Junibebisar del 3

Lady Namárië - oj! Ha ha vad fel det kan bli.

Noah äter inte på nätterna och har inte gjort det sedan sex månader eller så. Vi satte stopp och han var helt ok med det. Runt fem kan han få välling om han vägrar somna om.

Hur kokar man egen kräm då?

Vi har en fleeceoverall, body och byxor och så ligger han i en åkpåse som är mer som en mjuklift med lock. Det fungerar bra, han är alltid lagom varm. Är det kallare så har han en varmare overall, men det är bara när det är flera minusgrader.

JCA - stackars dig! Och inte är du en dålig mamma!

Noah kommer nog inte att lära sig krypa. Han verkar helt nöjd med att sitta stilla på sin lilla rumpa. Eller att resa sig mot saker. Men annars är han nöjd som det är. Han verkar inte ens bli sur över att han inte kan ta sig fram, han har inte de ambitionerna. Söööt!

Visst är det kul när de pratar? Noah säger mamma, pappa, hej och katt. Och när man frågar var katten är så vrider han huvudet av halsen i sin iver att finna en av katterna.

Eh... skojar ni? Halv sju är ju sovmorgon! Noah vaknar oftast runt fem-halv sex. I morse var det fyra, men då somnade han om strax innan sex. Vi ska försöka ta tag i det och lägga honom senare, men det är så svårt!

Någon som har några tips?

Noah går och lägger sig vid 18. Det går inte att hålla honom uppe längre, han gråter av trötthet till sist. Han sover kanske 2-3 timmar på dagen, men behöver det. Vi tänkte försöka skjuta på sänggåendet en halvtimme i taget så att det blir lite bättre. Man kan ju inte gå upp vid kl. fem varje dag.

Nu vet jag att alla andra ungar antagligen redan kan detta, men vi är så stolta så!
Noah gick flera meter idag när vi höll honom i händerna. Alltså att vi gick med honom lutade över honom. Ja, ni fattar. Han som bara gillar att sitta på sin rumpa!

Mandy - nej precis, skulle man hålla på att jämföra med andra hela tiden så skulle man ju bli tokig till sist. Även om jag tycker att det är svårt att låta bli.

Jag vet inte hur jag ska skriva det här utan att låta överlägsen, men jag försöker.

Jag har alltid varit först och bäst på det mesta jag företar mig inom "intelligenta" sfärer. Bäst i alla klasser jag har gått i. Bäst betyg. Stipendier, beröm etc etc. Jag pratade låånga fullständiga meningar vid två års ålder. Läste i princip lika bra som nu vid 4.5 år. Detta har gjort att jag kräver av mig själv att alltid vara bäst, först och duktigast. Och jag är så himla rädd att överföra detta på Noah. Jag är så rädd att mina krav på mig ska bli krav på honom. Jag är rädd att jag ska jämföra med mig själv och tro att han är "sen" när han är helt normal, eller att jag ska tycka att han också måste vara tidig på allt. Och det vill jag inte! Det är något jag verkligen måste jobba på, och jag kämpar. Är det någon annan som känner igen sig?