Snälla förklara för jag förstår inte!!!

Väldigt väldigt viktig aspekt! Som vuxen skulle det nog kännas tämligen uruselt om endera bonusbarn eller bioförälder motsatte sig det man bestämde i kombination med en hög förväntan på delaktighet. Det blir ett väldigt konstigt sätt att relatera till bonusbarn!

jag tror att alla bonusföräldrar som behandlas som familj också behandlar sina bonusbarn sm familj. 

 

men de flesta bonusföräldrar behandlas INTE som familj ! 

TS, du skriver att du inte förstår och jag menar att det kan du inte göra heller. Man förstår inte riktigt förrän man hamnar i den situationen själv. Jag levde i kärnfamilj med mina 2 döttrar till de var i tonåren. Efter skilsmässan träffade jag en ny man med en pojke på 4 år. Jag älskar ungen MEN det blir alltid någon form av problem i de flesta bonusfamiljer. Några exempel:
1. Jag tyckte det var jobbigt att " börja om" med ett litet barn ( till råga på allt så var ungen bortskämd). Men jag bet ihop med kravet att jag måste få vara med och uppfostra honom ( Han är 10 år idag och väluppfostrad:) )
2. Pappan tyckte ibland det var jobbigt med allt ansvar etc och ville lägga över " jobbiga" saker på mig. En del saker gjorde jag och en del saker sa jag nej till med hänvisning till att det faktiskt är hans barn
3. Mina tjejer var tonåringar och det fanns inte på kartan att min nya man skulle få säga något till dem. Det var bara jag ( enligt dem) som fick bestämma. Min äldsta tjej bevakade mig svartsjukt i början, kan inte ha varit lätt för min man.
Allt detta blev ju nytt för mig, TS och jag förstod inte heller förut.

Håller med!

Trådstarten var inte alls undrande eller med en öppenhet för att man kan göra olika. Det var, precis som du skriver, så här måste man göra för allt annat är omöjligt att fatta. Och att MAN ÄR EN FAMILJ, som om det vore tillfället för alla bara för att dom flyttat ihop. Och då MÅSTE MAN TA HELA PAKETET. Nej det måste man inte.

Japp,längtar att träffa en man och ta hand om hans ungar ,har ju inget eget liv och det är kul att börja ta hand om styvbarn.Livet blir ju enklare ochså för pappan,när han träffar en tjej,som tar hand om hans barn,så länge relationen varar.Sen har man ju inga rättigheter .Ha haaa

Relationen bygger väl på att laga mat,hämta barnen från skolan,städa efter dom.Bara att glömma vad man själv vill och tänker.Bara lyssna på vårdnadshavare,cheferna,och lyda dom.

Jag vet att det ser olika ut i alla familjer och bryr mig inte om hur folk sköter sitt så länge ingen far illa men jag är sjukt glad över att vi hjälps åt med allt ink barn och lever som en hel familj och inte som flera familjer.

Man ogillar beteendet hos barnet som bioförälder, inte barnet som person medan en bonus oftare inte gillar barnet som person pga det dåliga beteendet. De flesta bioföräldrar älskar sina barn villkorslöst men kan störa sig eller inte tycka om saker barnen gör. Därför kämpar de mer för sina barn än bonusföräldern som inte ens behöver älska barnet och inte förstår många gånger hur barn fungerar om de inte har barn själva sedan innan.

Men när du läser alla dessa negativa trådarna, funderar du då lite på varför dessa kvinnor är negativa, irriterade och less på barnen? Eller är din första tanke att de är några egoistiska kärringar som aldrig har gillat partnerns barn?

