Ni som säger att barnen kommer före eran partner!?

Barnen är det viktigaste i ens liv.
Partnern är utbytbar eller behövs inte. 
Kärleken till barnen kan aldrig dö. Den är störst av allt och villkorslös. Man skulle ge sitt liv för dem.
Kärleken till partnern dör eller får sig en massa smockor. Förhållandet till partnern tar ofta slut. 
Barnen ger dig förhoppningsvis barnbarn. 
Partnern ger dig ofta grå hår och bekymmer - till och med olycka.

Folk väljer bort sina sambos, män, pojkvänner - ofta flera gånger om. 
Barnen är det ingen vettig förälder som någonsin skulle välja bort.

Kan det vara skillnad mellan män o kvinnor? Många kvinnor är beredda att offra sina liv för att få barn. Kanske ändras vår syn där, under graviditeten då vi kan känna barnet klappa vår mage inifrån?

Har man någonsin haft existentiella funderingar, förstår man meningen med livet när man fått och fostrat barn. En erfarenhet man inte kan ha om man inte blivit förälder.

Det kanske är så för vissa, men för mig har det varit samhörigheten, barnets utsatthet,  min föräldraroll och den kärlek jag både givit och fått som har upplyst mig om att mina barn är det absolut viktigaste i mitt liv. Säkert kommer jag att känna så för eventuella framtida barnbarn också. 
Nu när mina barn är runt 20, är vi ett tight team som hjälper varandra när någon behöver hjälp. Det har i och för sig pågått hela tiden, men nu är barnen så stora att även de har förmåga att hjälpa när mamma behöver hjälp.
Vi har gått igenom en massa jobbiga saker som vi har överlevt, men det har också gjort oss till ett starkt team. Den trygghet vi har i varandra är oersättlig och mycket stark.

Vilken skrämmande syn på sin partner!

Håller med.

Bara för att man på ren instinkt skulle rädda sitt barn först (vilken ingen med säkerhet kan säga, man bara tror att man skulle göra det), så betyder ju inte det att ens partner är utbytbar eller inte behövd. 

Anser man att partnern är utbytbar, att det inte spelar någon roll om han försvinner, ja då har man ett uruselt förhållande.

Klart kärleken till barnet kan dö/minska.

En partner kan ersättas. Folk gifter sig och skiljer sig hela tiden. Blir övergivna av sitt livs kärlek och kommer över det. Ytterst sällan ser man folk byta ut sina barn. Att förlora ett barn är vedertaget som den största tragedin en människa kan råka ut för i alla tider och alla kulturer. Att resonera som man ju alltid kan skaffa ett "nytt barn" visar med tydlighet att man inte har normala band till sitt barn utan lider av nån slags känslomässig störning. När man inte har den naturliga känslan för sitt barn är det nog oerhört svårt att sätta sig in i att nirmala föräldrar faktiskt skulle offra både sig själv och sin partner för barnet. Man utgår ifrån sina egna onormala känslor och tror säkert ärligt att andra mest slänger sig med floskler.

Jovisst, det är självklart men talar du om det för din partner? Du vet, så där så hen vet sin plats. Det är viss skillnad på att veta att man sätter barnen främst och på att känna behov av att påpeka för någon att man gör det.

Cirka 50 % av alla äktenskap slutar i skilsmässa. www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Nastan-54-000-aktenskap-tog-slut-2013/
När det gäller förhållanden utan äktenskap torde andelen vara betydligt mycket högre.
Självklart är en sambo, partner eller make/maka utbytbar eller inte nödvändig för att fortsätta leva! Riktigt gott till och med - och betydligt bättre än med en belastande partner.
Folk bryter upp hela tiden, vilket är ett friskhetstecken. Många fler borde ta sig ur destruktiva, begränsande, sorgliga förhållanden. Inte minst för barnens skull.