min styvdotter och min dotter

Varför har ni egentligen problemet, skulle du säga?

Du skriver att ni gjort allt by the book. Ni har gått långsamt fram (fast ni bott ihop lika länge som du varit separerad), och ni lät till och med barnen bestämma takten (varför fick barnen göra det? Du tycker ju inte att barn ska bestämma över vuxna), men det gick så fort och lätt för dem att ni snart sov hos varandra (inackorderade var ni ju tydligen redan enligt tidigare inlägg). 

Till detta kommer sedan din utsago om hur överens ni är, du och din sambo. Han vill gärna vara hennes pappa och vill bli kallad för pappa också. Ni tycker likadant säger du, men hur säker är du på det? Han gör tydligen inte som du tycker i alla fall? Han går på sin dotters - vad du benämner som - "martyrskap" och fogar sig i hennes vilja. Eller har jag missförstått något? 

Du skriver också att styvdottern ibland kallar dig mamma, samt att hon kräver uppmärksamhet från dig som du då ger henne eftersom du älskar henne som om hon vore din egen. Det låter också som en ganska konstig grej. Varför styrde du inte upp det från början? Och varför bemöter du inte det nu? Du är ju arg på att hon inte tillåter din dotter att kalla din sambo för pappa. Du tycker att hon "slår undan benen" på din redan tillitsskadade dotter när hon försöker förbjuda det. För mig låter det som en aning motsägelsefullt om du medan du befinner dig i den känslan ändå skulle tycka att det var så fint, okej och harmoniskt om och när hon kallar dig för mamma. 

Är det så att du tycker att styvdottern är det enda problemet? Skulle allt bli lite bättre och mycket lättare om hon bodde heltid hos sin egen mamma kanske? Eller kanske om pappan lät henne veta hut? 

Du måste väl ha några egna tankar om hur detta bör hanteras? Problemet är väl inte pinfärskt?

Till skillnad från vad du menar, så tycker jag att allt verkar ha gått mycket fort fram och det verkar också som om det varit svårt för er vuxna att ta hand om de bakslag som ni borde ha förväntat er skulle komma (och som också kom). 

Haha det här är så absurt, patetiskt och försök från din sida att förlöjliga mig, så det här kan du bara ta och lägga ner, för av sånt här förlöjligande föder man inga svar av mig iallafall. Så de så!

Ungefär så har vi lagt upp det, men ska försöka med det sistnämnda. Hon förstår men hon vill ha oss för sig själv, på något konstigt vis. Hon söker upp mig och sin pappa ofta, tar uppmärksamhet utan att vilja ge styvsystern glädjen, då sätter hon sig och surar så vi ska tycka synd om henne. Kör martyr på något vis, och självklart pappa fångar upp det och vips har hon uppmärksamhet..

Varför har ni egentligen problemet, skulle du säga? Du skriver att ni gjort allt by the book. Ni har gått långsamt fram (fast ni bott ihop lika länge som du varit separerad), och ni lät till och med barnen bestämma takten (varför fick barnen göra det? Du tycker ju inte att barn ska bestämma över vuxna), men det gick så fort och lätt för dem att ni snart sov hos varandra (inackorderade var ni ju tydligen redan enligt tidigare inlägg).  Till detta kommer sedan din utsago om hur överens ni är, du och din sambo. Han vill gärna vara hennes pappa och vill bli kallad för pappa också. Ni tycker likadant säger du, men hur säker är du på det? Han gör tydligen inte som du tycker i alla fall? Han går på sin dotters - vad du benämner som - "martyrskap" och fogar sig i hennes vilja. Eller har jag missförstått något?  Du skriver också att styvdottern ibland kallar dig mamma, samt att hon kräver uppmärksamhet från dig som du då ger henne eftersom du älskar henne som om hon vore din egen. Det låter också som en ganska konstig grej. Varför styrde du inte upp det från början? Och varför bemöter du inte det nu? Du är ju arg på att hon inte tillåter din dotter att kalla din sambo för pappa. Du tycker att hon "slår undan benen" på din redan tillitsskadade dotter när hon försöker förbjuda det. För mig låter det som en aning motsägelsefullt om du medan du befinner dig i den känslan ändå skulle tycka att det var så fint, okej och harmoniskt om och när hon kallar dig för mamma.  Är det så att du tycker att styvdottern är det enda problemet? Skulle allt bli lite bättre och mycket lättare om hon bodde heltid hos sin egen mamma kanske? Eller kanske om pappan lät henne veta hut?  Du måste väl ha några egna tankar om hur detta bör hanteras? Problemet är väl inte pinfärskt? Till skillnad från vad du menar, så tycker jag att allt verkar ha gått mycket fort fram och det verkar också som om det varit svårt för er vuxna att ta hand om de bakslag som ni borde ha förväntat er skulle komma (och som också kom). 

Märkligt att du inte ens kan bemöda dig med att svara på ett så pass välskrivet inlägg. Vad vill du ha ut av tråden? 

Styvfamiljer är verkligen INTE optimalt. Stackars, stackars, stackars barn. :(

Mycket bra skrivet!

Inte förvånad att ts väljer att inte besvara ditt inlägg dock, ts verkar enbart vara ute efter medhåll om hur hemsk hennes styvdotter är!

Märkligt att du inte ens kan bemöda dig med att svara på ett så pass välskrivet inlägg. Vad vill du ha ut av tråden? 

Hon verkar aningen...krass ja. Men ärligt blur jag ganska uppgiven själv över hur svårt vissa av här har för att se det ut det yngsta barnets perspektiv! Ingen vill heller kommentera det faktum att styvdottern ibland kallar ts "mamma" och den uppmärksamhet hon önskar av ts. Ska man inte jobba för att lära barn att dela? Lever man i en styvfamilj är det extra viktigt (även om familjesituationen inte är självvalt! När är den det liksom...?)