Exakt på vilket sätt kommer barnen främst? Jag undrar detta varje gång jag hör uttrycket. Ingen vettig människa skulle ju be sin partner "välja" mellan barnen och partnern så på vilket sätt menar ni att barnen kommer först?
Jag undrar ofta hur man kan ha ett fungerande förhållande om man alltid sätter partnern i andra hand. När jag möter det uttrycket "klart barnen kommer först" så handlar det SÄLLAN om barns basala behov utan att partnern (ofta i sammanhanget där partnern inte är barnens andra förälder) skall komma i andra hand i ALLT. Då kan jag inte låta bli att undra om det inte finns en anledning till att det gamla förhållandet sprack...
I vår familj är alla lika mkt värda. Ingen kommer på andra plats utan alla är lika viktiga. Dock prioriteras familjemedlemmar behov och önskningar efter vad som, basalt , är viktigast just då.
Om min minsta skall sova får resten av familjen vara lugnare o tystare. Om min bonus behovet hjälp med läxorna går det före min sons önskan att leka. Om min man inte hunnit äta på hela dagen går det före barnens önskan/behov av att gå ut osv.
Annars ser jag det inte som en familj utan vuxna med barn som lever tillsammans.
Ibland kan ju bonusföräldern känna sig utanför när umgängesföräldern umgås med sitt barn, men det innebär ju inte att bonusförälderns behov är viktigare. Den personen är ju vuxen och får försöka jobba med sina egna känslor. Likaså kan det vara så att ett vh-helgbarns aktiviteter alltid prioriteras framför resten av familjen.
Likaså om ett barn blir sjukt får ju föräldern vabba även om de hade något gemensamt inplanerat som får ställas in.
Sedan gäller nog regeln att barnen går före på ett annat vis när man inte längre lever som kärnfamilj. I kärnfamiljen vill båda föräldrarna oftast ge sitt barn det bästa och prioriterar tillsammans. I bonusfamiljen är det föräldern som får ta ansvar för barnets behov, vilja och rättigheter. Det är mycket lättare att försvara sitt eget barn än att känna att det gör fel. Det kan jag märka med sambon som oftast bortförklarar varför hans 10-åring alltid lämnar tvätt eller saker kvar på golvet när hon åker. Han som man ser inte dessa saker och då barnen har gemensamt rum är det jag som får plocka efter henne, inte att han går in och ser till att hon skärper sig.
Det där känner jag inte alls igen.
Det du pratar om handlar ju om att ge och ta och att alla nångång får stå tillbaka även barnen, det är ju precis som du skriver väldigt sitautionsbundet och beroende av omständigheterna.
För mig handlar uttrycket barnen går först verkligen om basala basbehov, inte om barnets vilja.
Behov och vilja är två olika saker.
Men om det börjar brinna här hemma skulle jag ha räddat barnet innan mannen, av en mängd orsaker, inte minst för jag utgår ifrån att han har en större kapacitet att ta sig ut än vad ett litet barn har.
Om han skulle slå barnen skulle jag lämna honom och jag hoppas att han skulle göra likadant.
Går vi vilse i skogen och är hungriga och det finns bara ett bröd kvar ger vi det båda till barnet som behöver näringen bäst.
Såna saker menar jag när jag säger att barnet går först.
Inte att barnet ska få regera hemmet som en kung.
Det vore ju inte ens att sätta barnets bästa främst, även barn måste lära sig att dom inte alltid kan få som dom vill.
Ibland kan ju bonusföräldern känna sig utanför när umgängesföräldern umgås med sitt barn, men det innebär ju inte att bonusförälderns behov är viktigare. Den personen är ju vuxen och får försöka jobba med sina egna känslor. Likaså kan det vara så att ett vh-helgbarns aktiviteter alltid prioriteras framför resten av familjen.
Likaså om ett barn blir sjukt får ju föräldern vabba även om de hade något gemensamt inplanerat som får ställas in.
Sedan gäller nog regeln att barnen går före på ett annat vis när man inte längre lever som kärnfamilj. I kärnfamiljen vill båda föräldrarna oftast ge sitt barn det bästa och prioriterar tillsammans. I bonusfamiljen är det föräldern som får ta ansvar för barnets behov, vilja och rättigheter. Det är mycket lättare att försvara sitt eget barn än att känna att det gör fel. Det kan jag märka med sambon som oftast bortförklarar varför hans 10-åring alltid lämnar tvätt eller saker kvar på golvet när hon åker. Han som man ser inte dessa saker och då barnen har gemensamt rum är det jag som får plocka efter henne, inte att han går in och ser till att hon skärper sig.
När det gäller mindre barn så går deras behov före partnerns. Men ju äldre barnen blir, ju mer jämnas det ut. Jag ser tex ingen anledning till att hoppa över ett biobesök med partnern för att en 16 åring vill ha skjuts till sin kompis, eller att samma 16 åring är förkyld och får sitta ensam hemma några timmar.
Jag får mer intrycket av att många som svänger sig med att "barnen går minsann först", använder barnen som medel för att tvinga igenom sin egen vilja gentemot partnerns.
träffade en ny man, hade två barn innan och jag skulle aldrig flyttat in honom om barnen inte sa att det var okej. Deras hem med... men nu var det okej så vi har gemensamt barn också. Kan säga att än idag så är han mer pappa åt mina stora barn än deras egna pappa är....
Skulle barnen ha sagt nej att dom inte ville ha honom boende här så skulle jag respektera det. Så ja barnen går alltid före min partner, barnen går till och med före mig...
Min man och jag står enade i vårt svar: Vi räddar våra barn framför varandra. Vi har levt vårt liv.
träffade en ny man, hade två barn innan och jag skulle aldrig flyttat in honom om barnen inte sa att det var okej. Deras hem med... men nu var det okej så vi har gemensamt barn också. Kan säga att än idag så är han mer pappa åt mina stora barn än deras egna pappa är....
Skulle barnen ha sagt nej att dom inte ville ha honom boende här så skulle jag respektera det. Så ja barnen går alltid före min partner, barnen går till och med före mig...
I vår familj är alla lika betydelsefulla, oavsett ålder. Vems behov eller vilja som kommer först beror helt på situationen. Självklart finns det situationer då man måste sätta framförallt små barns behov först då de är beroende av de vuxna, men det betyder inte att de kan bestämma över familjen. Ibland sätter vi även de vuxnas önskemål framför barnens, men det är väl sådant man inte bör prata högt om i dagens samhälle då barnen alltid ska komma först.