BF Januari 2016 :)

En fråga, ikväll så har det känns lite konstigt kring naveln, huden känns väldigt tunn och utspänd. Smörjde magen med olja men det hjälpte inte alls. Sen när jag gick och la mig så gjorde det riktigt ont när jag la mig på sidan och det känns typ som magmusklerna verkligen delat på sig. Det spänner och drar och är så pass obehagligt att jag helst inte vill röra mig alls. Jag försökte palla upp magen med kuddar och lyckades somna, men vaknade av att jag behövde byta sida, men det värker så konstigt runt naveln nu att jag helst skulle vilja hålla ihop huden där på något sätt... Någon annan som känner igen detta?

Annars kanske jag klarar en liten tur ner till affären här på torget med skrutt tryggt nedbäddad i vagnen. Tänkte ändå gå ut en liten vända idag om vi kände för det.

Sådärja, varit hos bm och allt såg bra ut! Bebis ligger långt ner och det låter ju bra det. Jag har så ruggigt stabila värden den här graviditeten så det känns som att nåt bara hakat upp sig, haha, men det är ju bra. Blodtrycket konstant 120/80, bebis hjärtslag ständigt 140, bara sf-måttet som ökar -helt enligt kurvan. Fick en ny tid 25/1, bm poängterade att hon tror det är högst osannolikt att vi ses då, det är ju hoppingivande men jag måste nog försöka ställa in mig på att det blir besök då ändå... För säkerhets skull.

Känner inte igen det men det låter inget skönt alls. <3

Det kan säkert vara magmusklerna. När mina delades när jag väntade sonen så small det riktigt till - inte med ljud men det kändes så. Den första tiden efteråt fick jag liksom hålla emot när jag rörde mig för att det som du säger kändes så tunt. Det blev bättre med tiden och den här gången har det inte känts alls lika illa som tur är. Magmusklerna gick ändå ihop bra, fick jag bekräftat när jag var tillbaka till sjukgymnasten efter ett par månader, så det verkar inte ha betydelse för den biten iaf. Men tusan så obehagligt det är!

Precis så har jag också! Det började för typ två veckor sedan, var riktigt obehagligt till en början, kändes som huden skulle spricka upp. Gick och försökte hålla in magen, dels med händerna och dels med djupa magmusklerna. Nu har det lugnat sig och jag tänker inte på det så mycket.

Det måste ju vara nåt med magmusklerna/linea alba som håller ihop dem eller själva huden kring naveln. Har bestämt mig för att det värsta som händer är att det blir fult och skrynkligt när barnet är ute om det är huden. Är det musklerna/linea alba borde det kunna läka ihop sedan. Och det går inte att göra nåt för att förhindra det..

Jag tycker att jag känner igen det du beskriver men hade det för någon vecka sedan. Sjukt obehagligt men efter två dar var det borta. Nu känns det som naveln ska ploppa ut ibland när jag vänder mig men inget konstant.

Jag tror inte min navel kommer ploppa ut, har en väldigt djup inåt navel normalt, men om det gör det så är det fasen nu det kommer hända!! Vilken vecka är du i? 

Oj så mycket hinner inte kommentera ikapp!

Framförallt så tänker jag på dig Seven, vilken upplevelse. Hoppas du repar dig snart och kan njuta av din bebis!

Nu har det kommit många bebisar minsann grattis till alla, så duktiga vi är! Ja jag säger vi för även om jag fick panik och skrek under förlossningen så klarade jag det! Jag klarade droppen och sugklockan och klippet och tom att Edan inte tog som den skulle. Dessutom så blödde jag 2,3 liter och fick 2 påsar blod så det blev lite mer drama än jag önskat och jag grät och mådde skit men jag överlevde!

Mycket tack vare att sambon var helt otrolig, kolugn och visste precis hur han skulle hantera mig, och världens goaste barnmorska på Mölndals förlossning. Tyvärr så fick hon inte vara med hela vägen men hon kom ner till oss på lördag kvällen på BB bara för att kolla upp oss och hon hade dessutom ringt in när hon kom hem på morgonen för hon hade inte kunnat gå och lägga sig utan att veta hur det gått!

Allt startade med vattenavgång på onsdag kväll bara sådär. Vi åkte in för koll, inga värkar, men på väg hem startade de. Hann vara hemma i två timmar, i duschen, sen fick vi åka tillbaks. Jag är såklart skiträdd och gråter av smärta men tror det är jag som är mesig- det har ju just börjat. Men denna otroliga bm, jämngammal med mig, ser mig i ögonen och säger: du ska ingenstans, är du inte igång och mår så här så får vi sätta igång dig.

Men jag var 7-8 cm öppen så det var helt klart riktiga värkar från start, samma som för min syster. Från ingenting vid kollen tidigsre på kvällen till detta.

Resten av natten är ett enda virrvarr. Läkare tog prov på barnets skalp pga hjärtljud. Jag får antibiotikadropp pga feber. Edan tar inte utan tillslut säger bm till om spinalbedövning så jag får en välbehövlig vila. Det kliar överallt av den så sambon får klia, hela jag vrider mig av klåda :)

Morgonen kommer och jag krystar, växlar mellan liggande och stående på knä, inte så ont men detta helvetes tryck. Han åker upp och ner men kommer inte hela vägen. Orken tryter och tillslut säger läkaren ifrån att det blir sugklocka.

Ut kommer han pp första försöket och jag tror jag ska dö. Minns att jag sa till sambon att nu dör jag ju och säg till mamma att jag älskar henne. Och att jag aldrig mer får se Blixten( min gamle katt) och att jag hade velat se min systerdotter växa upp.

Men ut kom han och upp på mitt bröst. Sen fick sambon ta honom för jag blödde och blödde. Såg högvis med blodiga trasor medan jag flåsade lustgas, fick lov att behålla den.

2,3 liter blod fattigare och inlindad i täcken låg jag kvsr på förlossningen hela eftermiddagen, sov och blrv matad av sambon med pannkaka och saft.

sen fattade eftermiddagspersonalen beslutet att ge mog de två påsar blod som beställts o efter det så var jag på väg åt rätt håll igen.

Pojken var 53 cm lång och 4565 tung. Åtta kilo rasade av mig tills jag kom hrm igår. Nu ammar jag och myser med honom och hoppas det rinner till så att jag räcker till för denne store lille kille. :)

Och ont i stygnen i rumpen men annars är allt ok.