Hypokondriker tråden

min mamma har den stora läkarboken, tror hon kunde den utantill

tack vare henne som jag är som jag är, NU har hon lugnat sig lite..så dags det nu när man är stor...

häromnatten så låg jag mellan min son och sambo så fick jag en sån där fruktansvärd känsla som komemr ibland....att man verkligen SKA dö liksom...detta är allt...detta är livet sen kanske inget mer finns, och då måste jag slå bort tankarna på en gång, man kan inte tänka så...och så hoppas jag att det finns nåt mer efter detta då känns det bättre...

Anonym Loo - Min stora skräck här i livet e också just cancer Det beror säkert på att alla i min släkt dör just av cancer, så sannolikheten att jag också gör det e rätt stor.
När man är inne i ångesten så är sjukdomen verklig, det e precis som alla andra psykiska sjukdomar, den är verklig för den som är drabbad och det e jättejobbigt

Jag är 28 år nu och jag har "ropat varg" allt för många gånger så det e ingen som tar mig på allvar längre, vilket jag iofs kan förstå men man vill ju ändå ha lite sympati när man mår dåligt.

Har funderat på att börja äta nån medicin som tar bort den värsta ångesten, för jag vill inte gå igenom resten av livet med ständig oro, det e inte värdigt

ser att ni har läkarskräck, det har jag med..jag har nojja på blodtrycksmanchetter och går och har ont i magen flera dagar innan jag ska dit, så går man dit, är stressad till 100 så har man högre blodtryck än vad man normalt har för hemma svimmar jag nästan varje gång jag reser mig upp..

jag hade ångest för sjukhus förr..och rädd för nålar....kunde knappt titta åt en sjukhus utan att få ångest..
vad händer? jo man får diabetes och blir inlagd typ hur länge som helst och blir tvungen att sticka sig varje dag :-/ men nu går det bättre

(Mini): bifogar länk om kliniken i Bergen:

www.aftonbladet.se/vss/halsa/story/0,2789,68853,00.html

ja jag tror jag passar in här.....cancer i alla dess former har jag trott att jag har, och nu när jag är gravid har det riktat sig till barnet istället, tror att det kommer gå fel hela tiden och fasar för att gå på toa av rädsla att se att det kommer blod. *jobbit*

(Loo): hodgkin var länge en av mina favoriter, fast nu var det längesedan jag tänkte på det.

(Mini): jag tycker att jag är en ganska lugn mamma, oron har "bara" gällt min egen kropp. det paradoxala är att nu när jag inte är inne i en hypokondrisk fas så har jag fått reda på att jag har två sjukdomar, som lyckligtvis inte är så farliga, men det oroar mig nästan inget alls:) Cancer är en klassisk fasa, något som äter upp en inifrån och som man inte märker av förrän det är för sent. Mitt i en av mina värsta hypokondriska faser fick en ung väninna till mig cancer, då skämdes man för sin egocentrism, när det faktiskt finns de som är sjuka på "riktigt"... Men det är bara att acceptera sin hypokondri, och den kan bli mycket bättre eller ta en paus ibland så man får vila upp sig:)

Här är en till som haft diverse åkommor! Fast jag har alsrig sprungit till läkaren eller så..

Den där läkarboken kallar då jag "Stora Hypokondri-boken". Läser man in den passar ju alla ens eventuella symptom in på flertalet otäcka sjukdomar..

Jag har haft depression och ångest, och när ångesten var som värst var jag näst intill övertygad (det var alltså inte fråga om OM, utan om NÄR) att jag skulle drabbas av antingen
a) Hjärntumör (obotlig naturligtvis!)
b) Hjärnblödning (inte halvsidig så klart, utan mer pang bom!)
c) ALS

Sen att jag inte har några som helst symptom, det hör inte hit!

(SS): min sambo har faktiskt haft hjärnblödning och blivit opererad för detta, tror att min hypokondri utvecklades i samma veva. Hjärnblödning kommer verkligen som en blixt från klar himmel, ena dagen frisk nästa dag på neurokirurgen. Kanske inte så konstigt att man har blivit som man blivit, jag var strax över 20 år när han blev sjuk.

vad tråkigt..*kramar om*

Ja ALS, är också något som jag "har haft", TS - cancer ligger även i min släkt tappat både morfar och farfar i cancer... Min morfar var bara 65!!!!!

Det är otroligt jobbigt, jag kan liksom inte tänka framåt, för att det känns som om jag aldrig kommer att hinna uppleva det....Eftersom jag kommer att få någon dödlig sjukdom och dö... Är så otroligt less på att må så här. Till saken hör att jag har flera knölar på kroppen, bland annat på halsen. Jag har dock kollat upp dem och de har sagt att jag är frisk. Varför kan jag inte tro på det? Varför kommer det hela tiden nya symtom?

Jag tyckte att det kändes tryggt att gå till läkaren förut, men nu känner jag precis som många av er, jag är rädd för att få dödsbeskedet

När jag mår bra, kan jag också skämta om mitt tillstånd säga något som "vet ni vad det står på en hypokondrikers gravsten? Det står: "Vad var det jag sa"...Men jag upplever det som att de flesta i min närhet bara tycker att jag är jobbig, de förstår inte hur verkligt det är för mig och vilken ångest det skapar!