min styvdotter och min dotter

Sorry! Var lite för snabb med att döma dig. Blandade lite ihop nicken...

Ja det kan inte va lätt att ha skilda föräldrar. Bara den som levt i en dysfunktionell styvfamilj vet väl det.

En, just for the record; det kan va jävligt att växa upp i en vilken som helst familj som inte fungerar som den ska.

Förstår inte varför ts reagerar som hon gör här. Känns ganska överdrivet. Man måste tåla kritik om men skriver här.

Men, som jag redan skrivit; många här klankar ner på ts och tror sig veta vad hon känner för styvdottern. Känns som styvdotterns ganska normala egobehovet av att få säga "han är min pappa. Bara min min min" går före minsta tjejens behov av att känna att hon har en farsfigur hon kan lita på och få glädjen av att kalla honom pappa. Många här som inte ens velat svara på varför styvdottern inte skulle må bra av att lära sig att dela/att man inte äger andra. På varför hon får kräva uppmärksamhet och få säga mamma till ts, samtidig som hon nekar ts' lilla dotter detsamma. Vi hade lite samma tendenser här tidigare, fast inte så extremt och handlade inte om att få säga pappa. Men här blev dottern satt reellt på plats. Ska man kräva/neka måste man själv göra det man kräver/nekar. Även barn måste få lära sig "live as you preach" läxan.

Jag tål kritik men det är väl ändå skillnad på kritik och totalt bli sågad i fotknölarna? Folk skriver ju mer eller mindre att jag är dum i huvudet som inte lyssnar på min styvdotter, många tror sig veta vad jag känner för styvdottern och det gör att jag reagerar, såklart. Många gör även förlöjliganden. Som du själv säger många är fruktansvärt inställda på att styvdottern mår dåligt och min dotter som egentligen är den som mår dåligt i princip får skylla sig själv som inte har någon biopappa, och ska bara blidka styvdottern och sen vara nöjd. Om jag reagerar!

Håller med, mycket konstigt.

Fast om din dotter mår så dåligt, så kanske det inte hjälper med att bara få säga "pappa" till sin styvpappa? Hon kanske behöver professionell hjälp? Om styvdottern BÖRJAR må dåligt ENBART för att hon känner att någon håller på att "ta hennes pappa ifrån henne", så måste ni ju motverka det på nått sätt. Det är väl inte bättre om BÅDA barnen mår dåligt. För styvdottern mår ju dåligt pga din dotter - din dotter mår dåligt pga andra orsaker. Äh, jag vet inte. Egentligen tycker jag att din dotter borde kunna kalla din sambo för pappa. MEN om det är på bekostnad att en annan liten tjej ska bli orolig och ledsen, då är det inte okej längre. Avskyr när två familjer möts och ska försöka bilda en familj. Det funkar sällan. Detta är anledningen till varför jag bor själv med min son, och min pojkvän bor själv med sina barn. Skulle aldrig få för mig att leka familj med några som inte ÄR familj. Fast alla gör vi ju olika. Och i vissa fall fungerar "låtsasfamiljerna" smärtfritt. Fast i de flesta fall blir det bara skit och pannkaka av allt. Som i ert fall, t ex.

Jag förstår inte att så många bara väljer en sida i det här. Det är mer komplext än så och så är det oftast i livet. Det är inte svart eller vitt......

Som jag skrev tidigare så är TS, hennes man, hennes dotter och hennes styvdotter en FAMILJ. Lös frågorna som man gör i en familj där alla barnen är biologiska. Tro inte att de är förskonade från konflikter av den här typen. Inte ovanligt att biobarn säger till varandra att det är min pappa/mamma, inte din. Även fast de vet att så är det. Klar föräldrarna då säger att de är mamma och pappa för alla sina barn. Det finns INGET som kan vara hinder att styvdottern ska kunna säga pappa till sin styvpappa. Och om hans dotter säger att hennes styvsyster inte ska få göra det så tycker jag att hennes pappa ska säga till henne att även fast han inte är pappa som han är till henne så är han pappa till sin styvdotter också.

Att hon är väldigt bekräftelsesökande kan ju vara en fas och ibland så behöver man lägga mer fokus på en del sidor och barn för att de är i en sån fas just då. Tycker att det kan finnas anledning att pappan eller du ger din styvdotter lite extra tid men inte på bekostnad av din dotter. Det är viktigt att hon får känna sig viktig och omtyckt hon också.

Slutligen så är det ju så att ALLA familjer har konflikter. Det är inga problem. Problemen kommer när vi inte vill lösa konflikterna för att vi bara ser allt från vår egen situation och kan inte förstå att det faktiskt finns andra värden och sätt att se på saker och ting. Det tenderar att bli mer tydligt i styvfamiljer upplever jag. Det blir mer jag och du än vi..........................

