Exakt på vilket sätt kommer barnen främst? Jag undrar detta varje gång jag hör uttrycket. Ingen vettig människa skulle ju be sin partner "välja" mellan barnen och partnern så på vilket sätt menar ni att barnen kommer först?
Helt ärligt så förstår jag inte ert tvärsäkra resonemang om att den som inte offrar sin partner till förmån för sina barn är ett monster. Själv har jag otroligt svårt att ens kunna föreställa mig en situation där jag skulle tvingas välja och än mindre kan jag föreställa mig vilket val jag i så fall skulle gjort. Jag har tre barn och jag älskar dem oändligt mycket och jag kan inte tänka mig livet utan dem. Å andra sidan älskar jag deras pappa oändligt mycket också och jag kan inte föreställa mig livet utan honom heller. Om några år kommer mina barn att flytta hemifrån. Då måste jag klara att leva utan dem eftersom de kommer skapa egna familjer och nya liv. Då är min man allt jag har. Jag ser på min svärmor som förlorade sin man för några år sen hur svårt det är när ens livs kärlek bara försvinner. Visst, hon har sina barn kvar men de kan ju aldrig ersätta ens livs kärlek. De finns där men aldrig på samma sätt. Så till skillnad från alla er som är så tvärsäkra på att barnen alltid går först, hur kan ni vara så säkra? Jag kan helt ärligt säga att jag hoppas jag aldrig behöver välja för jag vet inte om jag skulle kunna välja.
Kan det vara skillnad mellan män o kvinnor? Många kvinnor är beredda att offra sina liv för att få barn. Kanske ändras vår syn där, under graviditeten då vi kan känna barnet klappa vår mage inifrån?
Självklart, men då befinner man sig i ett dåligt förhållande. Jag skulle aldrig nånsin anse min partner som utbytbar eller inte viktig. Min partner betyder så mycket för mig, jag älskar honom. Det gör man knappast om man har den synen att man lika gärna lever utan sin partner kan jag tänka mig.
Men usch så ni pratar, en del, eller många av er. Var glada att ni lever, att ni har era älskade barn och var rädd om kärleken. Sluta att jämföra kärlekar och fundera på vem ni ska låta brinna inne. Fy, om man verkligen råkar ut för en katastrofsituation, jag skulle fan inte slå mig för bröstet vem som än slank ur min hand, vem som än sjönk inför mina ögon, vem som än flöt död förbi mina ögon, vem som än slukades utan att jag kan göra något. Eller om jag aldrig fick se mina älskade igen.
Varför detta behov att sätta en rangordning? Du vet ju ändå inte vad livet bär med sig.
Ursrungligen låg denna tråd under "styvföräldrar" och jag har aldrig läst en tråd som handlat om en incident med en brand eller stup eller någon annan katastrof. Det har handlat om vardagssaker och enligt mig kommunikationssvårigheter.