amalie79 skrev 2015-11-18 08:24:56 följande:
Seven, du är en klok person, och skönt med någon som inte heller gillar överraskningar :) problemet är att för mig slår det över ibland.
I helgen som var hade jag försökt bestämma med min kompis att vi skulle hälsa på henne men hon svarade aldrig seriöst. Så jag var lätt irriterad på henne hela lördagskvällen. Sen visar det sig pp söndag morgon stt vi SKA åka dit- sambon har pratat med henne och de har bara skojat med mig. Jag bröt ihop i bilen o grät så tårarna sprutade. Jag hade lagt en hel lördagkväll- mina dyrbara lördagskvällar som håller på att rinna ifrån mig nu på att vara irriterad för något som inte hade behövts. Sambon blev helt förskräckt när jag snyftande skrek till honom att det är elakt att skoja med en människa med kontrollbehov vars liv håller på att hamna helt utanför hennes egen kontroll.
Jag vet faktiskt inte riktigt om jag har bestämt mig ens nu, men nu är ju barnet ett faktum och vid min ålder och med hyfsad ekonomi så gick det inte att motivera att välja något annat än att få barn när det nu hände. Man ångrar inte de barn man får sägs det ju, och jag ville inte ångra mig om fem-tio år när det är försent.
Mirakel- ja en del handlar nog om det, att man redan varit bonusmamma, fast det är ju bara sista tre åren iof. Det är en trygghet att sambon redan är förälder, å andra sidan, en enorm trygghet för mig.
Sen vill jag ha en annan sorts uppfostran av vårt barn än de har fått, de har aldrig behövt kämpa för någonting utan allt har serverats dem, om inte av föräldrarna så av farföräldrarna. De är snälla men lite egotrippade pga detta, men det tar sig ju äldre de blir.
Klart det är skönt när de åker ibland, och sambon vet att jag inte kunnat leva med dem på heltid, det har jag sagt rätt ut ( det har varit på tal nämligen, men då är det utan mig i ekvationen) skillnad så klart om det skulle inträffa något med mamman!
Jag är en person som behöver ladda, få lugn och ro, för att funka. Annars blir jag en dålig fru och bonusmamma. Det är även en av anledningarna till att jag bara vill ha (ja, eller vill eller inte eller hur det nu var :)) ett eget barn, jag har inte mer att ge utan att tappa bort mig själv. Jag gillar inte mina bonusar lika mycket, den yngre är mycket enklare, jag skulle offra ett finger för min stora katt, jag älskar honom lika mycket som sambon, men inte för min lilla katt.
Jag gör skillnad, inte bra men så är det. Så får jag vara lite knäpp då!
Jag tror man blir ledsen när ens barn gör dumheter. Just för att man älskar dem! Kan se på sambon hur ledsen och frustrerad han blir när killarna beter sig illa i skolan, mot mig eller något annat.
De tankarna du har kring dina bonusar, du tror inte att det till en viss del handlar om deras ålder? Jag tänker att en bebis är helt utlämnad och oskyldig oavsett om det är ditt eget eller ej. Lika så det lilla barnet. Jag minns när mina var riktigt små att jag älskade dem för allt de gjorde och fick ont i hjärtat när jag lännade dem ifrån mig. När barnen kommer upp i skolåldern kommer utmaningen. De får egna åsikter, starka viljor, de gör dumma saker som man som förälder måste reda ut. Det blir konflikter, särskilt med min 9 åring som är en riktig mini tonåring. Det är slitigt och jag ksn erkänna att jag tycker det är underbart när jag får en helg med min man då vi kan rå om oss själva.
Jag tror att det är helt orilmligt att att känna att man vill vara med sina barn varje minut hela barndomen. Behovet av tid för sig själv finns ju även om man blir förälder. Sedan växer behovet med tiden. Ibland när jag får "panik" hemma så åker jag och handlar, väljer en stor mataffär och kollar på allt, tar lång tid men så skönt och när jag kommer hem igen är jag mig själv igen.
