Snälla förklara för jag förstår inte!!!

Jag som haft styvföräldrar skulle snarare säga att sty/bonusföräldrar inte ska ta på sig en föräldraroll. Jag levde främst med min mor och styvpappa, och min mamma var föräldern och styvpappa var mer min "polare" och mammas stöd. När man hade tonårsgräl så var det mamma som fick ta det och styvpappa fick medla mellan oss, neutral mark. Hos min pappa så kände dt mer som den elaka styvmodern, för när hon gav ett nej så var det 10ggr värre, hon hade inte rätten att bestämma tyckte jag. Så som styvförälder anser jag att man ska acceptera/respektera och vara en god förebild, men inte ta över föräldrarollen (framför allt då om barnet har en mor & far). Jag uppskatta väldigt mycket att ha styvpappa som stöd och kompis när mamma och jag hade konflikter och han var så rar och vis och försökte alltid lösa allt =)

Jag håller med om att barn i så lång utsträckning som möjligt ska tas om hand av föräldrarna. Men det blir märkligt när det blir extremt. De flesta ensamstående har någon som avlastar dem och tycker inte personligen att det är någonting att skämmas för. Känns nästan som en människa som inte vågar ta hjälp av andra, ens när det skulle behövas. Eller så har jag fel och han är en extremt kompetent förälder bara.

TS, tyvärr finns det allt för många egoistiska personer i detta land. Som ett bi flyger från blomma till blomma skaffar folk barn med varandra för att sen byta partner när det inte passar..

Tyvärr kommer dessa stackars barn i kläm och jag håller verkligen med dig, träffar man en partner så antar jag att man accepterar hens bakgrund, om det handlar om ett barn, så är detta barn en del av partnern. Vill man inte bli familj ska man inte flytta ihop, men hamnar man under samma tak får man acceptera att man är familj OAVSETT juridiska argument.

Jag kräks nästan lite i munnen när man beskriver dessa barn som en sak, en snedsteg av sambon som man "nu ska skita i för att det är inte mitt".

Men alla väljer sina liv.. vill man ha det på "ditt och mitt" nivå så är man i mina ögon inte partner/sambo/gifta/familj.

Sen finns de personer som väljer sin partner och gör allt för hens barn och en eloge till dem! Det finns för lite kärlek i denna värld!

Har inte sett den. Varför borde man se den, i just detta avseende?

I vår familj har vi ändå mitt, hans och vårt barn, så är det rent biologiskt, men vi delar ju på mycket av ansvaret ändå. Jag tjatar på hans dotter om att hon ska duscha, göra läxorna, plocka upp sina saker mm. Det är numera oftast jag som följer med och köper kläder så hon klarar sig när hon är här vh. Däremot så säger jag hellre att jag har två egna barn och ett bonusbarn, då hennes tid här är så pass liten plus att jag bara känt henne sedan hon var 8 år samt att jag bara har burit två i magen. Sambon kan nog säga att han har tre barn, men han har ju aldrig haft något barn i magen ... då min dotter bor här på heltid. Han kom med när hon var 1,5 år, så han har ju haft stor prägling på uppfostran också.

Vad gäller aktiviteter så är det ändå pappans och mammans ansvar, då de sker på annan ort och jag ser inte fördelen med att jag ska stoppa in båda mina barn för att hämta henne när hon har en pappa och farmor som kan hjälpas åt. Däremot följer ju hela familjen många gånger med när hennes kör uppträder.

Sedan blir det oftast specialregler i en bonusfamilj. Hade mina barn haft aktiviteter på dagen för någons födelsedagsfirande hade de fått avstå, men nåde den som hindrar ett bonusbarn, som MÅSTE få uppleva i princip allt i båda familjerna om det är fysiskt möjligt.

Vad gäller min dotter är det jag som sköter tvätten, klädinköpen, städningen av rummet, medan sambon lagar mat till hela familjen. Sedan hade vi en period då vi körde varannan nattning inför bebisens ankomst då hon var så mammig. Nu har det mer blivit att jag tar min dotter och han vår gemensamma som vill att pappa ska göra allt, vad gäller t ex läggning för att slippa så mycket skrik och gap.

Sedan kan jag säga att jag har mer jämn fördelning av arbetet med barnen nu än jag hade i kärnfamiljen med ett barn, där pappan inte gjorde mycket, oavsett de biologiska banden. Pappan till min dotter gör än idag inte mycket då de bara ses 2 ggr per månad. Dottern vill kanske mer, men pappan har ju ny flickvän som nog är viktigare. Sedan verkar dottern längta hem ändå, då han mest sätter henne framför tv och datorn. Så familjer ser olika ut även i samma konstellation.

Det var ju ett väldigt konstigt exempel. Jag skulle aldrig sitta kvar i soffan om Någon misshandlade en katt. Skulle Du vara passiv inför en djurplågare?

Håller med dig!
Passa dig, det finns en stark 'styvmamma-maffia' här som slår till om man har för starka åsikter om vilken miljö som är bäst för barn (kärlek till bonusar vs se dem som gäster, lite tillspetsat)...
Det största problemen verkar kvinnor som inte har barn själva få när de träffar en 'karl' med barn.. De verkar ofta inte kunna hantera att barnen kommer före dem när det kommer till kritan..och verkar inte kunna relatera till barn som en förälder kan (inte konstigt iof)..

Helt rätt. Jag hade nog önskat att min partner varit lite bättre på att bjuda in mig, inte så att jag behöver bli förälder men när vi umgicks och att han hade förstått att hejda alla små konkurrenstrick för jag såg aldrig oss som konkurrenter men hans barn kände sig nog hotad ibland och det var synd för det tärde på relationerna. Så det är ju inte bara att klampa in och börja ta över sysslor. Och jag har alltid haft stor respekt för att där redan finns en mamma så man inte trampar nån på tårna.

En sak som måste vara övervägande, är när man klev in i bilden som styvförälder och hur ofta man har barnet hemma. Är man med sedan blöjbyten, så faller det sig väl naturligt att man kommer in i rollen som extra förälder. Medans om man får in ett barn skolålder som kommer vh, så blir det lite mer krystat innan man får till en fungerande familjerytm. Sen om man har med sig egna barn in i relationen så blir det väl lättare att få till en passande familjerytm .

Men sen så verkar det vara många män som lämnar över föräldrarollen till sin nya tjej. Har många bekanta som lever med bonusbarn och dom agerar mer än bioföräldern. Det tycker jag är fräckt, jag skulle inte ställa några krav på annan är barnens bio-förälder. Och förutsätter att kille har en fungerande situation när barnet är hemma, givetvis kan man ställa upp när det krisar men inte på rutin.

Det sista du säger, är väl inte konstigt om man inte förstår när man inte själv har barn? Det borde ju rimligtvis vara så att den som har barn kommer ihåg hur lite man förstod innan man själv fick barn.