Dead beat daddy!!

Nej, inte vanligt i mitt liv irl - jag menar att det verkar vanligt när man läser här på fl.

Helt rätt, jag formulerade mig tokigt.

:)

Fast jag håller inte riktigt med... Jag tycker det är vanligt att folk TOLKAR det så - så fort man råkar nämna minsta fundering som kan tolkas som negativ och i samma andetag nämner.... bonus.....

Varken du eller ditt ex har någon skyldighet att försörja en 18-åring som inte går på gymnasiet.

H*n får söka socialbidag (försörjningsstöd).

Vidare kan väl inte en man som vill ha sina barn varannan vecka anses vara en "Dead beat [sic] daddy".

Först tänkte jag: vad tragiskt, ännu en förälder som skiter i sina barn.

Nu har jag läst tråden och vill ge dig några råd.

1: sluta se er som den gamla familjen. Du och dina barn är din familj. Ditt ex, hans nya och barnen är en annan separat familj.

2: när du accepterat Nr 1 börjar du tänka att din familj är ditt ansvar, ditt ex familj är hans ansvar. Har ni dessutom varannan vecka blir det väldigt enkelt. Han betalar för sin tid med kläder, datorer eller vad det kan vara. Du betalar för din tid.

3: när ni väl har varannan vecka ser ni till att försäkringskassan delar barnbidragen automatiskt så att ni får halva var. På så sätt har han ingen ekonomisk hållhake på dig och kan inte kräva något av dig.

Sen kan inte du förvänta dig att du och din familj ska ha samma levnadsstandard på en inkomst som ni hade med två.

Och du kan inte heller förvänta sig att ditt ex ska ta kostnader för sitt eget liv och desdutom betala för ditt.

Ditt hus, dina val, dina kostnader.

18-åringen är myndig och får sörja för sig själv. Så vad är det för kostnader du har för en 4-åring och en 8-åring där 3500 kr per barn i månaden inte räcker? Får de en ny dator varje månad eller?

Jag tycker du ska flytta till mindre så att du får det att gå runt. Ni kan bo i en tvåa om det kärvar. Du kan sova i en bäddsoffa i vardagsrummet och barnen kan dela på sovrummet. Du kan få ner kostnaden ännu mer om du väljer ett lite sämre bostadsområde. Det positiva med det, förutom att era barn får möta mångkulturen, är att inga av deras nya kompisar kommer att reagera över att de tvingas dela rum. För de bor alla precis lika trångbott själva.

Du måste inse att du inte har råd att upprätthålla samma boendestandard för dina barn som ensamstående som när ni var två. Som.det ser ut i dagens läge har era barn en förälder som inte kan betala för en hög boendestandard och en som inte vill. Otur för dem men så funkar livet. Vissa barn får mycket, andra lite mindre.

Så jag ska slänga ut hen då menar du, eller??!
Jo om pappan ser att vi hamnar på gatan de veckor barnen är hos mig bryr han sig ju inte om sina barn. Han skiter i att deras standard blir katastrofal. Han ser till att de blir av med huset de bott i i hela deras liv, tryggheten.

Trygghet för barn sitter inte i huset de bott längst i.

Man kan inte skiljas från sina barn. Inte han heller. Jag är barnens mamma och vi har ett evigt band genom barnen. Även om vi inte är tillsammans längre. Jag tycker fortfarande att han ska betala för att våra barn får samma livsstandard hos båda föräldrarna, och framför allt så vi kan bo kvar!

Missade du mellansticket i inlägget du svarade på. Artonåringen får söka socialbidrag.

Det är inte pappan som ser till att ni hamnar på gatan isåfall utan du som lever över era tillgångar. Det är även du som väljer att bo dyrare än du har råd med och därför är ansvarig för att övrig standard blir "katastrofal". Tryggheten ligger inte i ett hus utan i er föräldrar.

Ta och sluta skyll på pappan och ta tag i ditt eget ansvar istället. Det är inte han som satt dig i sitsen du är i nu. Det är helt o hållet dina val.