I många av dessa trådar kommer ofta det fram en mängd saker som ligger till grund för den negativa attityden till barnen. Det handlar ofta om att man inte får ta ansvar eller att det krävs att de ska ta mer ansvar än de känner sig bekväm med. Att partnerns ex gör livet svårt på olika vis, att ens partner är en mes, har dåligt samvete, rädd för att förlora sitt umgänge med barnen osv. Barnen kan också bete sig riktigt dåligt och vara svåra. De problem som då kanske uppstår med barnen direkt blir ljusår värre och tålamodet mycket mindre pga av dessa andra sakerna. Styvmammor är inte mer än människor de heller.

Och det där med att om man inte klarar av en bonus så ska man inte ge sig in i leken överhuvudtaget... Hur tänker du nu?

Vet man alltid vad man ger dig in i när man ger sig in i något nytt man inte vet något om?

Jag hade inte en jäkla aning kan jag säga dig! Att jag var naiv? Visst. 26 år med en tvååring. Var knappt jag visste något om att vara mamma ens. Hade inte hunnit landa i föräldrarollen än, men det så jag inte då på samma sätt. Hade aldrig träffat mannens ex, visste inget om hennes sätt att uppfostra på. Visste inte att hon var gravid och deras dotter skulle bli storasyster för förstå gången ett par månader efter vi flyttat in, och hur det kom att påverka hennes relation med min lilla dotter som avgudade henne. Visste inte hur svårt och jobbigt jag personligen tycker det är med barn överhuvudtaget. Vidare blev jag gravid alldeles för snabbt med vårt gemensamma barn. Och bla bla bla..... Det är en massa jag kan säga om hur det blev för mig. En annan sak jag kan tillägga är jag gjorde ett stort fel och det var att gå in och tro att vi var en familj bara för att vi gillade varann och vi flyttade in hos min man och hans dotter. Jag skulle ta ansvar. Vi skulle natta varandras barn eller natta dem samtidigt. Jag hämtade hans dotter efter skolan varje dag de veckorna vi hade henne, då jag var arbetslös och min dotter bara gick 15/v på dagis. Jag gjorde middag. Gick promenader. Var med och lämnade och hämtade på dans och simning. Kalas. Var på skolavslutning och fikade med hennes mamma och hennes nya man och barn. Bjöd in mitt mans ex på fika och småprat. Min mans dotter var med på semester till mina föräldrar och syskon och jag blev ledsen för att mina syskon gav mer till min dotter än till henne. Ja listan kan göras lååååååång..... Men detta var ett misstag. Jag skulle mycket heller tagit rollen som extra vuxen. En som stod vid sidan om lite. En som passade hans dotter ibland. Som frivilligt hade hjälpt till. För allt detta påverkade min tid och ork med min egen dotter också. Mycket irritation och frustration byggde sig upp genom månader och år, vilket även drabbade min dotter.

Detta är min unika historia. Men hur som helst, det är inte så att man alltid vet vad man beger sig in på innan. Sen får man försöka lösa situationen på det bästa sätt man kan. Men det är inte alltid lätt, och vi människor är olika. För vissa går det ganska lätt, för andra är det skitsvårt. Vissa får aldrig till att bygga upp en god relation med barnen. Men om man klarar det eller inte beror på om man hittat ett sätt som passar just en själv och sin situation. Sitt styvbarn. Sin partner. Det beror på om man kommer överens med sin partner om vilken roll man ska ha och att ens partner respekterar hur man önskar att ha det, hur mycket man vill engagera sig.

Så nej, man kan inte bara ge fan i att ge dig in i styvfamiljslivet, därför att man sällan vet innan vad det innebär. Och det finns inget förhållningssätt och recept som fungerar för alla, då alla är olika.

Och det är ju inte konstigt!

Vill tillägga att bara för att man har egna barn vet man inte nödvändigtvis hur andras barn fungerar. Man har inte automatiskt en större förståelse för partnerns barn. I mitt fall var mannens barn flera år äldre än mitt barn, och så stora barn och den åldern hon var i hade jag noll erfarenhet av. Jag förstår hur mycket min man älskar sin dotter, men mer än det hjälper inte det faktum att även jag har barn mig.