Tänkte skapa en tråd för oss kämpare som äntligen plussat så vi kan följas åt under graviditeten. Första barnet eller syskon.
Har ett barn med hjälp av IVF och är äntligen gravid efter många försök. BF maj 2015.
Välkomna!
Första barnet här med :) 21 dgr kvar till bf.
Nån mer här som ska föda i Falun?
Vad många som var förstföderskor!! :) vad kul! Samma tankar och förväntningar kan jag tro vi har. Jag är nästan lite gruvsam nu. Vill inte att det ska ta slut, känner mig inte helt redo osv. Mycket sånna tankar. Tror att det handlar mest om hur allt kommer att bli sedan. Vi har varit själva (förutom två hundar) i 10 år och nu ska vi dela oss med en liten. Få in nya rutiner och så. Det skrämmer mig lite hur relationen kommer bli bl.a. Men säkert inget ovanligt såhär dags!
Åhhh min dotter föddes i v 33+4....önskar dock att hon väntade i några veckor till i magen hehe
Är också förstföderska, är i v. 33+4 idag så en bit kvar tills vi får möta vår lilla tjej! Men efter många år av väntan känns det ändå så nära nu!
Vad många som var förstföderskor!! :) vad kul! Samma tankar och förväntningar kan jag tro vi har. Jag är nästan lite gruvsam nu. Vill inte att det ska ta slut, känner mig inte helt redo osv. Mycket sånna tankar. Tror att det handlar mest om hur allt kommer att bli sedan. Vi har varit själva (förutom två hundar) i 10 år och nu ska vi dela oss med en liten. Få in nya rutiner och så. Det skrämmer mig lite hur relationen kommer bli bl.a. Men säkert inget ovanligt såhär dags!
Vi har också varit själva typ lika länge, men ingen av oss har faktiskt tankar som "hur ska det gå" utan vi båda känner oss väldigt trygga med att vi är redo, oroar oss inte och är väldigt lugna inför det som komma skall :) Men det är antagligen heeeelt normalt att känna lite sådär som du gör :) Oavsett vad så är det ju en stor livshändelse.
Det enda jag kan känna är en viss ledsamhet över att graviditeten snart är slut, även om jag vill att bebisen ska komma vilken minut som helst, och gärna igår ;) Så känns det lite tråkigt att graviditeten snart är över och att jag antagligen aldrig kommer att uppleva det här igen. Men allra helst vill jag ju ha ut bebisen.. NU :)
Vi har också varit själva typ lika länge, men ingen av oss har faktiskt tankar som "hur ska det gå" utan vi båda känner oss väldigt trygga med att vi är redo, oroar oss inte och är väldigt lugna inför det som komma skall :) Men det är antagligen heeeelt normalt att känna lite sådär som du gör :) Oavsett vad så är det ju en stor livshändelse.
Det enda jag kan känna är en viss ledsamhet över att graviditeten snart är slut, även om jag vill att bebisen ska komma vilken minut som helst, och gärna igår ;) Så känns det lite tråkigt att graviditeten snart är över och att jag antagligen aldrig kommer att uppleva det här igen. Men allra helst vill jag ju ha ut bebisen.. NU :)
Vad många som var förstföderskor!! :) vad kul! Samma tankar och förväntningar kan jag tro vi har. Jag är nästan lite gruvsam nu. Vill inte att det ska ta slut, känner mig inte helt redo osv. Mycket sånna tankar. Tror att det handlar mest om hur allt kommer att bli sedan. Vi har varit själva (förutom två hundar) i 10 år och nu ska vi dela oss med en liten. Få in nya rutiner och så. Det skrämmer mig lite hur relationen kommer bli bl.a. Men säkert inget ovanligt såhär dags!