Hej!
Vi har nu kämpat i 2,5år utan framgång och kände att det var dags att söka hjälp.
Sagt och gjort, vi skickade in en egenremiss till RMC i Malmö.
Idag lämnade jag det första av två blodprov, så nu känns det som att allt börjar på något sätt!
Någon som är i samma läge eller någon som vet vad som händer på första läkarbesöket efter att vi lämnat blod/spermieprover?
Mensen kom, som vanligt...
Idag har vi fått reda på att vi troligtvis inte kan bli med barn på naturlig väg. När vi var hos läkarna pratade de om ett avvikande spermievärde som de inte riktigt kunde förklara på svenska, och sa att vi skulle fortsätta iaf 6 mån till själva.
Idag blev min man uppringd och erbjudanden att delta i en studie. Han fick förklarat att det avvikande värdet var kromosombrott. Normalt sett har under 25% av spermierna kromosombrott, vid över 30% är chansen för naturlig graviditet "i stort sett obefintlig". Min man hade 39%... Så VARFÖR ska vi fortsätta i 6 månader till?!
Han ska lämna ett spermaprov till, får se vad det säger innan jag blir arg. Just nu känner jag mig mest lurad :(
Min man ska lämna ett prov till, och beroende på svaret får vi se hur vi gör. Kanske det kan ha varit tillfälligt? De kanske inte ville stressa oss innan de visste säkert? Eller så har de fullt upp och ville skjuta på problemet, eftersom jag är "så ung". Vi får förhoppningsvis veta inom 1-2 månader. Det verkar iaf inte vara mitt fel för att jag varit för ivrig/stressad/velat för mycket.
Hur går det för er andra? Hoppas det går bra för er! Kram
Upptäcktes avvikelsen i studien Draugloth?
Hoppas ni får hjälp!
Själv vet jag inte riktigt vad som händer....typ ingenting!
Efter vår utredning skulle vi få gå direkt till IVF....men har ännu inte blivit kallad till något introduktions besök.
Fick veta att vi skulle bli kallade och att det troligtvis skulle ske i slutet av augusti, början av september......väntan känns så lång!
Vid varje mens tänker jag att kanske vid nästa får vi köra igång.....
Verkar som om de har mycket att göra efter semestern på RMC!
Hur går det för er andra, upplever ni samma sak, att allting tar en hel evighet?
Min man ska lämna ett prov till, och beroende på svaret får vi se hur vi gör. Kanske det kan ha varit tillfälligt? De kanske inte ville stressa oss innan de visste säkert? Eller så har de fullt upp och ville skjuta på problemet, eftersom jag är "så ung". Vi får förhoppningsvis veta inom 1-2 månader. Det verkar iaf inte vara mitt fel för att jag varit för ivrig/stressad/velat för mycket.
Hur går det för er andra? Hoppas det går bra för er! Kram
Det enda jag vet om kötiderna till ivf är det jag läst på deras facebook-sida där det står att de har många patienter så köerna har blivit längre än de var innan. Jag har bara precis påbörjat utredning så jag har inga egna erfarenheter men jag hoppas att de kontaktar er snart, jobbigt att vänta.
Fy vad jobbigt att vänta på att bli kallad 
Hoppas verkligen ni får tid snart!
Jag är faktiskt inte så stressad just nu, och tycker inte jag var SÅ illa innan heller. Jag är mest irriterad på att alla "beskyller" mig för att vara stressad och indirekt säger att det är mitt fel att det inte lyckas. Fast mest trött är jag på att höra att jag är så ung, som att jag inte har rätt att vara ledsen eller orolig för det.
Min man blev erbjuden att vara med i studien pga sitt värde. De skulle prova om antioxidanter kunde sänka värdet. 50% risk att få placebo dock. Han ville inte delta, men ska få äta massa antioxidanter ändå. Kan inte skada iaf 
Trevlig helg
Min man blev också tillfrågad, och tackade ja.
Tänkte som så att det kan kanske hjälpa oss, och gör det inte det så kanske det hjälper någon annan.
Är det folk runtomkring som pratar stress?
Hur gammal är du?
Man blir så trött när folk tycker att man borde testa ditten och datten.....precis som om det skulle hjälpa efter år av försök........
Blir liksom helt fel när det kommer från någon som dessutom lyckas själv på direkten.
Jepp. De menar väl men det blir så fel.
Jepp, det är ALLA runtomkring som vet att vi försöker / har svårt som säger "att det kommer gå bra, bara du stressar ner". Fastän de inte ens vet min stressnivå. Jag är 28,5 år.
Min man tackade nej pga det ingår blodprov, och han har extrem fobi för nålar (svimmar). Annars hade jag nog tyckt att han skulle delta
ah, jag är 30....som tur är så har jag varit rätt skonad med vänner runtomkring när det gäller barn.
Har inte haft några i vänskapskretsen förrän precis när vi lämnat de första blodproven till utredningen.
Veckan efter så berättade en vän att de var gravida och hade blivit det på först försöket!
Blir så dumt när man då får kommentarer om "har ni verkligen testat allt osv..."
Vad tror ni!? Har försökt i 2,5år och här ska ni som blir gravida på 1månad komma med goda råd.
Och sen i somras har ytterligare 2st blivit gravida, blir mer verkligt och känns mer i hjärtat än vad det gjort innan.
Hoppas verkligen på ett positiv utfall från IVF:en när den nu blir av..
Hej allihop!
Hoppas ni mår bra och att det går framåt för er. Vi har precis fått tid för ett första besök nu, så vi inväntar det med spänning, nervositet, skräck och förväntan! Men jag undrar två saker, kanske ni kan svara på dom... Hur lång tid tar det egentligen mellan första besöket och tills vi verkligen får påbörja ivf:en? Verkar som att det kan bli lång väntan även efter detta besöket... Och, enligt min kalender kommer jag ha min nästa mens precis då när vi ska på det första besöket, kan jag det? Måste vi omboka tiden för att jag troligtvis kommer ha min mens då?