Nja pannkaka vet jag inte riktigt, men lite dysfunktionell miljö just nu ja. I början gick allt faktiskt jättebra, men sen började det dala lite gällande just detta. Vi kanske gör stor affär av det, men gillar inte hur jag får tillrättavisa min dotter gällande att dela med sig av mig, men sen kan jag inte leverera samma löfte åt andra hållet. Älskar min styvdotter(!) så jag kan aldrig bara avvisa henne, det går inte, men jag blir sur över att hon i sin väg inte kan låta min dotter få detsamma. Både jag och min man anser att man får kalla vuxna vad de vill, såvida det inte är vid fula eller kränkande namn eller nåt någon inte vill.

Styvdottern blir INTE orolig har jag tidigare nämnt, utan det handlar endast om äganderätt, så det måste du ta till dig och sluta diskutera runt nåt som inte är. Jag har också nämnt att vi vet till fakta att hon inte blir det, min man tycker som mig att vi måste få bort detta i styvsystern att sluta äga och dela med sig. Vi lär de att dela med sig men behålla personliga saker osv. Tyvärr tar inte styvdottern till sig detta, och som min man säger om hon vill ha kakan av mig måste hon lära sig.

Min dotter är inte i behov av bup nej, man kan må dåligt utan bup och diagnoser. Min uppgift som mamma är att hjälpa mitt barn tillrätta, hur menar du att jag inte ska göra det? För du påstår ju att det inte är okej iom att styvdottern är enligt dig (till fakta inte sant) orolig över att jag hjälper min dotter bli trygg i sin och med sin familj. Ja vi ÄR en familj, även om den inte råkar vara från kärnan. Även kärnfamiljen har dysfunktion ibland, tro det eller ej.

Ett bra inlägg, och vi försöker vara ett vi men ibland är det lite svårt, men vi jobbar med det hela tiden. I alla familjer finns det bekymmer, det är absolut så och det måste man förstå och inte bara se till individen i alla fall. Oftast är det många utifrån som ser det så i blandfamilj, att det är en hop människor som är individer som bor ihop och inget annat. Såklart är man individuella, i alla familjer och sammanhang, men du förstår säkert hur jag menar.

Vi har jobbat jätte mycket med hur vi kan se till styvsysterns egna behov och tid, lyckas oftast bra och min man tar även med henne på restaurang, och lite småting så. Lånar henne på mammas dag ibland osv. Men ändå behandlas vi av henne som att vi inte gör tillräckligt bra ifrån oss. Har du några förslag?

Var konsekventa. Ni har regler och en uppfattning i hur man ska vara. Led era barn utifrån den mallen och visa dem vad som är ok och inte ok. När då t ex din styvdotter säger att det är hennes leksaker så uppmuntra till att dela med sig. När hon säger att det är hennes pappa så säg att det är din dotters ser honom som sin pappa också och han och du tycker att det är helt ok. 

Nästan lika viktigt som att ge kärlek, närhet och ömhet är att sätta gränser och att visa att handlingar har konsekvenser. Barn blir otrygga om det inte finns regler och en del rutiner som efterföljs. Vi som föräldrar ska inte vara kompisar med våra barn, vi ska vara vuxna förebilder och de som ger barnen förutsättningar att klara sig när de själva blir vuxna. Det ger att de kommer att tycka att vi är dumma, fattar inget osv men de är vad de säger. Så länge vi behandlar barnen med respekt och kärlek så kommer de alltid att älska oss 

Men VARFÖR är det så viktigt för dig att din dotter kallar din nya man för "pappa"?

Är din dotter mindre älskad om hon inte gör det?

Jag har vänner där bägge barnen kallar båda sina biologiska föräldrar (dom är en kärnfamilj) för sina namn, inget konstigt med det.

Mitt barn har ingen pappa i sitt liv. Min exsambo ville då att mitt barn skulle kalla honom för pappa eftersom han tog på sig en pappa roll. Mitt barn var 6 år när vi träffades, men varken mitt barn eller jag tyckte det kändes okej.

Han är NN och inget annat. Han har tatuerat alla sina barn på sin överarm, där räknades även mitt barn med, men han kallas fortfarande inte för pappa!

Idag är det slut mellan oss, men han är fortfarande som en far för mitt barn. Barnet är 13 år nu.

Släpp det här och låt ditt barn kalla honom vid namn - det kommer inte göra någon skillnad om han behandlar henne väl och som "sitt barn".

Sen tycker jag du ska försöka ta reda lite mer om hur det står till med biopappan, det är aldrig för sent att förändra sitt liv och han kan bli en viktig person i din dotters liv framöver - det vet man aldrig!