Ni som säger att barnen kommer före eran partner!?

På det sättet att min man är vuxen, fullt kapabel att själv göra genomtänkta val, han behöver inte handledas eller övervakas, kontrolleras, skjutsas och hämtas. Han kan klä sig efter väder, laga mat, passa tider, akta sig för bilar och låta bli att hoppa i vattenpölar. Han kan vänta tills toaletten är ledig utan att kissa ner sig, han kan vänta tills jag har tid med honom utan att kasta sig på golvet av frustration och vråla utöver sig.

Mina barn däremot tillägnar sig dessa färdigheter allteftersom de blir äldre och lär sig genom handledning, fostran och övervakning. De behöver lära sig att vänta, att dela, att planera.

Därför går mina barn alltid före min man.

Inte alla kvinnor, men de allra flesta. Exfruar vill oftast jävlas på varje sätt de kan, flytta långt bort för att försvåra umgänge, bearbeta ett av barnen (hennes favorit) för att dela upp syskonen, försvårar för den nya kvinnan i mannens liv mm mm. Allt för att jävlas.

Ny fruar med egna barn beter sig illa mot mannens barn och tvingar honom mlm att välja mellan henne (kanske även den nya familjen) och de tidigare barnen.

Men jag har lärt mig att 95% av alla kvinnor är egoistiska, småsinta, misunsamma och elaka, så jag nöjer mig med att vara singel och pappa. Varannan helg och på lov kan jag träffa kvinnor, annars får det vara.  

Barnen har ju liksom inget val?
Jag är med min partner för att jag vill det, det är något jag väljer om o om igen. Likadant för min partner.
 Jag skulle rädda mina barn före min partner. Jag har ett ansvar över mina barn.
Jag har valt att "skaffa" barnen.

Så jo jag vågar nog påstå att jag sätter mina barn framför min partner på ett eller annat sätt.

Detta är anledningen till att jag inte vill ha barn. Först ska man förstöra sig och bli fet med graviditet och förlossning, sen tar en unge över förstaplatsen och man blir bortprioriterad?!

Nej, partner och barn kommer på samma plats, annars kan det vara!

Oj.. Vad sorgligt.
Jag skulle riskera mitt liv för vilket barn som helst.

Min man är en vuxen människa. Vi klarade oss utmärkt själva innan vi träffades, och vi kan klara oss utmärkt själva nu också.
Vi har själva valt att leva tillsammans, det är ett val som vi gjort. Ingen tvingade oss, ingen gjorde valet åt oss.

Våra barn har INTE valt själva. VI har valt att skaffa dem. I samma stund som vi beslutade att skaffa barn så beslutade vi också att fullt ut ta ansvar för en annan människas väl och ve. En annan människas liv.

Jag älskar min man, jag vill verkligen inte leva utan honom! Jag lider när han lider, jag gläds när han gläds. Ett liv utan honom ter sig tomt och meningslöst.
Men jag har inte ansvar för honom på det viset som jag har för mina barn.

Och ärligt talat så kan min kärlek till barnen inte jämföras med någon annan kärlek. Och jag vet att min man känner likadant.

Begriper inte hur det kan vara såååå svårt att fatta begreppet "barnen kommer först" om man är normalbegåvad? Det är väl uppenbart att ingen menar att barnens vilja och önskningar går före allt annat i meningen "min partner hänger från fönsterbläcket men om lillen vill leka med lego så är det viktigare än att ge min partner en stege"

Att barnens behov kommer först handlar även om att barn ska lära sig dela, vänta och ta hänsyn till andra.

Att sätta barnen först handlar om mer fundamentala saker, som vem räddar jag om huse brinner, eller vem får sista brödsmulan om familjen svälter. Det handlar även om saker som grundläggande trygghet och levnadsvillkor. Låter jag mitt barn leva i otrygga förhållanden för att min partner super eller har kort stubin? Lämnar jag min ettåring till barnvakt en hel vecka för att min partner har behov av partid... Kärleken till ett barn SKA vara nåt utöver annan kärlek. Det är ordnat så av naturen. Allt annat är avvikelser.

Men säger du det till en ny partner? För jag tycker det är ganska självklart att man har ett enormt ansvar för sina barn och inget man behöver fantisera ihop en katastrofsituation med en rangordningsutgång.

Vilket härligt förhållande ni verkar ha, true love

Om min man skulle tycka att hela familjen skulle åka på golfresa hela semestern skulle jag såklart inte gå med på det. Barnen skulle inte upskatta den resan.
Barnen kommer före såklart.
Därmed inte sagt att vi skulle tillbringa 4 veckor på lalandia eller annat liknande. En kompromiss skulle det få bli helt enkelt.

Eller säg att jag har 100 kr. Det är allt jag har. Min man behöver 1 par nya strumpor, och mina barn behöver fika till utflykten på dagis. Självklart köper jag fika till utflykten ist för att ge min man mina sista 100:- så han kan köpa strumpor.