Hon kallar min dotter för sin "bonusdotter" och kallar sig själv för "extramamma".

Helt OT men; är det alltså så att de har ändrat lagen??:(

Jag håller med dig. Sitt ofödda barn känner man i magen när det rör sig osv. Det är genetiskt betingat att man älskar det.

Men jag förstår inte hur man kan älska en person man aldrig träffat.

Visst kan man träffa en partner via nätet, men ofta är det ju en drömbild man skapar då, vilken inte stämmer speciellt bra med verkligheten. I vissa fall så finner dom varann även i verkligheten, men då ligger det oftast långa djupa konversationer bakom.

Har man verkligen så långa djupa konversationer med partnerns barn man aldrig träffat, tillräckligt för att man ska älska dem?

Jag kan köpa att man ser bilder och tycker barnet är gulligt. Jag kan även köpa att man pratat via fb eller mail, och kan tycka barnet verkar ok.

Men att säga att man älskar det, verkar som ett spel för gallerierna.

Jag är fullkomligt övertygad att blivande adoptivföräldrar kan älska sitt barn de blivit "tilldelade" (dåligt ord men du fattar vad jag menar) innan de faktiskt träffat barnet.

Det är knappast genetiskt betingat..

Jag håller med dig. Sitt ofödda barn känner man i magen när det rör sig osv. Det är genetiskt betingat att man älskar det.

Men jag förstår inte hur man kan älska en person man aldrig träffat.

Visst kan man träffa en partner via nätet, men ofta är det ju en drömbild man skapar då, vilken inte stämmer speciellt bra med verkligheten. I vissa fall så finner dom varann även i verkligheten, men då ligger det oftast långa djupa konversationer bakom.

Har man verkligen så långa djupa konversationer med partnerns barn man aldrig träffat, tillräckligt för att man ska älska dem?

Jag kan köpa att man ser bilder och tycker barnet är gulligt. Jag kan även köpa att man pratat via fb eller mail, och kan tycka barnet verkar ok.

Men att säga att man älskar det, verkar som ett spel för gallerierna.

Fast det kan du inte jämföra med detta! Adoptivföräldrar har längtar efter barn väldigt länge och från de att man får barnbesked och en bild, så hinner det gå en stund. Dessutom vet de då att det barnet en dag ska bli deras barn. ENORM skillnad.

Det var ett av mina exempel där man kan älska ngn man inte träffat. Svaret på det blev frågan om jag älskade idoler som Brad Pitt också.... I slutänden resulterade det i ett inlägg Ess svarade på, vilket jag sedan svarade på...

Det enda jag gått emot "Regndamens" påstående att man måste känna ngn för att älska. Ett barn i magen - eller ett adoptivbarn - kan älskas av både mamma och pappa. Säkerligen även av mor och farföräldrar. Varför inte en faster? Det går tydligen heller i te för Regndamen. .

Då jag påpekade som sagt att det finns tillfällen där man kan älska ngn man inte träffat än. Och att man kanske inte skall bestämma vad andra människor känner.

Fast varför jämföra äpplen och päron? Pappans nya tjej är ju uppenbarligen inte helt frisk. Man kallar sig inte bonusmamma till ett barn man aldrig ens har träffat. Ett barn som man endast hört talas om under några få månader, samt sett några bilder av.

Jag kan hålla med i sak, i de som Ess och Regndamen skriver, jag har också svårt att se hur man kan älska någon man inte känner.

Samtidigt vet jag hur starka t ex blodsband kan vara, även om man aldrig har mötts, så jag skulle inte hålla det för otroligt.

Men det jag vänder mig emot är när man tar sig rätten att definiera ut andras kärlek som ickekärlek.

Det är som att definiera ut människor som ickekvinnor eller ickeföräldrar eller ickesvenskar osv, osv....det är kränkande och mycket oförskämt att sätta sig på så höga hästar.