BF Januari 2016 :)

Ah fast det är jobbigt när det än kommer, en del får ju inget alls. Men en sak är säker - om den här graviditeten går vägen så är det sista gången jag utsätter mig för det!

Vi har faktiskt förskolan jättenära, typ 5-600 meter bort bara, men det är bara cykelvägar så därför jag inte kan ta bil. Sen typ lika långt till bussen därifrån, och sen en bit från bussen till jobbet. Det handlar om max 2 km per dag men det är alldeles för mycket i dagsläget känner jag. Foglossningsbältet är räddningen men tyvärr får jag smärtan efteråt istället, när jag ansträngt mig. Men sonen far fram på sin springcykel så jag behöver iaf inte släpa på vagn i trapporna eller så, det hade inte gått. Vi bor 2,5 trappor upp så jag är glad att han är så stor att han fixar dem själv. Min fina kloka unge. Undrar om jag kan dela en bild med mobilen? Ska testa... Om bilden kommer med så är det från när han pratar med bebisen i magen härom veckan. Det gör det ju värt det, även om jag lider av att han inte får all den aktivitet som jag skulle vilja ge honom.

Amalie: roligt att höra att någon mer har det lätt *peppar, peppar*. Jag hade läst så mycket om allt som kan vara jobbigt under graviditeten och är så förvånad över att jag knappt har drabbats av något alls, hade kunnat vara gravid hur länge som helst som det känns nu... Men har man otur kanske man får desto jobbigare förlossning, det är jag mer orolig för. Jag var lite inställd på kejsarsnitt och hade uppfattningen att det skulle vara lätt att få i USA, och det är det generellt, men inte på det sjukhus jag går. Där är man bestämd precis som i Sverige att utgångspunkten är vaginal förlossning, men jag hoppas att det faktum att förlossningsvården inte är underbemannad här som i Sverige gör att risken för förlossningsskador minskar. Jag är rädd att spricka men inte så rädd att jag känner att jag behöver gå i samtal kring det.

Den här helgen har jag inte gjort nånting känns det som... Det har jag - sorterat gamla barnkläder utifrån vad vi ska spara/skänka och fixat plats för bebisens prylar, tagit hand om tvätt och bakat bröd... men jag har liksom inte gjort nåt för skojs skull. Har varit tvungen att lägga mig efter 10-15 minuters aktivitet för att fogarna klagat, har inte varit ut mer än till tvättstugan en gång trots vackert höstväder, för att spara fogarna. Ska det vara såhär i tre månader till så kommer jag avlida av tristess... Men jag känner att jag behöver hämta kraft. Maken har ju varit hemma innan och skött allt med förskolan och jag har kunnat åka bil till jobbet, sen i torsdags jobbar han och måste ha bilen så jag måste fixa lämning och hämtning och busspendla till jobbet. Det blir långa promenader, som jag egentligen inte fixar, jag grät nästan när jag gick från jobbet i fredags. Efter TVÅ dagar! Kommer inte fixa 75% jobb länge till om det inte lättar. Jävla foglossning. Jag är så innerligt tacksam över att ha ett levande barn i magen och jag vill ju verkligen att hon ska stanna där inne de tre månader som är kvar, men FAN att min kropp ska vara så ovän med graviditeter!! Hittills har jag kunnat ta smärtan så mycket bättre men nu blev det liksom för mycket - att hela helgen få svara sonen med "nä jag kan inte leka med tågbanan, jag måste ligga ner", inte ens fixa att sitta och pyssla med honom. Stackars barn, den här lilla tiden han har kvar att vara ensambarn, jag hade velat verkligen kunna göra roliga saker med honom då!

Men fy fan!!! Så klart du kommer bli sjukskriven, Eller åtminstone så får de börja bekosta taxiresor åt dig så att du kan ta dig till jobbet. prata med din BM och berätta om hur läget är, du ska inte behöva ha det så här. Det klokaste min läkare sa till mig är att jag måste sluta tro att jag är duktig genom att tvinga mig till jobbet och istället inse att jag är duktig när jag inte går dit. Duktiga flickan syndromet är ingen bra sak att ha när man är gravid uppenbarligen!

Glömde svara på det där med fötterna - jag fick köpa höstskor i stl 39 nu och de är i minsta laget, men jag har 38 annars så jag vägrade 40! Fötterna växte sist också men för mig krympte de lite igen, kke inte helt men tillräckligt.

Ni som tänkt amma, har ni hört om det här att låta bebisen krypa till bröstet själv? Alltså att man efter förlossningen lägger bebis på magen och sen får hen krypa och börja suga själv. Visste inte om det med sonen så honom la vi till bröstet men det lät väldigt intressant tyckte jag. Dock svårare om mam föder med medicinsk smärtlindring. Om allt går vägen så skulle jag vilja prova men jag undrar om personalen tycker man är konstig då? Haha!