honom som sin manliga förebild(pappa). 

Tror att de går lättare att se på förutsättningarna om man låter bli att se det som styv och biologiska barn när man lever i en familj. Relationen mellan de biologiska föräldrarna är en annan sak men i familjen så tycker jag att alla har samma rättigheter och skyldigheter utifrån sin ålder och föräldrarna har vuxenansvaret tillsammans.

Är det korrekt att din dotter bor heltid med er och styvdottern varannan vecka?

Det viktigaste enligt mig är att ni inte låter något av barnen styra och ställa. Det är ni vuxna som bestämmer och sätter agendan i hushållet.

Mitt förslag (förutsatt att styvdottern inte har någon djupare problematik) är att ni kör på rättvisemetoden. Att båda barnen har tillgång till er båda lika mycket och på samma villkor under tiden ni är under samma tak. Lågstadiebarn förstår sig på millimeterrättvisa än någon annan ;)

Sedan kan det vara rättvist att styvdottern får lite egentid med sin pappa. Om din dotter tycker det är orättvist kan hon få ha egentid med din man den veckan styvdottern är hos sin mamma (men var i så fall öppna med det). Men annars ska det vara lika som gäller.

Sedan är det viktigt att inte falla till föga för surande barn. Bekräfta känslorna men fall inte föga.

Det finns inga perfekta lösningar men det låter som om ni just nu skulle gynnas bäst av rättvisemodellen.

Men... Är vi inte överens om att båda flickorna har känslomässiga problem som inte egentligen har med deras relation sinsemellan att göra? Din dotter är otrygg eftersom hennes pappa är en idiot, hans dotter är otrygg för att hon kanske inte är en person som mår bra av att flänga mellan två hem. Det är inte alla som är känslomässigt rustade för ett kringflackande liv. 

Jag får annars en känsla av att du endast tycker att det är din dotter som har "rätt" att må dåligt? Missförstå mig rätt nu, jag lever själv i en bonusfamilj och är helt emot att det ska curlas bara för att bonusbarnen är skilsmässobarn. Dock är jag av åsikten att det är svårt för mina barn (våra gemensamma) att må bra om inte min sambos dotter också mår bra. Att hjälpa och hela henne är ofta att hela hela familjen. Så att säga. 

Att gå din styvdotter till mötes vad gäller "etiketten" på din man kanske lättar en del av de andra problemen också. Kan vara värt att prova tycker jag. Han är ju där för din dotter precis lika mycket även om hon kallar honom vid sitt namn. 

Nej det anser jag inte men nu är det så att styvdottern inte mår dåligt, utan det handlar bara om styrande behov. Säg att hon inte får uppmärksamhet som hon vill då kör hon med känslomässig utpressning, pappa kommer springande, hon går till min dotter talar om att inte kalla honom pappa för att ögonblicket senare krypa upp i knät på mig. Säg att hon får låna ett par fina stövlar av min dotter som gärna lånar ut, men när dottern nästa dag vill låna ett par ynka vantar då heter det nej. Så håller det på. Det handlar om äganderätt, inget annat. Vi vet till fakta att hon inte mår dåligt.

Korrekt. Ja det vore nog en idé

Visst och nu har pappan en dotter som behöver att hennes pappa visar att han är just hennes pappa och ingen annans. Din dotter har en egen pappa, hur han än är som förälder.

Varför anklagar du mig för att inte bete mig mänskligt för att jag lyfter problemet ur dotterns perspektiv?