Tänkte skapa en tråd för oss kämpare som äntligen plussat så vi kan följas åt under graviditeten. Första barnet eller syskon.
Har ett barn med hjälp av IVF och är äntligen gravid efter många försök. BF maj 2015.
Välkomna!
Fick precis reda på att min bonusdotter har fått halsfluss och hon är hos oss tills imorgon.... Vad göra? Käka ingefära?
Ja! Och jag får igångsättning idag! Blev så överväldigad att jag började gråta och läkaren kom förskräckt ut igen och frågade om det var tårar av lättnad och jag nickade ivrigt. Nu väntar jag på rum och skickade hem maken för att hämta grejer.
Vad många som var förstföderskor!! :) vad kul! Samma tankar och förväntningar kan jag tro vi har. Jag är nästan lite gruvsam nu. Vill inte att det ska ta slut, känner mig inte helt redo osv. Mycket sånna tankar. Tror att det handlar mest om hur allt kommer att bli sedan. Vi har varit själva (förutom två hundar) i 10 år och nu ska vi dela oss med en liten. Få in nya rutiner och så. Det skrämmer mig lite hur relationen kommer bli bl.a. Men säkert inget ovanligt såhär dags!
Åhhh min dotter föddes i v 33+4....önskar dock att hon väntade i några veckor till i magen hehe
Tack för glada tillrop. Nu ligger jag bara och slöar och lyssnar på Winnerbäck och gamla hits med De lyckliga kompisarna! Jag är snart 40 för er som undrar över dålig musiksmak ;) Hoppas nåt händer snart...
Så där kände jag också vid första graviditeten. Jag kände att det var så praktiskt att vara gravid, man hade alltid bebisen med sig och behövde inte tänka på att packa skötväska och sånt, haha! Jag gillade att vara gravid (hade inga stora krämpor). Jag förstod inte alls alla som klagade och ville föda. Jag födde då 6 dagar efter BF men hade inte haft så mycket emot att vara gravid längre.
Den här gången längtade jag till att föda och tyckte väntan var svår, men det beror på att jag var så orolig för bebis i magen i och med att den andra tvillingen hade dött. Nu känns det bättre, jag kan titta på henne när som helst och se vad hon gör och att hon andas och lever.
:)
Oroar sig din partner för samma saker?
Mina negativa tankar har istället styrts åt riktningen till bebisen i magen. Är konstant orolig för att den inte ska må bra. Orolig över rörelser eller snarare bristen av dom osv. Ens psyke väljer säkert något att lägga sin oro på och hakar sedan upp sig på det..
Vi har bara en i frysen och kommer att använda den så snart det är läge, men chansen att den skulle leda till ett barn är ju så låg att det knappt är något att ens våga räkna med. Sannolikheten på födsel från en fryst är väl typ 15%?
Och blir det inget med den så kommer vi (som det känns just nu) vara mer än nöjda med att vi ens lyckades få det barnet som är i magen nu. Att ens få ett barn är mer än jag någonsin trodde skulle hända.
