BF Januari 2016 :)

Dags å trycka i sig ännu en ananas!! Kan ju inte skada iallafall tänker jag!

Hej igen alla! Har inte orkat läsa eller skriva här på några dagar men vi fick vår pojke i fredags 8/1, 3080 g och 51 cm! Samma längd som jag hade vid födseln och bara 100 g mer. Ganska liten räka . Jag blev kvar efter min rutinundersökning i torsdags för jag hade för högt blodtryck och sedan satte de igång mig men det hände inte så mycket, så sedan blev det tyvärr kejsarsnitt till slut efter ett drygt dygn på sjukhuset.

Själva operationen och bemötandet här på sjukhuset har varit bra men jag blev väldigt chockad över hur ont jag skulle ha efter snittet och har varit och är stundtals fortfarande väldigt svag och ledsen över att min graviditet slutade så. Hade kateter sedan de satte in epiduralen under värkarbetet (när jag forfarande trodde på vaginal förlossning) och första 18 timmarna efter snittet men sedan tog de ut den för att de tycker att man ska upp och gå på toa. Jovisst men jag har stundtals varit så svag och haft/har så sjukt ont av eftervärkar att jag bara kastar mig om halsen på den som ska hjälpa mig på toaletten och sedan kan jag knappt gå dit. Kissade på mig igår när jag precis var framme vid toaletten för vi hann inte ta ned trosorna, kändes SÅ förnedrande!! Började gråta och hulka och då gjorde det så ont i snittet att det kändes som att jag skulle dö. Gråter nu också när jag skriver detta men passar mig för att bli sådär hysteriskt ledsen för då gör det bara ondare.

Vet inte om det är jag som har väldigt låg smärttröskel men jag kan inte alls förstå hur någon frivilligt vill bli snittad - men man kan kanske ha lika ont av att spricka mycket av en vaginal förlossning så det är kanske pest eller kolera för dem som är förlossningsrädda och vill ha snitt därför. Men om inte så förstår jag inte varför någon frivilligt skulle välja snitt.

Har ju även varit väldigt förkyld och trodde at att jag var frisk men nu med smärtan i snittet så går det inte att hosta upp det lilla slem som är kvar i halsen och det känns därför konstant som att jag inte kan andas. Blir ju inte bättre av att jag ligger/halvsitter så mycket heller. Har sagt till ssk nu men syresättningen var bra och lungorna låter bra så får se om de kan göra något. Har varit uppe och gått med plastbaljan runt avdelningen två gånger och försökt ta stora andetag och sträcka på mig. Då känns det bättre men det funkar ju bara när bebisen är nöjd och det tar sådan tid att bara gå på toa, amma och äta. Hade tänkt hela dagen att jag skulle gå en promenad men lämnade inte rummet första gången förrän vid 21. Ni som har barn sedan tidigare, snälla säg att det blir bättre. Har knappt sovit någonting för han vill bara amma hela nätterna och blir hysterisk annars. Han är självklart jättefin men nu kommer tredagarsgråten som ett brev på posten .

Orkar inte läsa era inlägg just nu utan behöver bara ventilera hur jag det, men stort lycka till för er som har er upplevelse framför er, hoppas ni får det mycket bättre! Och hoppas allt gått bra för er andra som fött och att ni också fått friska bebisar!!

Kämpa på både ni som är på G och ni som har ers guldklimpar i er famn. Allt är inte rosenskimrande i början, jag minns hur besviken jag själv var när jag inte blev himlastormande förälskad i bebisen på en gång. En förlossning är tuff även när allt går som det ska, tillåt er en hel del självlmkan för det blir bättre!

Själv är jag idag 39+0 och har hela dagen haft oregelbundna sd/förvärkar... Hoppas så innerligt att det är på G snart! Hur har ni haft det med slemproppen, ni som fött eller är mitt uppe i värkarbete? Första gången gick min slempropp en vecka innan, andra gången märkte jag vare sig när slempropp eller vatten gick. Hade gärna sett lite slem så man vet att det närmar sig även om det ändå kan dröja...