Ni som säger att barnen kommer före eran partner!?

För mig var det lite av en sorg när förra sambon träffade sin son och vi inte var en familj de dagarna, då jag hade stor barnlängtan och ville vara delaktig. Sedan kanske det var en skillnad då sambon inte hade umgänge med sin son när vi träffades, men självklart hade båda rätt till umgänget. Däremot hade jag gärna gjort mer saker ihop och åkt iväg tillsammans för en större delaktighet, men det tyckte inte sambon var viktigt. Senare kunde jag och pojken gå en promenad med barnvagnen och prata, så vi fick ju en bättre relation med tiden. Nu är det lite synd att inte se honom, då min dotter saknar sin bror väldigt mycket. Vi är separerade sedan drygt 3 år.

Jag tillhör den kategorin som träffade en man med barn. Närmare bestämt en dotter på ett år.

När jag kom in i bilden var kommunikationen illa. De kunde inte träffas utan att skriva typ... Hon hade flyttat ut ngn vecka innan han träffade mig så allt var färskt - obs, de skrek inte för att han träffat mig - hon träffade en ny lika fort. Deras förhållande hade varit illa länge. Dottern var inte planerad och deras förhållande byggde på att festa ihop. När vardagen kom funkade det inte.

Efter några månader funkade det bättre och de kunde prata med varandra i normal ton, ta en fika hos endera föräldern för att träffa barnet osv.

Kommunikationen funkar i vågor. Mestadels bra, men så fort vi inte ställer upp som mamman vill eller kräver ngt som mamman inte anser passar så blir hon sur.

Jag har aldrig känt mig åsidosatt utan blev snabbt en del av min mans o hans dotters familj. Vi tar gemensamt beslut om umgänge, byte av dagar, semester planering osv.

Jag har skrivit min åsikt i det. Jag vänder mig mot det att det förväntas eller krävs en massa saker av mig men att det inte gäller tvärtom, dvs att jag inte har några som helst rättigheter i gengäld. Jag är en person som är väldigt kärleksfull, lojal och jag ger mycket av mig själv till de jag älskar. Jag älskade mannen väldigt mycket även hans barn. För det hade jag önskat bli en i familjen. Dvs att jag skulle räknas fullt ut, känna mig älskad, uppskattad och respekterad. Att jag får ta beslut rörande barnen, köpa kläder åt dem i den smak jag vill, klippa deras hår och naglar utan att fråga om lov, göra om hemma utan att be om tillåtselse osv....Kunna få vara med och fatta beslut angående barnen och familjelivet. Ja, känna att jag är en del i familjen. Nu kände jag aldrig det - jag var en som inte hade några rättigheter och som sades vara en nummer två. Varför skulle jag då fortsätta ge och ge till barnen när det ändå inte betydde något? Han såg inte ens det. Värdesatte det inte, min kärlek och tid till barnen. Det var väldigt sårande och jag kan inte säga hur det känns att vilja bli en familj och inse att man aldrig blir det.

Angående din tidigare kommentar att du skulle vara jävlig mot en ny man - varför? Vad för ont har man gjort när man kommer in i en redan existerande familj och vill dela sin kärlek och tid på lika villkor med sin partner och de barn som finns? Jag förstår inte varför man anses kunna behandlas hur som helst och ändå förväntas vara kvar i den relationen. Att bege sig in i en relation med barn sedan tidigare - det är en kärleksförklaring till partnern om något! För styvfamiljssituationen innebär mycket negativt och många utmaningar så bara att ändå välja det säger ju en del om ens känslor för partnern. Då anser jag att man verkligen behöver bli bemött tillbaka med det man ger, bli sedd, bekräftad och lyssnad på. Inte bli undanskuffad som en som alltid kommer sist eller som inte har något att säga till om i familjen.

Klart att barnen såg det, men de vågade inte berätta något för sin pappa. Du får tro vad du vill, men det var så det gick till, jag tycker absolut inte pappan går att klandra, tvärtom tycker jag han hanterade situationen väldigt moget och undvek in i det sista att mamman skull förlora vårdnaden eftersom han inte ville att barnen skulle mista sitt umgänge med sin mamma, jag tror heller inte de är de enda fallet i Sverige där barn far illa pga föräldrar som sätter sig själva eller sin nya partner före sina barn.

Det sista håller jag med om, tyvärr. Många barn blir åtsidosatta av sina föräldrar, även om det inte är så illa som i din berättelse.

Jag menar att andra i barnens närhet borde sett, inte bara pappan. Och slagit larm tidigare.

Ett så allvarligt alkoholmissbruk är svårt att dölja. Pappan har antagligen sett det tidigare - och inte reagerat. Kanske för att han inte träffade dem så ofta?
Att sedan ge mamman "chansen att skärpa till sig"...tja. Vad tyder det på?
Min tolkning är nog att han inte orkade göra någoting. Väldigt moget.

Alkoholmissbruket eskalerade med tiden , iaf vad gäller mamman, hon hade inte de vanorna innan hon träffade den nya mannen, hon drogs med i hans missbruk, jag antar att det är roligare att supa om man är två om det. 

Vad det tyder på?

Att vilja resonera med mamman och få henne att försöka skärpa sig och få henne att förstå problemet i sitt beteende anser jag vara klart mognare än att rusa iväg och göra en sossanmälan utan att ens ha fört en dialog med den andre föräldern. Personligen anser jag att det är väldigt omoget när konflikträdda människor försöker lösa sina problem genom myndigheter utan att först ta en diskussion face to face med den andra personen.

Jag tycker dessutom det är väldigt moget att mitt i träsket ändå ha förmåga att se barnens behov av att ha kontakt med sin mamma. Om jag förstått det rätt så är det även det soss strävar efter och är därför restriktiva med att dela ut ensam vårdnad om det inte är absolut nödvändigt.

För mig är hierarkin självklar.

1. Barnen, jag kan gå genom eld för dem. Jag kan ge upp mig själv och mitt liv för deras skull.

2. Hästarna, de ger mig en stunds ro, en möjlighet att orka med en stressig vardag, De är min barndomsdröm som gick i uppfyllelse. 

3. Min man. Jag tolererar honom (nästan) och han möjliggör att jag slipper varannan vecka med barnen och kan ha hästarna. Men skulle jag få ett "bättre" erbjudande så skulle jag nappa direkt. 

Nu är mitt svar kanske inte så sjysst då jag slutade älska min man för länge sen men hierakin såg typ likadant ut förr, men då fanns inte hästarna. Barnen har alltid i alla lägen varit nummer ett. 

Har väl typ samma prio om det skulle inträffa en katastrof tex en brand hemma så 1) mina barn 2) mina katter 3)sambon 4) hans barn.

Dock utan katastrofer eller tillbud så tycker jag att ingen går först i en familj, ibland behöver nån vuxen extra stöd, ibland ett barn ja då får det bli så. Man behöver inte krångla till saker.