BF Januari 2016 :)

Hej igen alla! Har inte orkat läsa eller skriva här på några dagar men vi fick vår pojke i fredags 8/1, 3080 g och 51 cm! Samma längd som jag hade vid födseln och bara 100 g mer. Ganska liten räka . Jag blev kvar efter min rutinundersökning i torsdags för jag hade för högt blodtryck och sedan satte de igång mig men det hände inte så mycket, så sedan blev det tyvärr kejsarsnitt till slut efter ett drygt dygn på sjukhuset.

Själva operationen och bemötandet här på sjukhuset har varit bra men jag blev väldigt chockad över hur ont jag skulle ha efter snittet och har varit och är stundtals fortfarande väldigt svag och ledsen över att min graviditet slutade så. Hade kateter sedan de satte in epiduralen under värkarbetet (när jag forfarande trodde på vaginal förlossning) och första 18 timmarna efter snittet men sedan tog de ut den för att de tycker att man ska upp och gå på toa. Jovisst men jag har stundtals varit så svag och haft/har så sjukt ont av eftervärkar att jag bara kastar mig om halsen på den som ska hjälpa mig på toaletten och sedan kan jag knappt gå dit. Kissade på mig igår när jag precis var framme vid toaletten för vi hann inte ta ned trosorna, kändes SÅ förnedrande!! Började gråta och hulka och då gjorde det så ont i snittet att det kändes som att jag skulle dö. Gråter nu också när jag skriver detta men passar mig för att bli sådär hysteriskt ledsen för då gör det bara ondare.

Vet inte om det är jag som har väldigt låg smärttröskel men jag kan inte alls förstå hur någon frivilligt vill bli snittad - men man kan kanske ha lika ont av att spricka mycket av en vaginal förlossning så det är kanske pest eller kolera för dem som är förlossningsrädda och vill ha snitt därför. Men om inte så förstår jag inte varför någon frivilligt skulle välja snitt.

Har ju även varit väldigt förkyld och trodde at att jag var frisk men nu med smärtan i snittet så går det inte att hosta upp det lilla slem som är kvar i halsen och det känns därför konstant som att jag inte kan andas. Blir ju inte bättre av att jag ligger/halvsitter så mycket heller. Har sagt till ssk nu men syresättningen var bra och lungorna låter bra så får se om de kan göra något. Har varit uppe och gått med plastbaljan runt avdelningen två gånger och försökt ta stora andetag och sträcka på mig. Då känns det bättre men det funkar ju bara när bebisen är nöjd och det tar sådan tid att bara gå på toa, amma och äta. Hade tänkt hela dagen att jag skulle gå en promenad men lämnade inte rummet första gången förrän vid 21. Ni som har barn sedan tidigare, snälla säg att det blir bättre. Har knappt sovit någonting för han vill bara amma hela nätterna och blir hysterisk annars. Han är självklart jättefin men nu kommer tredagarsgråten som ett brev på posten .

Orkar inte läsa era inlägg just nu utan behöver bara ventilera hur jag det, men stort lycka till för er som har er upplevelse framför er, hoppas ni får det mycket bättre! Och hoppas allt gått bra för er andra som fött och att ni också fått friska bebisar!!

Jag har haft en del då jag är uppväxt här. Å jag tycker att de ignorerar en så lätt här å verkar mest vilja få besöket ur världen :(

Usch vad jobbigt! Krya på er!!

Nu vet jag inte vart ni bor men jag är inne på min 4:e vecka m förkylning och var till vc förra måndagen.

Där tog de direkt kikhosta prov på mig (var inte ens min ide) och då sökte jag inte för hosta utan för att jag nu varit hes och supertät i näsan i 4 veckor. Lite hostig men inte som beskrivningarna på kikhosta.

Iallafall fall så sa dr att här hos oss så har alla hälsocentralen sjukhus o dyl fått pm om att ta kikhosta prov på alla m långdragna förkylningar för vi har tydligen väldigt många fall av det här just nu...

Lite frustrerad nu. Maken har efter sin förkylning fått en hemsk hosta nu, rethosta utan dess like så han nästan storknar, inga hostdämpande hjälper. Varken han eller jag har haft kikhosta eller är vaccinerade så jag blev lite nervös för bebis, bad honom ringa vc. De fullständigt ignorerade den oron och skulle skriva ut Mollipect utan undersökning ens... Ok jag förstår att sannolikheten inte är så stor för att det skulle vara kikhosta men jag har hostat så jag kräkts flera ggr förra veckan och nu har han så hemsk hosta. Varför kan de inte bara ta ett prov?! Eller iaf ta in honom för undersökning... Jag har sagt till honom att byta vc eftersom jag blivit nonchalerad där och bytt men han tar sig ju aldrig för sånt...

Hej!

Jag är läkare och jag tycker att ni ska stå på er. På vc är det en miljon patienter som "gnäller" över långdragen hosta och för det allra mesta är det helt ofarligt. Och det är det säkert nu med, åtminstone för din man. Men när det snart är ett spädbarn med i bilden måste man ta det på större allvar, jag hade definitivt tagit ett prov om ni kom till vårdcentralen där jag jobbar. Ring igen och insistera på ett läkarbesök, poängtera att kikhosta är farligt för spädbarn och att mannen troligen ska ha behandling för att skydda barnet OM det visar sig vara kikhosta.

