BF Januari 2016 :)

I vissa landsting är det ju ok att gå över tre veckor. Du kanske inte måste sättas igång riktigt ännu? Kanske hinner det starta av sig själv om du väntar några dagar till? Över helgen bara...

Hej igen alla! Har inte orkat läsa eller skriva här på några dagar men vi fick vår pojke i fredags 8/1, 3080 g och 51 cm! Samma längd som jag hade vid födseln och bara 100 g mer. Ganska liten räka . Jag blev kvar efter min rutinundersökning i torsdags för jag hade för högt blodtryck och sedan satte de igång mig men det hände inte så mycket, så sedan blev det tyvärr kejsarsnitt till slut efter ett drygt dygn på sjukhuset.

Själva operationen och bemötandet här på sjukhuset har varit bra men jag blev väldigt chockad över hur ont jag skulle ha efter snittet och har varit och är stundtals fortfarande väldigt svag och ledsen över att min graviditet slutade så. Hade kateter sedan de satte in epiduralen under värkarbetet (när jag forfarande trodde på vaginal förlossning) och första 18 timmarna efter snittet men sedan tog de ut den för att de tycker att man ska upp och gå på toa. Jovisst men jag har stundtals varit så svag och haft/har så sjukt ont av eftervärkar att jag bara kastar mig om halsen på den som ska hjälpa mig på toaletten och sedan kan jag knappt gå dit. Kissade på mig igår när jag precis var framme vid toaletten för vi hann inte ta ned trosorna, kändes SÅ förnedrande!! Började gråta och hulka och då gjorde det så ont i snittet att det kändes som att jag skulle dö. Gråter nu också när jag skriver detta men passar mig för att bli sådär hysteriskt ledsen för då gör det bara ondare.

Vet inte om det är jag som har väldigt låg smärttröskel men jag kan inte alls förstå hur någon frivilligt vill bli snittad - men man kan kanske ha lika ont av att spricka mycket av en vaginal förlossning så det är kanske pest eller kolera för dem som är förlossningsrädda och vill ha snitt därför. Men om inte så förstår jag inte varför någon frivilligt skulle välja snitt.

Har ju även varit väldigt förkyld och trodde at att jag var frisk men nu med smärtan i snittet så går det inte att hosta upp det lilla slem som är kvar i halsen och det känns därför konstant som att jag inte kan andas. Blir ju inte bättre av att jag ligger/halvsitter så mycket heller. Har sagt till ssk nu men syresättningen var bra och lungorna låter bra så får se om de kan göra något. Har varit uppe och gått med plastbaljan runt avdelningen två gånger och försökt ta stora andetag och sträcka på mig. Då känns det bättre men det funkar ju bara när bebisen är nöjd och det tar sådan tid att bara gå på toa, amma och äta. Hade tänkt hela dagen att jag skulle gå en promenad men lämnade inte rummet första gången förrän vid 21. Ni som har barn sedan tidigare, snälla säg att det blir bättre. Har knappt sovit någonting för han vill bara amma hela nätterna och blir hysterisk annars. Han är självklart jättefin men nu kommer tredagarsgråten som ett brev på posten .

Orkar inte läsa era inlägg just nu utan behöver bara ventilera hur jag det, men stort lycka till för er som har er upplevelse framför er, hoppas ni får det mycket bättre! Och hoppas allt gått bra för er andra som fött och att ni också fått friska bebisar!!

Jag tycker inte det är gnäll, det är farhågor och obehag som är värt att ta på allvar. Svårt det där när aurorasamtalen fokuserat på nån sorts försäkran att det värsta inte kommer hända, jag har svårt för försäkringar (antagligen utifrån min utbildning, det funkar inte alls i kbt). Ja, sannolikheten är oerhört låg för att nåt illa ska hända, men rädslan är verklig och går sällan att övertala bort. Hjärnan kommer bara där med sitt "ja men NÅN får ju den där jobbiga upplevelsen..." och så är det igång. De kan vara hur övertygade som helst om att allt kommer gå bra (och sannolikheten för det är ju extra hög eftersom det gick så bra för dig förra gången), men om du inte blir tagen på allvar med det du är orolig för så kommer du ju inte kunna slappna av heller! Då tänker jag på det med att de inte läst din journal ordentligt när du varit inne och att de avfärdat din rädsla för undersökningar som bara vanligt obehag.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt riktigt, jag tror inte det hjälper om jag säger till dig att jag tror att det kommer gå bra även om det blir igångsättning för dig (för det tror jag), men jag förstår din frustration och din ökade oro inför igångsättning. Jag hoppas du slipper, och framförallt hoppas jag att du får en så bra upplevelse som möjligt även om det blir en igångsättning.

Vi har tyvärr många ibland vänner och familj som varit den där någon. Det betyder ju inte att jag har sämre odds, men det där "det är väldigt ovanligt" biter inte riktigt på mig..