Jag har via jobbet haft förmånen att gå på olika kurser när det gäller psykologi, självmedvetenhet och jag har läst horder av populärpsykologi böcker. Många är rena hokus pokusen, men så finns det en och annan som är rena lyckträffen.
Mina reflektioner och tankar kring mitt eget mående tog en vändning för några år sedan. Jag valde att acceptera att jag faktiskt har ett sånt här liv. Så här är det. Punkt slut.
Istället för att gräva ner mig, planera hur min begravning ska se ut (ja det har jag gjort) och känna mig som ett offer har jag lyckats vända på poletten. VAD kan jag göra, för att det ska bli så bra som möjligt. Trots krämpor ht och dit. Ja kanske måste jag skippa att åka slalom, men jag kan ju alltid ta en simtur. Det finns alltid alternativ. Det gäller att öppna ögonen och sinnet att se dem.
Det låter jättesvårt, men ett litet steg varje dag tog mig dit där jag är idag.
Jag väljer att vara frisk. Vissa dagar kommer det över mig, maktlösheten och orkeslösheten. Men de dagarna kan jag slappna av. Jag har lärt mig att förflytta de tankarna och inte ge dem mer spelrum i min hjärna. Mår jag dåligt en dag, ja då mår jag dåligt. Nästa dag är en ny dag, så då bestämmer jag mig för att må bra.
Även om jag ibland är sjuk, mår jag bra. En märklig, men helt genomförbar kontrast.
En bok som verkligen verkligen tilltalat mig är att välja lycka av Kay Pollak. Den är underbar.
Sanna, det låter inte helt orimligt att du utvecklat din diabetes.
I många år har jag kämpat med vikten. Det har varit en ojämn kamp där jag oftast förlorat. Jag vet att jag till och med sa: Tänk om jag bara kunde sluta äta.
Där är jag idag. Sedan två år tillbaka har jag diagnosen Dysfagi. Jag får mat i fel strupe, det krampar i matstrupen och maten kommer upp igen. Allt krånglar när jag försöker äta mat.
Man har sett att muskulaturen och reflexerna är helt olag, en sk fysisk förklaring.
Jag VET att jag inom mig, med mina tankar och känslor fixat det här, på något sätt. I början vägrade jag att se sambandet, det var inget jag inbillade mig. Det var ju något FYSISKT fel. Men psykosomatisk koppling är inte något inbillat. Det finns där det tar sig uttryck i andra sätt än man väntar sig.
Idag har jag accepterat även detta, jag äter mycket lite fast föda. Visst saknar jag vissa saker, men vinsten med bättre häsla lägre vikt slår den saknaden.
Våra hjärnor är helt otroliga, man ska nog inte underskatta förmågorna vi besitter.
Alltså min hypokondri har blivit en fobi, jag vågar inte gå till läkaren för jag är rädd för att få dödsbeskedet.