Hej igen alla! Har inte orkat läsa eller skriva här på några dagar men vi fick vår pojke i fredags 8/1, 3080 g och 51 cm! Samma längd som jag hade vid födseln och bara 100 g mer. Ganska liten räka . Jag blev kvar efter min rutinundersökning i torsdags för jag hade för högt blodtryck och sedan satte de igång mig men det hände inte så mycket, så sedan blev det tyvärr kejsarsnitt till slut efter ett drygt dygn på sjukhuset.

Själva operationen och bemötandet här på sjukhuset har varit bra men jag blev väldigt chockad över hur ont jag skulle ha efter snittet och har varit och är stundtals fortfarande väldigt svag och ledsen över att min graviditet slutade så. Hade kateter sedan de satte in epiduralen under värkarbetet (när jag forfarande trodde på vaginal förlossning) och första 18 timmarna efter snittet men sedan tog de ut den för att de tycker att man ska upp och gå på toa. Jovisst men jag har stundtals varit så svag och haft/har så sjukt ont av eftervärkar att jag bara kastar mig om halsen på den som ska hjälpa mig på toaletten och sedan kan jag knappt gå dit. Kissade på mig igår när jag precis var framme vid toaletten för vi hann inte ta ned trosorna, kändes SÅ förnedrande!! Började gråta och hulka och då gjorde det så ont i snittet att det kändes som att jag skulle dö. Gråter nu också när jag skriver detta men passar mig för att bli sådär hysteriskt ledsen för då gör det bara ondare.

Vet inte om det är jag som har väldigt låg smärttröskel men jag kan inte alls förstå hur någon frivilligt vill bli snittad - men man kan kanske ha lika ont av att spricka mycket av en vaginal förlossning så det är kanske pest eller kolera för dem som är förlossningsrädda och vill ha snitt därför. Men om inte så förstår jag inte varför någon frivilligt skulle välja snitt.

Har ju även varit väldigt förkyld och trodde at att jag var frisk men nu med smärtan i snittet så går det inte att hosta upp det lilla slem som är kvar i halsen och det känns därför konstant som att jag inte kan andas. Blir ju inte bättre av att jag ligger/halvsitter så mycket heller. Har sagt till ssk nu men syresättningen var bra och lungorna låter bra så får se om de kan göra något. Har varit uppe och gått med plastbaljan runt avdelningen två gånger och försökt ta stora andetag och sträcka på mig. Då känns det bättre men det funkar ju bara när bebisen är nöjd och det tar sådan tid att bara gå på toa, amma och äta. Hade tänkt hela dagen att jag skulle gå en promenad men lämnade inte rummet första gången förrän vid 21. Ni som har barn sedan tidigare, snälla säg att det blir bättre. Har knappt sovit någonting för han vill bara amma hela nätterna och blir hysterisk annars. Han är självklart jättefin men nu kommer tredagarsgråten som ett brev på posten .

Orkar inte läsa era inlägg just nu utan behöver bara ventilera hur jag det, men stort lycka till för er som har er upplevelse framför er, hoppas ni får det mycket bättre! Och hoppas allt gått bra för er andra som fött och att ni också fått friska bebisar!!

Måste gnälla lite (eller mycket)! Ju längre jag sitter hemma och väntar (bf+13 idag) desto mer stirrar jag upp mig inför igångsättningen som ska bli på onsdag . Jag gick på aurorasamtal inför både förra och denna förlossningen, mestadels pga rädsla för nålar, gynundersökningar, sugklocka och att brista.

Tyckte att jag fick bra stöd inför första förlossningen, men mycket av "stödet" gick ut på att säga att saker och ting jag är orolig över är ovanligt och troligtvis inte inträffar,samt att säga att andra saker INTE gör ont trots att människor påstår det. Nu gick förra förlossningen som en dans (i raketfart) så då fick de rätt, det blev inga komplikationer och några undersökningar hanns knappt med. 

Stödet inför denna förlossningen har mycket gått ut på samma sak, samt att de sagt gång på gång att eftersom förra gick så bra ska du se att denna gör det också. Om det nu blir igångsättning känns det som att den mattan rycks bort under fötterna på mig  Om det blir igångsättning kommer det att bli flera gynundersökningar, så är det bara. Jag fattar att ingen tycker att de är roliga men jag är verkligen livrädd för dem och får ångest bara av att tänka på det. Jag tycker det gör ONT. Säkert för att jag är så rädd men så är det iaf. Trots att det står i min journal nonchaleras det alltid... När vi var inne på förlossningen i v.28 pga blödning bad jag dem läsa min journal, men både bm och läkaren sa bara "denna undersökningen gör inte ont, det går alltid bra".

Ringde till förlossningen i torsdags och lämnade ett meddelande till min aurora att hon skulle ringa mig. Har inte hört något ännu så ringde tillbaka idag, det var hon som svarade med det var kaos på förlossningen (känns betryggande) så hon skulle ringa tillbaka i em när hon gått av sitt skift.

Blä blä blä, vill bara att bebisen ska bestämma sig för att komma av sig själv så snart som möjligt  Phu, det blev verkligen mycket gnäll..