Finns det någon situation då du önskat att barnaga var tillåtet? Exempelvis i stundens hetta eller vad som helst? Berätta.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-03-24 14:16
Du kanske har värderingen i allmänhet att barnaga är fel, men att du i vissa situationer då du är riktigt arg önskar att du fick lappa till en unge.
Jag har skrivit tidigare att det finns tillfällen då jag önskade att barnaga var tillåtet, eftersom jag verkligen verkligen i vreden känner att jag VILL slå mina barn. Medvetenheten om förbudet antagligen är det som gör att jag lägger band på mig och lämnar situationen istället.
Resten av tiden, dvs för det mesta, fungerar jag rationellt och inser hur mycket våld barn skulle utsättas för om förbudet inte fanns och flera föräldrar fungerar som jag själv och kanske ännu värre.
En klatsch på baken för att markera är ok. Att dra ner byxorna på barnet för att daska det är inte ok.
Jag känner aldrig behov av att slå mina barn. Uppmuntran när de gör något bra är alltid bättre än olika former av tillåtna bestraffningar. Misshandel i någon form är aldrig bra.
Min erfarenhet av personer som känner " att ungen skulle behöva en dask/smäll" är så frustrerade och uppjagade att barnen tar efter beteendet. Och så är cirkeln sluten, föräldrar gormar och stressar upp sig, barnen tar efter och det går runt och runt. Sen ser man det lugna barnen som knappt ger ifrån sig ett ljud, föräldrarna är så lugna och mjuka i rösten och barnen tar efter.
Jag är inte perfekt, jag säger ifrån när det behövs, jag kan höja tonläget när min gräns är nådd (vilket är ytterst sällan) och då vet barnen att nu jäklar är mamma arg. Men för det mesta så räcker det att man säger till i vanlig samtalston, vi kan diskutera missnöjet eller få gå och mogna i rummet. Men att lyfta en hand på det käraste jag har skulle aldrig komma på frågan, inte för att det är olagligt utan omoraliskt. Att känna behovet av att sjunka så långt på botten att slå på någon som inte kan försvara sig, är för lågt i mina ögon.
Min erfarenhet av personer som känner " att ungen skulle behöva en dask/smäll" är så frustrerade och uppjagade att barnen tar efter beteendet. Och så är cirkeln sluten, föräldrar gormar och stressar upp sig, barnen tar efter och det går runt och runt. Sen ser man det lugna barnen som knappt ger ifrån sig ett ljud, föräldrarna är så lugna och mjuka i rösten och barnen tar efter.
Jag är inte perfekt, jag säger ifrån när det behövs, jag kan höja tonläget när min gräns är nådd (vilket är ytterst sällan) och då vet barnen att nu jäklar är mamma arg. Men för det mesta så räcker det att man säger till i vanlig samtalston, vi kan diskutera missnöjet eller få gå och mogna i rummet. Men att lyfta en hand på det käraste jag har skulle aldrig komma på frågan, inte för att det är olagligt utan omoraliskt. Att känna behovet av att sjunka så långt på botten att slå på någon som inte kan försvara sig, är för lågt i mina ögon.
Har sällan upplevt frustration i samband med aga. En tydlig och kärleksfull bestraffning är bättre än att ingen bryr sig.
Har sällan upplevt frustration i samband med aga. En tydlig och kärleksfull bestraffning är bättre än att ingen bryr sig.
Du drar väldigt konstiga paralleller...
Fick smisk ibland som barn, och det är inte alls så många år sen. Ingen ilska och jag hatar ingen pg.a. det. Det funkade.